På udden

Ännu på sista timslånga morgonrundan var hon så pigg och glad. Men tiden var bokad och någon gång måste man sätta punkt. Lika lätt som hon springer med på promenaderna, lika tungt har hon haft det på nätterna.

 

Det förstorade hjärtat ger henne andnöd och när hon sovit några timmar väcker hon oss med sitt tunga flåsande. Enda sättet för henne att få tillbaka en normal andhämtning är att kliva upp och gå ut en stund. Varje natt stiger vi upp och släpper ut henne minst två gånger. Lättad kommer hon in efter ett par minuter och kan sova en stund igen. Vi har successivt ökat medicineringen och ligger sedan en tid på max-dosen, men hon blir hela tiden lite sämre.

 

Att veta när det är dags är omöjligt, men jag vägrar att hon ska sluta sina dagar med akut kvävning så för två veckor sedan bokade jag tiden hos veterinären. Mer än en gång har både jag och Palle varit på väg att avboka, men vi har stålsatt oss.

 

Omsluten av många tårar fick Tara i fredags trippa över regnbågsbron.

 

Älskad in i det sista och nu så oändligt saknad. 

 

/Sara