Ljuva sommar

Vi satsade på ett säkert kort och lät semesterresan gå till Skåne även denna sommar.
 
Precis som tidigare år stannade vi till i Stockholm, eller rättare sagt Ingarö. Att med bara ben få sätta sig på solvarma klippor var verkligen efterlängtat. Efter två år med övernattning på Hotell J i Nacka ville vi göra något nytt, men att hitta boende där man får ta med sig hundar är inte det lättaste. Enda stället på Värmdö var på Säby Säteri. Det kändes onekligen lite märkligt att bo på den gården där vi hade hästarna inhyrda innan vi flyttade till Skåne. Numera ekar stallet tomt och ridhuset har blivit maskinhall, men omgivningarna är fortfarande lika vackra och att bada i Kvarnsjön var precis lika skönt som förr!
 
Stoppet på Ingarö blev kort och vi hann inte annat än en snabb lunch med Angelika och en brakmiddag med Bill, Tova och svärföräldrarna.
Sedan tutade vi vidare ner till Skåne. Denna gång bodde vi i Abbekås.
 
Där är så vackert att man tappar andan.
 
Vi hade väldigt tur med vädret och många sköna promenader längs ett spegelblankt hav hanns med.
 
Grabbarna grus skötte sig exemplariskt under hela resan. 
 
Men mest stolta (och överraskade) blev vi när vi åt middag på finkrogen i Abbekås. Här fick hundarna följa med och trots att det var livligt och hundar vid andra bord så tassade Kalle och Emil direkt in under vårt bord och satt där stilla och beskedligt med slakt koppel hela middagen. De har allt blivit förståndiga på äldre dar!
 
Precis som tidigare år avverkades många mil runt om på små och pyttesmå vägar i Skåne. Givetvis kunde vi inte låta bli att svänga av till favoritstranden Haväng. Just denna dag var vädret lite sämre, men ändå så pass varmt att det var en njutning att gå barfota i sanden.
 
När vi tuffade vidare och hamnade i den nordvästra delen av Skåne passade vi på att svänga in hos Maria dressyrtränare. Hon flyttade från Kalix ungefär samtidigt som vi flyttade till Luleå. Har tänkt många gånger att vi skulle hälsa på hos henne, men nu var det i grevens tid för i september flyttar hon vidare söderut. Vad gör man inte för att slippa frysa? 
 
På vår rundresa hittade vi många mysiga platser och åt gott och hrm, även mindre gott... Största bottennappet var när vi åkte tre mil enkel väg enbart för att äta Galetter på Madame Blå. Väl där så visade det sig att galetterna inte serverades förrän klockan 15 och innan dess var det lunchbuffén som gällde. Klockan var strax efter två och vi var tokhungriga så det var bara att tugga i sig den sorgliga maten som fanns på buffén. Till det facila priset av 190 kronor per person!!!
 
Målet med resan var som alltid Falsterbo Horse Show. I år var jag lite mer organiserad och såg till att avverka all shopping på förmiddagen för att sedan pricka in 5-årsfinalen i dressyr (där givetvis Drakvältaren* var höjdpunkten), njuta av Peders arbete med All In på framridningen och sedan avsluta dagen med 5-årsfinalen i hoppning med min favoritryttare Stephanie Holmén (som till min stora förtjusning vann klassen).
 
Efter besöket på Falsterbo kändes det som att det var dags att vända nosen mot norr. Och tänka sig att även i år blev vistelsen på Blidö som ett koncentrat av en lyckad sommar.
 
Sol, bara ben, klablått hav, tjoande fiskmåsar och Blidösunds ångvissla som tutar när hon passerar i sundet.
 
Nytt för i år var att vi gav oss ut på en fisketur. Pilka strömming har jag aldrig gjort förr och det var en aktivitet i min smak. Sitta i en stillastående båt, nära land, utan insekter och bara njuta av känslan av att ha all tid i världen. Inte behövde jag hålla på med kladdiga fiskar heller - jag anmälde mig direkt som hundvakt.
 
Men säg den båttur som genomförs utan något ögonblick som blir väl så spännande? Tydligen går man inte ens säker då båten ligger still och guppar på vågorna. Att se en finlandsfärja torna upp sig ett kort stenkast från vår lilla båt var lätt nervöst ska jag villigt erkänna.
 
Innan dagen var slut fick Palle stilla sitt behov av att snickra och fixa. Lyckan var gjord då både en diskmaskin skulle kopplas in och en markis sättas upp. Arbetsfördelningen var helt perfekt, de tre musketörerna stod på varsin stege och skruvade medan jag och Mirre satt i solstolarna och sippade på ett glas vin.
 
Skärgårdsidyll i all ära, men det bästa med Blidö är så klart dessa figurer! 
 
Mycket motvilligt styrde vi i söndags kosan hemåt. 
 
Väl hemma möttes vi av uppehållsväder och grönsaker som vuxit så det knakat. Ställde mig och skördade dillen sent på söndag kväll (natt), hann precis klippa de sista kvistarna när det började droppa från himlen. Sedan dess har det regnat konstant. Lägg till stark nordlig vind och ynka 10 grader. Välkommen hem liksom.
 
/Sara 
 
*Drakvältaren är förstås hingsten Dragon Welt såg jag för första gången som treåring och redan då tog han andan ur mig. Vilken häst! 

Finsk pepparkaka

Vi kommer att komma hem som pepparkakor. Finska vita pepparkakor alltså.
 
Det började som bekant med flygtrassel och innan semestern ens hunnit börja hade vi tappat ett dygn. Sedan var det mulet och regn innan solen äntligen hittade hit. Som vi njöt!
 
Ända till jag åt en fanatisk god bruchetta med tomater och lök. Färska, råa tomater. Oj vad jag fick sota för det!
 
Två dygn senare var jag åter på benen men då blev det sådär thailandsvarmt med jättemycket sol och inte en vindpust. Det tuffa gänget låg ändå i sanden och stekte, vi veklingar höll oss i skuggan med solskyddsfaktor 30.
 
Nå, solbruna eller ej har vi trots allt haft det riktigt skönt. Efter en vecka på Koh Lanta begav vi oss till Au Nang. Färden dit vill jag helst glömma, har aldrig åkt med en sämre och mer oförsiktig bilförare. Alla vi sex passagerare tackade våra respektive skyddsänglar när vi tre timmar senare på skakiga ben klev ur minibussen. 
 
 
Men väl framme vid hotellet var bilresan snabbt glömd, för vilket ställe vi kom till! Jag blir sällan så där riktigt imponerad av hotell, jag menar ett hotell är ett hotell liksom. Men detta gick inte av för hackor.
 
Hotellet låg på en egen liten strand omgärdad av höga berg vackert inbäddad i saftig grönska. Men temat skakiga ben återkom för på nya stället väntade en ny prövning. För att ta sig till den andra, långa stranden måste man nämligen antingen åka båt eller använda sig av en liten stig kallad Monkey Trail.
 
Givetvis skippade vi båten när det var dags för morgonpromenaden och kunde direkt konstatera att det inte skulle behövas några gympass de dagar vi larvade oss fram på Monkey Trail för pulsen hamnade snabbt på max.
 
Om man dessutom har lite anlag för svindel och hyser en viss misstro mot vingliga bambukonstruktioner så blev turen även en härlig psykisk utmaning 😄
 
Hotellet ligger som sagt omgärdat av gigantiska berg och det var inte utan att vi i början fick lite Jurassic Park-känsla. Inte enbart för att vi ibland känner oss som uråldriga dinosaurier utan för att området är inhängnat. 
 
Först med ett högt nätstaket och på det även flera rader eltråd... Nu var det inga människoätande dinos som vi skulle skyddas mot utan staketet var ett sätt att försöka hålla aporna på lite avstånd. Det gick väl så där.
 
Nog var det fler än en gång som vi valde att gå åt ett annat håll eller helt enkelt gå in när våra håriga kusiner kom och hälsade på i allt för stora flockar.
 
Ungarna är ju hur söta som helst och de vuxna honorna gör ingen förnär. De fullvuxna hanarna däremot är rätt imponerande - de är inga problem så länge de inte känner sig trängda eller hotade men utmanas de så backar de inte undan och deras hörntänder är långa och vassa.
 
Apor, svindel och allt annat, men nog har vi det riktigt, riktigt bra! Även om håret totalvägrar att hålla sig rakt och utan kärringkrull i mer än ett par minuter efter att jag stängt av hårfönen 🙈
 
/Sara

Pyttsan heller

- Apkul
 
Det där med inga fler ap-bilder gick åt pipan. Vi har bytt hotell och det visade sig att vi nu bor granne med ett naturskyddsområde där det bor massor med apor.
 
Första eftermiddagen på nya stället regnade det så vi passade på att ligga under tak ute på altanen och slappa en sund. Givetvis svullade vi på lite chips och godis. Palle hade precis gått in när jag i ögonvrån ser en filur som snabbt grabbar tag i den tomma chipspåsen. Men, en apa som hälsade på, oj så sött!
 
Apan plockade omsorgsfullt ut alla godispapper som vi lagt i påsen. När den förstod att det inte fanns något ätbart fick jag, efter visst motstånd, ta tillbaka påsen. Böjde mig ner och samlade ihop godispappret som låg över hela golvet, när jag var klar och tittade upp såg jag rätt in i ett brunt ögonpar. Vred på huvudet och insåg att hela familjen apa plötsligt hade hittat till vår altan. Nu började det kännas lite lätt olustigt, de var liksom så många och så nära. När några i gänget sedan rök ihop, skrek och visade tänderna blev jag skraj som tusan, kastade mig in på rummet och drog igen dörren fortare än kvickt!
 
I skydd av glasrutan stod vi länge och tittade på dem och det var helt sanslöst hur roligt de hade när de röjde runt. Mitt intresse för apor har nu dock svalnat betydligt och de får gärna hålla sig hemma hos sig i skogen nästa gång när jag lägger mig för att slappa på altanen. 
 
/Sara
 
ps. Blev fel färg på texten i detta inlägg. Lyckas inte rätta till det, är lite knepigt att blogga från telefonen. Hoppas att det går att läsa ändå 😊