På guldvåg

Under andra året på stallchefsutbildningen fick vi rida några lektioner för Richard White, du vet Kyra Ks make. Av hans uppsyn att döma var denna timmen i veckan inte den allra mest efterlängtade för honom. Under den första lektionen med oss stod han lutad mot sargkanten i lilla ridhuset och rökte (jo, man rökte faktiskt i ridhusen på 90-talet!). Under de första 20 minuterna sade han inte mycket, om jag minns rätt sade han faktiskt ingenting.
 
Men när han inte orkade se oss hasa omkring längre så satte han igång med olika övningar, bland annat fick vi göra en öppna längs långsidan. Under denna lektion fick jag en kommentar just i denna öppna - det han sade var: Keep your left elbow close to your body.  Gissa om den där armbågen sedan var som limmad mot kroppen resten av ridpasset? Och faktiskt hände det något - så fort armbågen kom nära kroppen gick hästen som en klocka i varenda öppna vi gjorde.
 
Den senaste veckan har ridpassen med Tibelle inte varit de roligaste. Ute i skogen har hon varit tittig och spänd och inne i ridhuset styv och allmänt motvalls. Inspirationen var med andra ord inte på topp när vi styrde mot ridhuset igår. När vi värmt upp en stund var känslan inget vidare när plötsligt Richards ord dök upp i huvudet. Med tanke på hur dåligt det gick tänkte jag att om jag inte bara håller in den vänstra armbågen utan tar med även den högra så kanske det händer något. Och ta mig tusan - det tog bara ett halvt varv på volten så började Tibelle frusta och stånka. Efter ytterligare ett varv var hon helt med på noterna och kämpade sedan så fint resten av ridpasset. 
 
Så vad lär man sig av detta? Jo, om man inte snackar så mycket utan väger sina ord på guldvåg så kan det hända att det man säger fastnar i någons minne i typ 24 år...
 
I skrivande stund är jag på väg ner till Skåne för att lyssna till Ingrid Klimke. Förhoppningsvis får jag med mig någon tanke som jag kan ta till om 25 år när ridpasset känns som piss och hästen som en träbock 😊
 
/Sara
 

Lättjan är rätta vägen

Om det berodde på det intensiva snöskottandet eller bara allmän lathet vet jag inte men igår orkade jag inte hålla mig till planen. I veckan fick Tibelle en andra behandling av Maria Equiterapeut. Denna gång var det som fridens liljor gått i blom i fröken T:s sinne och hon deltog högst välvilligt i de olika behandlingsmomenten. Förutom kanske en gång eller två när det inte alls var så himla mysigt och den ondskefulla matten gott kunde fått sig ett rejält bett i armen (synd bara att man inte prickade).
 
Mycket av spänningarna i länden hade tack och lov släppt sedan sist så ordinationen blev denna gång bara en dag skritt vid hand och dagen därefter ett lättare pass. Då Tibelle sällan får lata sig numera fick det lättare passet bli en lång tur i skritt i skogen. Dag tre var därför planen att tuta iväg till ridhuset för att sätta igång arbetet igen. Men så igår kom Dag tre och jag gitte bara inte ta mig iväg till ridhuset. Att inte hålla sig till min uppgjorda träningsplan för hästen händer typ aldrig (såvida hästen är frisk och jag inte är döende).
 
Men det var ju så fint ute så jag bröt mot min vana och det fick bli en vända runt berget. Och det var väl en himla tur! Som alltid var det härligt att komma ut i skogen, men denna förmiddag var jag dessutom först ute. Eller nästan, räven hade hunnit före men var också den ende som lämnat sina spår i den två decimeter tjocka nysnön. Vi var verkligen ensamma i det knäpptysta.
 
 
 
Efter en lång stund i skritt joggade vi igång, men då det blev lite för brant fick jag sakta av till skritt ett par gånger. Då slog det mig att de där övergångarna mellan galopp och trav som är så himla jobbiga och som vi övar på i ridhuset kan vi ju passa på att göra ute i skogen. Inte bara göra som vanligt på våra uteturer och fatta galopp en gång eller två och sedan rulla på. Sagt och gjort. En himla massa övergångar mellan trav och galopp som givetvis, med fin utomhus-bjudning, blev ungefär hundra gånger bättre än i ridhuset.
 
Efter bara några få övergångar gick Tibelle dessutom så där halleluja-bra och jag satt bara och njöt av att jag valde lättjan framför planen. Samtidigt förbannade jag mig själv en aning, varför har jag inte tänkt på att jobba koncentrerat med övergångarna ute tidigare? En får ju skämmes!
 
Tibelle gillar som sagt att gå i skogen, men mest av allt gillar hon att äta. De gånger hon varit lite extra duktig (ja och kanske ibland annars också...) brukar vi avsluta skogsrundan med att hon får stanna vid något inbjudande träd. Där får hon låta sig väl smaka innan hon med munnen full av kvistar i sakta mak fortsätter hemåt, sannolikt är vi båda precis lika nöjda.
 
Det är sådana stunder som gör att livet med häst är helt omöjligt att byta bort.
 
/Sara 

Inget pokerface

Mycket snö är det i år och allt som oftast får jag skaka snön av täcket när jag hämtar in fröken T från hagen. Men härom dagen när temperaturen låg runt noll samtidigt som snön vräkte ner så hade täcket liksom fått en extra vaddering av en decimeter pansarsnö. Det är tur att vi har ett väldigt bra torkrum i stallet så de blöta täckena hinner torka över natten.
 
Om det beror på snö och kyla låter jag vara osagt men Tibelle har det lite kämpigt med ryggen. Hon funkar  ganska bra i ridningen men är rätt öm i ländryggen. Humöret blir därefter och hon gillar inte när jag sadlar och trasslar en del när jag ska sitta upp. Veckan innan jul kom Maria Equiterapeut ut och behandlade Tibelle. Det började bra med en vänskaplig pratstund.
 
Men sedan skulle människan känna och klämma. Det var inte riktigt lika populärt.
 
Alltså INTE ALLS populärt!
 
Det går verkligen inte att ta miste på vad Tibelle gillar och inte. Är hon glad är hon väldigt glad och man känner hur det pirrar små glädjebubblor i henne, men när hon är arg. Ja då är hon väldigt arg! Maria gillade förstås att Tibelle under hela behandlingen hade den goda smaken att hellre försökta sätta tänderna i sin ohyggligt taskiga matte istället för att bjuda bästa behandlaren på ett blå-grönt minne.
 
Efter en stund blev humöret i alla fall bättre och lasergrunkan var tydligen helt okej.
 
När vi nu ändå liks hade öppnat plånboken passade vi på att införskaffa (ytterligare...) ett nytt vintertäcke och fixa hovarna också samma vecka. Ska det va så ska det va liksom. Det är tur att fröken T är så söt.
 
/Sara