Var för optimistisk

Efter gårdagens veterinärbesök har jag och Tibelle helt olika känslolägen - hon är strålande glad medan jag är rätt deppig. Än en gång stämde min förutsägelse allt för väl, tyvärr hade jag varit lite för optimistisk. Jag trodde att utfallet av besöket skulle bli att hon sedan förra behandlingen var markant bättre, men inte helt bra, och att några veckor på bete skulle göra susen.
 
Att hon ännu inte var bra stämde, men dess värre hade det inte blivit någon om helst förändring sedan förra veterinärbesöket. Hon är fortfarande exakt lika halt på höger fram, både före och efter böjprov. Precis som tidigare med en mindre reaktion i knäet och en större i kotan. Maria Veterinär såg nu två utvägar - antingen göra en IRAP eller en titthålsoperation. Förslaget om IRAP dissade jag då jag inte vill spruta mer utan att veta vad exakt vad hältan beror på. Efter alla långdragna sviter av förra årets operation måste jag säga att lusten att åter igen söva och lägga Tibelle på operationsbordet är så gott som obefintlig. Att dessutom ha henne ståendes ensam i stallet när övriga kompisar går ute på grönbete kändes redan i tanken som fruktansvärt, både för Tibelle och för mig.
 
Beslutet blev därför att göra tvärtom mot vad de flesta gör idag. Vi gör helt enkelt ingenting. Annat än håller tummarna och ger henne mer tid. Till Tibelles stora lycka släpptes hon därför på bete igår. När de tre andra kompisarna sprang runt stod hon blickstilla och åt. Det såg ut som att hon tänkte: Bäst att äta allt som går - i september tar de ju in mig från betet igen!
 
 
Planen är att hon får gå och äta gräs i fem veckor, sedan blir det återbesök igen.
 
Har vi helt osannolik tur har skadan läkt ut av sig själv och vi behöver inte börja med varken operation eller något annat. Har vi lika tur som vanligt så får vi fundera över vad nästa steg blir. Men den dagen den sorgen. Nu får vi bara hoppas att sommaren blir fin så Tibelle får det skönt i hagen och jag och Palle kan roa oss med att sola, bada och åka båt istället.
 
Synd bara att jag inte blir ett smack bättre som ryttare under tiden.
 
/Sara

Hade hyfsat rätt

Vid återbesöket hos veterinären med Tibelle kunde vi glädjas åt att höger bakben nu var helt okej, däremot var hon fortfarande inte fräsch höger fram. Efter böjning visade hon reaktion både i kotan och i knäet. Det blev därför ytterligare en spruta i både knä och kota, två dagar i boxhage och därefter fortsätter vi med våra promenader i två veckor till. Min gissning att det skulle bli ytterligare en behandling av kotan höger fram visade sig med andra ord stämma rätt bra. Hade däremot missat att även knäet skulle kräva en omgång till.
 
Under vårt besök berättade jag för Maria Veterinär om min förutsägelse och hon frågade då vad nästa besök kommer att resultera i. Mitt svar blev: Om två veckor kommer vi att kunna konstatera att hon är betydligt bättre, men att hon fortfarande visar en liten reaktion i kotan höger fram. Vi kommer att fundera över om det är värt att behandla igen eller om hon bara ska få gå på bete och vila ett par veckor. Jag kommer då att svara att vi inte sprutar igen utan sätter henne på bete.
 
Maria skrattade och sade att då kan hon ju skriva in det på en gång i journalen! Perfekt, tyckte jag. Varför inte fixa fakturan med en gång också så slipper vi mecket med att hålla på att släpa hästen fram och tillbaka till kliniken? Smidigt och enkelt 😄
 
Skämt å sido, men om min lite trista förutsägelse slår in har jag räknat ut att vi börjar skritta igång fröken T i mitten av juli. Efter så lång vila i kombination med bete vet jag att hon kommer att ha antagit formen dräktig flodhäst. Det lär då ta cirka två månader att återfå henne i normal kroppsform och vikt, så i september borde hon vara i så pass god form att vi kan börja hoppa igen. Och surpise - lagom till att vintern är i antågande och tävlingssäsongen slut så kommer hon åter att vara i tävlingsskick. Tjohej. Been there, done that. Men jag är inte bitter. Nej då.
 
Fast det är klart. Det finns ju en liten, liten möjlighet att jag faktiskt har fel och att hon är helt jätte-super-duper-frisk om två veckor. Med decenniers erfarenhet av skadade hästar törs jag dock inte riktigt hoppas på det. Surt men sant.
 
/Sara

Modelljobb

Snacka om vad en duktig fotograf kan göra!
 
Att få Tibelle att se fin ut på bild är kanske inte så svårt, men att även få hennes matte att inte se helt galen ut är baske mig en prestation.
 
Sjävla fotosessionen var rolig och tog faktiskt inte många minuter.
 
Fina bilder blev det, men jag måste säga att jag är nog nästan mest nöjd över att jag lyckades fläta på 20 minuter. Inte blev knopparna helt perfekta men med tanke på brådskan och att jag under de senaste 15 åren har flätat typ fem gånger blev resultatet över förväntan. Viss kunskap fastnar bättre än annan helt enkelt. 
 
Bara hoppas att jag får nyttja den kunsksapen snart igen och då helst för att vi ska iväg på tävling! 
 
/Sara
 
Ps. Tack Lisa Lindgren för bilderna!