Hoppfullt

Nog hade jag svårt att somna natten mot igår, tisdag. På morgonen skulle Rickard Hovslagare fixa hovarna och på eftermiddagen var ett veterinärbesök inbokat. Hovslageriet kändes ju bara som en positiv händelse för äntligen skulle vinterskorna av och Ruf få befrias från broddarna. Redan för två veckor sedan tog jag fram skruvdragaren för att ta av broddarna, men de satt som berget och det var bara att låta dem sitta kvar.
 
När Rickard började verka hovarna såg han ett litet snitt i sulan och var säker på att det lilla snittet var sviterna av ett tramp på något vasst. Rickard var övertygad om att trampet på det vassa var anledningen till den akuta hältan i förra veckan, men också till hältan som sedan kommit och gått. Då Ruf nu är så pass bra avvaktar vi med att skära upp hoven - förhoppningsvis är det ingen hovböld utan bara ett blåmärke som läker ut av sig själv. Besöket hos veterinären avbokades och nu hoppas jag innerligt att även svullnaden över kotan hänger ihop med feltrampet. 
 
När jag nu tagit ut så mycket oro och sorg i förskott passade vi på att igår fira lite i förskott istället och de fyra gröna grässtråna som vågat sig upp ligger numera i Rufs mage.
 
/Sara 

Glädjespridaren

Bloggen har blivit försummad på senaste tiden då mitt fokus av förklarliga skäl legat på annat håll. Någon som däremot inte försummats är lille Ruf. Att varje dag mötas av hans gnäggande och sedan få hans odelade uppmärksamhet har verkligen varit en källa till glädje när dagarna känts tunga.
 
Vi har under den senaste tiden dessutom haft lite extra roligt. Efter allt letande hittade jag till slut en dressyrsadel som passade Ruf. Den var dessutom på närmare håll än jag trodde var möjligt.
 
Hade först ut en jätteduktig sadelmakare men då hon inte hade någon begagnad sadel som passade och jag inte kände mig redo att åter igen satsa på en sprillans ny sadel så letade jag vidare. När stallkompisen anlitade ABNian hakade jag på för att se vad de kunde åstadkomma. Och tänka sig - stallkompisens sadel som inte längre passade hennes häst låg som en smäck på Ruf!
 
Med ny sadel anmälde vi oss till dressyrträning. Så roligt att vara igång igen! Ruf fick under passet nog nästan trava mer än han gjort sammanlagt under hela sitt liv, medan jag påmindes om det där med halvhalterna...
 
Jag fick med mig många tankar som jag sedan praktiserat med bra resultat. Förutom ridandet övade jag också på att fläta upp manen en dag, tänkte att om vi någon gång ska vara med på en hel dressyrkurs är det väl bäst att han ser lite "dressyrig" ut...
 
Dressyrträning i all ära, men nog är hoppningen ändå närmast mitt hjärta. Tänkte att det kunde vara bra gymnastik för Ruf att skutta lite så ett gäng hinder släpades fram och tillsammans med två av stallets dressyrekipage genomförde vi ett roligt pass. Hindrena var låga men hästarna glada.
 
 
Ruf hoppade villigt över alla hinder och jag fick ibland hålla i mig ordentligt då han busade friskt. Efter att ha skuttat över ett hinder som stod mitt på långsidan så hann han bara landa innan han drog igång en serie med bocksprång. Han hade riktig latjolajbanlåda och bockade resten av långsidan, genom hela kortsidan och en bra bit in på nästa långsida innan jag fick honom att galoppera som vanligt igen. Tänk så kul det kan va! Och vilken tur att det var snälla bocksprång han gjorde...
 
Westernsadeln är heller inte bortglömd - också den har legat på ibland, framförallt när Palle varit ute på tur. Efter en veckas bra arbete fick Ruf en välförtjänt vilodag men att bara gå och dra i hagen är ju trist så jag tog med mig pålle och vovve på en springtur. Konditionen (min) hade hittat en ny lägstanivå så det var tur att Ruf gärna ville stanna och titta på saker ibland.
 
Men säg den lycka som varar.
 
För en vecka sedan fick jag ett sms från stallet som berättade ett Ruf stod på tre ben. Jag misstänkte genast en hovböld då han var varm om hoven och hade puls. Det knepiga var bara att han inte reagerade på visitertång och efter cirka tre timmar klingade hältan av och han rörde sig nästintill som vanligt.
 
Lät honom vila någon dag och både puls och värme försvann. Då han dessutom var helt klockren vid longering smög jag igång ridningen lite lätt igen. Han var ok första dagarna men sedan i förrgår känns han inte bra utan är stundtals ojämn i traven. Jag tror inte att detta har samband med den akuta hältan då han under senaste veckorna varit lite "bubblig" över kotan och vissa dagar lätt varm. Det bubbliga och varma har blivit mer påtagligt och vill inte försvinna fastän jag kyler och lindar. Tid är bokad hos veterinären och på tisdag bär det av.
 
Har en tråkig känsla i magen och det känns som om det roliga redan är över. I en dryg vecka var vi igång nästan för fullt. Sedan var det kört. Suck.
 
/Sara 

Fyra dagar innan 81

Pappa gick bort fyra dagar innan sin 81a födelsedag. Vi vet att det han helst av allt hade velat göra på sin födelsedag var att åka ut till stugan. Så det var precis vad vi gjorde.
 
Fastän pappa inte var med oss med sin fysiska kropp var han synnerligen närvarande i ord, i tankar och i känsla.
 
Även vädret var med oss. Påsken som i år annars varit ganska grå och kall blev på söndagen så där fantastisk som den bara kan vara här i norr med strålande sol och gnistrande snö.
 
Till och med öppet vatten bjöds vi på. 
 
Jag kände stor glädje över förmånen att få uppleva detta vackra. Men det kan inte hjälpas. Det är ett stort tomrum när inte pappa är med. 
 
/Sara