Tävlingsdebut

I helgen arrangerar LRK hopptävlingar och trots ivrig snöyra blev det en sväng med Tibelle till Luleå igår. Vill man tävla här i norr gäller det att haka på varje tillfälle som ges.
 
Tibelle skötte sig med den äran, hon var vaken och uppspelt men inte bråkig eller besvärlig. Var lite orolig för framridningen då det kan vara lätt kaotiskt i låga klasser. Att samla en salig blandning av unga, ystra hästar och oerfarna, rejält nervösa, ryttare på en begränsad yta är ju inte helt optimalt. Men jag oroade mig i onödan.
 
Arrangörerna hade valt att dela av ridhuset så att man på den ena, lite mindre delen, fick skritta och trava. När den uppvärmningen var klar fick man gå in på den andra halvan där hindrena stod. Det var riktigt bra tänkt för när man började värma och hästen kanske var lite på tårna slapp man få hästar som hoppar hinder, brallar och busar precis bredvid sig. Nu kunde man istället i lugn och ro bara låta hästen trava på bland andra som också bara red i trav utan bus.  Antalet ekipage var maximerat till fem på varje halva så det kändes aldrig trångt.
 
När det var dags för att börja hoppa blev Tibelle mera taggad men fortfarande utan att det blev risk att piloten skulle hamna i sanden. Utan att tveka gick hon sedan rakt in i ridhuset där själva tävlingen hölls, skrittade fint på långa tyglar och tittade sig nyfiket omkring. Det var ju mycket nytt - färgglada hinder, speakerröst i högtalare och faktiskt hela läktaren full med folk.
 
Så fick vi startsignal och vi rullade igång. Tibelle hoppade glatt och efter några hinder kändes det som att hon hajjade vad som förväntades och sög fint på hindren. Inte fick vi väl det där bästa flytet, men det gick långt över förväntan. Jag hade nog trott att hon skulle vara mer spänd och kanske inte riktigt kunna koncentrera sig. Hann inte ställa om tanken och red därför lite för "noga" och långsamt med för långa vägar så resultatet blev att vi överskred maxtiden och fick 4 fel så någon rosett blev det inte. Fast å andra sidan, med tanke på att förberedelser och efterarbete tog mig totalt åtta timmar så var det väl inte så dumt att stanna på banan så länge som möjligt. Lite valuta för pengarna måste man väl ändå få??
 
Skämt åsido. Självklart ska jag lägga upp tempot till nästa gång så att vi får bättre flyt, men jag att jaga blågula rosetter i 80 centimeters-hoppning kommer aldrig att vara min målsättning.
 
/Sara

Då var vi igång!

Idag piffade jag och Tibelle till oss riktigt ordentligt och med benlindor, nyputsat träns och rena ridbyxor åkte vi iväg till LRK för att träna dressyr för Olof Axelsson. Ofta har jag upplevt att det är rätt nervöst att rida för en ny tränare och uppvärmningen inför ett träningspass i dressyr kan sannerligen vara en nervpärs. I hoppning har det alltid känts lättare, då har man ju hindren att fokusera på och man kan bara rulla på i lätt sits och slappna av. 
 
Vet inte om det beror på att jag börjar bli gammal eller om jag helt enkelt bara var så himla sugen på att få hjälp, men det var enbart glada och positiva känslor i kroppen när vi åkte iväg. Att rida för Olof förstärkte verkligen den känslan - jisses vad roligt det var! Han förstod direkt vad jag ville ha ut av passet och hade så gott som omgående en uppfattning om vilken nivå vi är på. Även om jag och Tibelle verkligen är på första bokstaven i dressyrens alfabet och behöver ohemult mycket grundträning så trodde han inte för en sekund att jag var helt nybörjare utan lade ribban helt rätt. Med andra ord - även om tillexempel inte galoppfattningen blev som den skulle så började han inte förklara hjälpgivningen för galopp. Tack och lov.
 
Olof hade även den goda smaken att inte bry sig om att volten blev som en oval, övergångarna katastrofala och tyglarna två decimeter för långa, utan han uppehöll sig hela tiden vid det vi allra mest behöver. För Tibelles del gäller det att få lika drivning på båda bakbenen, hitta bjudningen fram till bettet och ta ett stöd på höger tygel även i vänster varv. För min del handlade det om att inte rida så mycket med sätet, vara kvickare i skänkeln och helst hugga av vänsterhanden och lämna den hemma till nästa ridpass. Kan säga att det var verkligen fullt tillräckligt att tänka på!
 
 
Här kommer en filmsnutt som visar det absolut svåraste vi gjorde idag, att galoppera på volt i vänster varv. Milde himmel vilken koncentration det krävdes. Väldigt bra att Olof använder mikrofon och jag som ryttare har örsnäckor i båda öronen så att hans ord går rätt in i hjärnan. Det behövdes verkligen!
 
Imorgon är det dags för ett nytt pass. Ser fram emot det och förundras över att det kan kännas så vansinnigt roligt att träna dressyr.
 
/Sara
 
Ps. Vad översta bilden från morgonens promenad har att göra med träningen? Inte ett smack. Men med tanke på att Sverige är otroligt avlångt så här i vårliga tider kanske den kan vara till glädje för en och annan i lite mera sydliga delar av landet ;)

Ingen dröm är för stor

Det är nästan så att jag får nypa mig i armen. När vi i januari åkte våra första vändor till ridhuset började jag efter ett par pass fantisera om att vi faktiskt skulle tävla under våren. Bara att rida en L:C kändes som snudd på en orealistisk målsättning, nästan mer som en kul dagdröm.
 
Så här i efterhand kan jag avslöja att jag långt inne i mitt hjärta faktiskt drömde om att vi på sikt skulle komma så långt att vi kunde starta L:B utan att skämmas ihjäl. Efter alla skador och fysiska tillkortakommanden kändes den idén ouppnåelig och lite "flick-boks-pinsam". Jag dristade mig därför inte att ens inför mig själv - och absolut inte för någon annan - formulera den som ett mål, utan lät den ligga paketerad som en fluffig dröm att sniffa på ibland när vardagen kändes grå.
 
Men så idag var vi plötsligt där! I fullaste verkligheten och dessutom med strålande sol så debuterade vi LB:1 på en riktig tävling! 
 
I början av veckan kändes vår status långt från tävlingsmässig så jag lade in ytterligare ett träningspass för Frida igår för att se vartåt det barkade. Ruf kändes betydligt bättre än i onsdags, men jag fick verkligen rida för kung och fosterland vilket ledde till att jag igår kväll hade ont i precis hela kroppen. Undrade i mitt stilla sinne om det över huvudtaget skulle vara möjligt att rida en endaste minut idag. Efter veckans motvilligheter hade jag dessutom en känsla av att det lika gärna kunde sluta i katastrof med tvärstopp och protester som att vi skulle ta oss runt utan missöden.
 
Starten på tävlingsdagen blev bra och Ruf hann både äta frukost och gå i hagen en stund innan den omtyckta flätningsproceduren tog vid. Putsad och fin lastades han på transporten utan mankemang och väl framme på tävlingsplatsen var han nyfiken och positiv. Ruf verkar gilla att komma iväg på utflykt och blev inte det minsta nervös fastän det var tävlingar igång på tre banor med många hästar och människor i rörelse. På framridningen kändes han oväntat bra - långsam förstås - men loss och följsam och inte en tanke på att backa eller tjorva. Inne på banan skötte han sig fint, även denna gång fick jag så klart bära runt honom, men han gjorde alla saker där han skulle och fattade rätt galopp varje gång.
 
Men på sluttampen var katastrofen mer än lovligt nära. Efter första hörnet på en av kortsidorna blev han plötsligt svårstyrd. Kortsidan är ju kort så trots Rufs långsamma galopp närmade sig staketet mot långsidan i raketfart. Jag insåg till min fasa att jag var på god väg att göra en repris från 1984! Tack och lov är Rufs hopp-gener inte så väl utvecklade och i sista stund lyckades jag få honom att stanna och vända istället för att kliva över staketet. Men gissa om jag hade hjärtat i halsgropen!
 
Procenten blev nästan, nästan, godkänt 59,46 och vi hamnade i mitten av resultatlistan. Men jag var så otroligt nöjd över hur han skötte sig och genom hela programmet red jag med ett stort leende på läpparna - vilken känsla det var att få genomföra detta som jag knappt ens vågat drömma om!
 
Något dressyress blir nog RuffeTuffe aldrig - men mitt hjärtegryn det är han definitivt för alltid!
 
/Sara