Då var vi igång!

Idag piffade jag och Tibelle till oss riktigt ordentligt och med benlindor, nyputsat träns och rena ridbyxor åkte vi iväg till LRK för att träna dressyr för Olof Axelsson. Ofta har jag upplevt att det är rätt nervöst att rida för en ny tränare och uppvärmningen inför ett träningspass i dressyr kan sannerligen vara en nervpärs. I hoppning har det alltid känts lättare, då har man ju hindren att fokusera på och man kan bara rulla på i lätt sits och slappna av. 
 
Vet inte om det beror på att jag börjar bli gammal eller om jag helt enkelt bara var så himla sugen på att få hjälp, men det var enbart glada och positiva känslor i kroppen när vi åkte iväg. Att rida för Olof förstärkte verkligen den känslan - jisses vad roligt det var! Han förstod direkt vad jag ville ha ut av passet och hade så gott som omgående en uppfattning om vilken nivå vi är på. Även om jag och Tibelle verkligen är på första bokstaven i dressyrens alfabet och behöver ohemult mycket grundträning så trodde han inte för en sekund att jag var helt nybörjare utan lade ribban helt rätt. Med andra ord - även om tillexempel inte galoppfattningen blev som den skulle så började han inte förklara hjälpgivningen för galopp. Tack och lov.
 
Olof hade även den goda smaken att inte bry sig om att volten blev som en oval, övergångarna katastrofala och tyglarna två decimeter för långa, utan han uppehöll sig hela tiden vid det vi allra mest behöver. För Tibelles del gäller det att få lika drivning på båda bakbenen, hitta bjudningen fram till bettet och ta ett stöd på höger tygel även i vänster varv. För min del handlade det om att inte rida så mycket med sätet, vara kvickare i skänkeln och helst hugga av vänsterhanden och lämna den hemma till nästa ridpass. Kan säga att det var verkligen fullt tillräckligt att tänka på!
 
 
Här kommer en filmsnutt som visar det absolut svåraste vi gjorde idag, att galoppera på volt i vänster varv. Milde himmel vilken koncentration det krävdes. Väldigt bra att Olof använder mikrofon och jag som ryttare har örsnäckor i båda öronen så att hans ord går rätt in i hjärnan. Det behövdes verkligen!
 
Imorgon är det dags för ett nytt pass. Ser fram emot det och förundras över att det kan kännas så vansinnigt roligt att träna dressyr.
 
/Sara
 
Ps. Vad översta bilden från morgonens promenad har att göra med träningen? Inte ett smack. Men med tanke på att Sverige är otroligt avlångt så här i vårliga tider kanske den kan vara till glädje för en och annan i lite mera sydliga delar av landet ;)

Ingen dröm är för stor

Det är nästan så att jag får nypa mig i armen. När vi i januari åkte våra första vändor till ridhuset började jag efter ett par pass fantisera om att vi faktiskt skulle tävla under våren. Bara att rida en L:C kändes som snudd på en orealistisk målsättning, nästan mer som en kul dagdröm.
 
Så här i efterhand kan jag avslöja att jag långt inne i mitt hjärta faktiskt drömde om att vi på sikt skulle komma så långt att vi kunde starta L:B utan att skämmas ihjäl. Efter alla skador och fysiska tillkortakommanden kändes den idén ouppnåelig och lite "flick-boks-pinsam". Jag dristade mig därför inte att ens inför mig själv - och absolut inte för någon annan - formulera den som ett mål, utan lät den ligga paketerad som en fluffig dröm att sniffa på ibland när vardagen kändes grå.
 
Men så idag var vi plötsligt där! I fullaste verkligheten och dessutom med strålande sol så debuterade vi LB:1 på en riktig tävling! 
 
I början av veckan kändes vår status långt från tävlingsmässig så jag lade in ytterligare ett träningspass för Frida igår för att se vartåt det barkade. Ruf kändes betydligt bättre än i onsdags, men jag fick verkligen rida för kung och fosterland vilket ledde till att jag igår kväll hade ont i precis hela kroppen. Undrade i mitt stilla sinne om det över huvudtaget skulle vara möjligt att rida en endaste minut idag. Efter veckans motvilligheter hade jag dessutom en känsla av att det lika gärna kunde sluta i katastrof med tvärstopp och protester som att vi skulle ta oss runt utan missöden.
 
Starten på tävlingsdagen blev bra och Ruf hann både äta frukost och gå i hagen en stund innan den omtyckta flätningsproceduren tog vid. Putsad och fin lastades han på transporten utan mankemang och väl framme på tävlingsplatsen var han nyfiken och positiv. Ruf verkar gilla att komma iväg på utflykt och blev inte det minsta nervös fastän det var tävlingar igång på tre banor med många hästar och människor i rörelse. På framridningen kändes han oväntat bra - långsam förstås - men loss och följsam och inte en tanke på att backa eller tjorva. Inne på banan skötte han sig fint, även denna gång fick jag så klart bära runt honom, men han gjorde alla saker där han skulle och fattade rätt galopp varje gång.
 
Men på sluttampen var katastrofen mer än lovligt nära. Efter första hörnet på en av kortsidorna blev han plötsligt svårstyrd. Kortsidan är ju kort så trots Rufs långsamma galopp närmade sig staketet mot långsidan i raketfart. Jag insåg till min fasa att jag var på god väg att göra en repris från 1984! Tack och lov är Rufs hopp-gener inte så väl utvecklade och i sista stund lyckades jag få honom att stanna och vända istället för att kliva över staketet. Men gissa om jag hade hjärtat i halsgropen!
 
Procenten blev nästan, nästan, godkänt 59,46 och vi hamnade i mitten av resultatlistan. Men jag var så otroligt nöjd över hur han skötte sig och genom hela programmet red jag med ett stort leende på läpparna - vilken känsla det var att få genomföra detta som jag knappt ens vågat drömma om!
 
Något dressyress blir nog RuffeTuffe aldrig - men mitt hjärtegryn det är han definitivt för alltid!
 
/Sara

Myrsloken och jag

 
När klockan ringer 05.00 på en söndag morgon känner jag att det baske mig är dags att börja träna hårdare. Om vi tränar mer och blir bättre kan vi ju tävla annat än den lägsta klassen som alltid, utan undantag, går först på morgonen.
 
Min starttid idag var 08.37, låter ju inte så blodigt men innan dess ska hundarna rastas, frukost ätas, köra till stallet, mata hästarna, rykta och putsa RuffeTuffe, packa, lasta och sedan köra till Boden. Väl framme ska hästen kläs på och sedan ridas åtminstone 30 minuter innan klockan slår 8.32 och vi får gå in i collecting ring. Kan väl säga att några flätor blev det inte idag, då hade vi fått stiga upp klockan 4.30 och där går min gräns.
 
Om det var den tidiga timmen eller en begynnande alzheimer låter jag vara osagt, men när vi kört halvvägs kom jag på att vaccinationsintyget låg kvar hemma. Som alla tävlingsryttare vet så att glömma vaccinationsintyget är nästan lika illa som att glömma ta med hästen, utan vaccinationsintyg får man inte ens lasta av hästen på tävlingsplatsen och än mindre tävla. Efter lite trix och fix och ett gäng nervösa minuter löste det sig tack och lov och jag fick klartecken att lasta ur. Klär på hästen och beger mig mot framridningen, ja men då kommer jag på att jag glömt kavajen. Bara i bilen tack och lov, men det var bara att vända tillbaka och ge Ruf en extra skrittpromenad.
 
När jag till slut sitter till häst börjar jag fundera på om det verkligen är en häst jag sitter på eller är det månne en myrslok eller kan det kanske vara en sengångare? Mulen är nästan i backen och han rör sig som vore han ett hjärtslag från de evigt gröna ängarna. Att gå direkt från en natt i boxen in på framridningsbanan utan att passera hagen var med andra ord ingen höjdare.
 
Strax innan vi skulle in på banan började han kännas näst intill ridbar, men bara näst intill. Dagens program var LC:2 som är ett av de få program som börjar i vänster varv. Om det var därför som jag hade så svårt att lära in programmet eller om det beror på något annat (alzheimer igen?) vet jag inte, men jag hann starta och sedan bara rida i ungefär 45 sekunder innan jag red fel!
 
Givetvis så himla onödigt och direkt efter ritten kände jag mig frustrerad. När det gått en stund kom jag att tänka på att EN felridning var ju faktiskt inget att hänga läpp över - det var ju snarare en prestation! Förutom vaccinationsintyg och kavaj glömde jag faktiskt programmet ytterligare två gånger under ritten, men kunde efter intensivt tänkande komma på vart jag skulle precis sekunden innan det var för sent. Efter galoppdelen i programmet hade jag under en hel kortsida (vilken är en evighet i ett dressyrprogram) inte en aning om vad nästa moment var. I halten fick jag stå still extra länge för jag hade helt glömt om jag skulle svänga till höger eller till vänster när vi kom fram till spåret. Oj. Oj.
 
Resultatet blev 60,4% som var helt i paritet med vår synnerligen tama uppvisning. Men jag lärde mig ett och annat, som:
1. Rid mer och bättre så att vi kan starta högre klasser = uppstigning tidigast klockan 6.00.
2. Rid ALDRIG mer ett program som börjar i vänster varv - det går inte att lära sig.
3. Men framförallt: fläta ALLTID hästen när det är tävling. Utan flätor, inget tävlings-mood och tydligen ingen minneskapacitet...
 
 
Lägger upp videon från dagens ritt för att jag ska ha alla tävlingsfilmer samlade här på bloggen. Jag vill dock tipsa dig att inte ödsla tid på att titta på den, livet är kort gör något roligare istället :)
 
/Sara