Se där!

Igår kom Elisa förbi stallet igen och, som en kompis så träffande uttryckte sig på FB, svingade sitt trollspö. Tibelle trippade in i transporten som om hon aldrig gjort annat, även när matte höll i grimskaftet. Med full storm i söndags och värsta snöfallet (du ser snöflingorna på bilden...) i måndags känner jag mig också helt övertygad att vädret aldrig kommer att orsaka problem när vi ska lasta. När nu pållen liks var på plats i transporten och vädret så jobbigt passade vi på att köra till LRK och ta en tur i ridhuset.
 
Det visade sig att det var fler än jag som tänkte samma tanke - som mest var vi 12 ekipage, varav två red lektion för två olika instruktörer. Det gällde verkligen att lyfta blicken och behålla koncentrationen för att lyckas få något vettigt gjort. Peppade mig själv med att tänka att om vi framöver ska ut och tävla så var ju detta en fin övning inför kommande framridningstillfällen. 

Efter ridpasset stegade lilla hästen lika snällt in i transporten igen och vi kom hem utan trassel. Men jag ska villigt erkänna att jag muttrade surt när jag såg alla härliga vårbilder från vänner i söder samtidigt som jag fick gräva fram superduper-tjocka vintertäcket igen och linda in Tibelle i det innan utsläpp.
 
Jag är verkligen inte någon stor täckesivrare och får snarare panik om jag misstänker att hästen är för varmt klädd ute i hagen, men med ett gäng minusgrader och kraftig vind så känns det som om vi kommer att få leva i vinterns grepp ett bra tag till. Tibelle har dessutom snart fällt hela vinterpälsen och är rätt tunnhårig och då hon mest står stilla i hagen har jag märkt att hon lätt blir lite kall. Och när hon blir kall är det soliga humöret som bortblåst och hon blir både sur och tvär. Det är inte utan att jag får ett stygn av dåligt samvete - stackars lilla hästen som deporterats till denna del av landet. Det är tur att hon inte har Facebook i alla fall.
 
/Sara

Vilken missräkning

Långt innan Tibelle ens flyttat till Luleå hade jag anmält mig till helgens hoppträning för Pontus Westergren. Som jag längtat efter att få vara med och hoppa! Men vilken missräkning det blev. Jag hamnade på läktaren. Som vanligt. Tibelle hade nämligen bestämt sig för att inte åka någonstans alls i helgen.
 
Även om det kanske inte var helt oväntat var besvikelsen massiv.
 
Att det inte var helt oväntat berodde på att i måndags så gick det plötsligt inte att lasta när vi skulle hem från LRK. I 1½ timme kämpade vi innan hon till slut gick på transporten. Fattade att vi hade ett problem att bemästra så resten av veckan ägnades åt att träna lastning. När jag och Palle insåg att vi är ett urdåligt team när det kommer till att lasta häst och bestämde att jag skulle fixa det själv så gick det bättre. I fredags gick hon in två gånger och stod där till jag sade att hon skulle backa ut. Hade därför gott hopp om att det skulle gå bra även på lördag.
 
Det gjorde det inte. Efter drygt två timmars trasslande gav jag upp, lade på sadeln och red ut i skogen med tårarna sprutande ur ögonen. Var så ledsen och besviken. Hur kan det komma sig att en häst som normalt sett är lättlastad plötsligt tvärvägrar? 
 
Den rationella delen av hjärnan radade upp förklaringarna - allt i Tibelles liv har förändrats och hon är säkert rätt otrygg och orolig vilket tar sig i uttryck när hon ska göra sådant som i grunden strider mot en hästs natur - att gå in i ett trångt utrymme. Transporten är inte heller den hon är van vid. Och kanske har hon inte åkt ensam så ofta tidigare? Men alla logiska resonemang föll platt för det enda jag kunde tänka på var att jag är helt och totalt misslyckad som på tre veckor lyckats få en lättlastad häst att bli absolut omöjlig.
 
När jag till slut torkat tårarna och snutit näsan kontaktade jag Elisa Thornell. Den minnesgode kommer ihåg Ruf som på goda grunder ruttnat på att åka transport efter att varje åktur slutade med sprutor i lederna - Elisa lastade honom på ungefär 28 sekunder blankt.
 
Med Tibelle fick hon jobba lite mera, men efter 40 minuter var även Tibelle inne i transporten. Förutsättningarna var inte de bästa då det blåste 20 m/s och transporten gungade ganska rejält. När vinden friskade i än mer och överluckan hotade att sjunka ner så flyttade vi på transporten och ställde oss mellan två byggnader för att få lite vindskydd. 
 
Trots stormen var det enormt skönt att få stå på sidan om och titta på. Det kändes också bra att se att Elisa tacklade problemen med samma metoder som jag försökt med. Som det proffs hon är så kom hon till slut igenom då hon har så mycket större säkerhet och bättre tajming i det hon gör.
 
När Tibelle väl klivit på transporten och stått där i lugn och ro fick hon öva på att med ett steg i taget backa och gå framåt på rampen. Efter ett par gånger syntes det tydligt att hon började hitta tekniken även med bakbenen och kunde gå lugnt och säkert utan att hoppa eller skutta upp på rampen.
 
Imorgon kommer Elisa tillbaka för att se att lärdomarna sitter kvar och att Tibelle nu är så trygg att hon traskar in även när jag håller i grimskaftet. Vi får sannerligen hoppas att det går vägen för jag vill aldrig mer pröjsa 1 150 kronor för att bara sitta på läktaren!
 
/Sara

180 grader

Du ser väl den sabeltandade tigern som lurar där bakom ladan?
 
Inte? Det gjorde definitivt Tibelle här om dagen. Det är sannerligen en rackarns tur att jag under ett par år gjort ett gäng roll backs på kvicka reininghästar för det visade sig att den goa Tibelle är väldans snabb i fötterna när hon sätter den sidan till. Från stillsam skritt till panikkast 180 grader och hoppsasteg i snödrivan tog det en hundradels sekund.
 
När vi väl krånglat oss ur snödrivan blängde hon oroligt mot tigrarnas matplats men trippade snällt förbi. Fast jag kan med bestämdhet säga att hon inte alls trodde på mig när jag förklarade att det där brun/vita djuret hon skymtade inte var ett rytande rovdjur utan ett mycket fredligt och synnerligen räddhågset rådjur.
 
Nåväl. Ska det nu envisas med att lura sabeltandade tigrar bakom ladan så är det i alla fall bra att det är gott om snö. Då hinner även tanten i sadeln med i svängarna utan att få ryggskott.
 
/Sara