Ljuva september
I frånvaron av egen häst har det på sistone blivit oväntat många timmar i sadeln. Det är både roligt och givande att rida olika sorters hästar och jag ska villigt erkänna att det också är väldigt skönt att slippa all oro och allt ansvar som det innebär att ha egen. Men att i all evighet fortsätta att enbart rida andras hästar är ändå inte ett alternativ.
Att vara utan egen häst har verkligen gjort det tydligt för mig vad det är som triggar mig i hästeriet. Det absolut viktigaste är faktiskt den känslomässiga bindningen till just den specifika individen. Sedan är det också en tillfredsställelse att själv kunna styra över hur saker och ting ska göras, men den stora grejjen för mig är ändå långsiktigheten. Att i juli lägga upp en plan för hösten och sedan utifrån den lägga upp mål och delmål som koppplas till ett träningsupplägg - det är ju det som är det roliga! Det är också det som gör att det aldrig känns jobbigt att åka till stallet och ta ut hästen på en tur i skogen fastän det är becksvart ute och regnar småspik - jag har ju min plan och varje pass på hästens rygg har betydelse för hur vi ska ta oss fram till målet.
Även om jag rider långt mer än förväntat har jag nu som hästlös lätt att fastna betydligt längre på jobbet än jag borde, men jag tillbringar också fler timmar i skogen på promenad med hundarna. Det senare är synnerligen välbehövligt för jag är inte den enda i familjen som under den senaste tiden fått extra vikt att bära på. Palle klagar på att konturen på magen inte riktigt är som förr och bland de fyrbenta börjar Kalle, men framförallt Emil, se ut som julegrisar. Det är bara gamla Tara som är slank och fin.
Emil stackarn får därför sedan en tid tillbaka, förutom ett gäng långpromenader varje vecka, hålla till godo med fettsnål mat. Det är inte alls populärt. Inte heller gillas det att fikat på utflykterna numera är snålt tilltaget, alla tre hundarna visar tydligt sitt missnöje med att de knappt får en endaste liten smakbit efter allt jäkla traskande.
Jag är i alla fall väldigt nöjd med att till slut hittat den fina promenadslingan på Ormberget som jag flera gånger gått i sällskap med Lotta, men som envist gömt sig varje gång jag själv försökt hitta den. När jag nu äntligen hittat rätt är den ett givet förstahandsval - det är härligt att få gå mitt ute i skogen och bara höra trädens sus istället för att följa de preparerade motionsslingorna och åttioelva gånger bli omsprungen av vältränade tightsbärare.
Om det är Emils övervikt, ålder eller plötslig vilja att vara till lags låter jag vara osagt, men numera kan vi faktiskt ha honom lös så gott som hela promenaderna fastän vi går mitt ute i skogen. Det är riktigt skönt att slippa tjorva med trasslande koppel och sedan stanna vid varje liten tuva för att den luktar så vansinnigt gott.
Men helt säker på att han inte drar ut i lingonriset kan man inte vara, hips vips får han syn på något och då gäller det att snabbare än blixten lyckas avleda honom för annars vet man aldrig vart han tar vägen. Jag känner mig rätt säker på att ränderna nog aldrig helt kommer ur och den gode Emil kommer förmodligen, fet eller ej, alltid ha minst en välgödd räv bakom varje öra.
/Sara