Ljuva september

I frånvaron av egen häst har det på sistone blivit oväntat många timmar i sadeln. Det är både roligt och givande att rida olika sorters hästar och jag ska villigt erkänna att det också är väldigt skönt att slippa all oro och allt ansvar som det innebär att ha egen. Men att i all evighet fortsätta att enbart rida andras hästar är ändå inte ett alternativ.
 
Att vara utan egen häst har verkligen gjort det tydligt för mig vad det är som triggar mig i hästeriet. Det absolut viktigaste är faktiskt den känslomässiga bindningen till just den specifika individen. Sedan är det också en tillfredsställelse att själv kunna styra över hur saker och ting ska göras, men den stora grejjen för mig är ändå långsiktigheten. Att i juli lägga upp en plan för hösten och sedan utifrån den lägga upp mål och delmål som koppplas till ett träningsupplägg - det är ju det som är det roliga! Det är också det som gör att det aldrig känns jobbigt att åka till stallet och ta ut hästen på en tur i skogen fastän det är becksvart ute och regnar småspik - jag har ju min plan och varje pass på hästens rygg har betydelse för hur vi ska ta oss fram till målet.
 
Även om jag rider långt mer än förväntat har jag nu som hästlös lätt att fastna betydligt längre på jobbet än jag borde, men jag tillbringar också fler timmar i skogen på promenad med hundarna. Det senare är synnerligen välbehövligt för jag är inte den enda i familjen som under den senaste tiden fått extra vikt att bära på. Palle klagar på att konturen på magen inte riktigt är som förr och bland de fyrbenta börjar Kalle, men framförallt Emil, se ut som julegrisar. Det är bara gamla Tara som är slank och fin.
 
Emil stackarn får därför sedan en tid tillbaka, förutom ett gäng långpromenader varje vecka, hålla till godo med fettsnål mat. Det är inte alls populärt. Inte heller gillas det att fikat på utflykterna numera är snålt tilltaget, alla tre hundarna visar tydligt sitt missnöje med att de knappt får en endaste liten smakbit efter allt jäkla traskande.
 
Jag är i alla fall väldigt nöjd med att till slut hittat den fina promenadslingan på Ormberget som jag flera gånger gått i sällskap med Lotta, men som envist gömt sig varje gång jag själv försökt hitta den. När jag nu äntligen hittat rätt är den ett givet förstahandsval - det är härligt att få gå mitt ute i skogen och bara höra trädens sus istället för att följa de preparerade motionsslingorna och åttioelva gånger bli omsprungen av vältränade tightsbärare.
 
Om det är Emils övervikt, ålder eller plötslig vilja att vara till lags låter jag vara osagt, men numera kan vi faktiskt ha honom lös så gott som hela promenaderna fastän vi går mitt ute i skogen. Det är riktigt skönt att slippa tjorva med trasslande koppel och sedan stanna vid varje liten tuva för att den luktar så vansinnigt gott.
 
Men helt säker på att han inte drar ut i lingonriset kan man inte vara, hips vips får han syn på något och då gäller det att snabbare än blixten lyckas avleda honom för annars vet man aldrig vart han tar vägen. Jag känner mig rätt säker på att ränderna nog aldrig helt kommer ur och den gode Emil kommer förmodligen, fet eller ej, alltid ha minst en välgödd räv bakom varje öra.
 
/Sara

Happy days

Tokmycket på jobbet och en förkylning som bara nästan släppt, men vad gör väl det när man får chans att rida en massa dagar på raken? Dessutom på en av länets bästa dressyrhästar. Det är bara att snyta sig och spotta i nävarna så att jobbet hinns med, för somligt kan man ju inte gå miste om.
 
Vanligen brukar jag inte rida i skogen det första jag gör när jag sitter upp på en okänd häst, men EG har jag sett så mycket av att jag dristade mig till att bryta min vana och red ut en tur första dagen. Han var precis så snäll som jag trodde och när jag klev av efter ridpasset kunde jag konstatera att på uteritt var hoppsadeln mer svårriden än hästen. Normalt sett älskar jag att rida i hoppsadlar, men när jag hamnar i en sadel som inte riktigt passar för min benlängd blir det snudd på omöjligt att hitta en bra balans. När jag väl kortat stiglädren rejält hittade jag ett läge som funkade men då var det svårt att trava så vi galopperade mest. Sicken tur att det gillades lika mycket av oss båda. Det var verkligen härligt att rulla runt på skogsstigen i lagom tempo på en självgående häst.
 
När det väl var dags för första dressyrpasset insåg jag fördelen med att ha en kravlös uteritt med sig i bagaget - det där första passet som alltid annars är så hemskt var denna gång helt okej. EG gillade nog också vårt första dressyrpass för han behövde ju inte anstränga sig ens hälften av mot vad han är van vid. Andra dressyrpasset blev nog vårt bästa. Red i ridhuset och fick fläckvis riktigt bra känsla. När man ser EG i stallet är det lätt att tro att han är robust och lite okänslig. Inget kan vara mer fel, han kräver ridning men är samtidigt en känslig typ. Det var verkligen en balansgång att hålla honom alert men ändå avslappnad.
 
Näst sista dagen lämnade vi ridbanan och tog en tur ute i skogen igen. Och milde himmel, det var sannerligen inget fel på framåtbjudningen den dagen! Ville inte sitta och dra i honom så jag tänkte att han får väl rasta av sig en stund och bli lite trött. Efter en betydligt längre stund än jag tänkt mig i friskt tempo fattade jag att han inte skulle komma att bli trött så jag ändrade strategi och efter en välbehövlig (för mig...) andhämningspaus började vi på ny kula. Denna gång i långsamt tempo och med fokus på arbete och inte lufta lungorna. Det var ju melodin för plötsligt blev ridturen riktigt behaglig och min grå springare kunde röra sig både i trav och galopp med bara lätt kontakt i tygeln.
 
Så var det dags för vårt sista pass. Vädret var fint och jag tog mig samman och red på utebanan. Underlaget på denna bana är riktigt bra, men om hoppsadeln var svårriden första dagen får jag nog säga att precis lika svårriden är denna bana. Det finns liksom ingen lugn plats runt banan - den omgärdas av en väg på tre sidor och en parkering på den fjärde så det är bilar, bussar, hästar, cyklister, mopeder och fotgängare som rör sig överallt med ojämna mellanrum. Det gäller att ha stenhårt fokus för att själv inte fångas av hästens nyfikenhet på det som händer utanför staketet. Början av vårt ridpass blev därför lite spänt, speciellt som jag utmanade mig själv lite extra och bad Palle att fota och filma. Tänk att jag sällan eller aldrig blir nervös när jag tävlar, men när jag blir filmas och fotas på ett helt vanligt ridpass så knyter sig det mesta.
 
Så givetvis. Direkt när kameran var borta började jag andas normalt och allt flöt på så mycket bättre.
 
Men tyglarna. Ja, de var nog dess värre precis lika långa även sedan kameran stängts av. Herre gud. Hur svårt kan det vara att hala in de där tåtarna man håller i händerna???
 
/Sara 

Friskvårdstimme

När min pappa kände sig krasslig brukade han be mamma att laga "friskhetens mat". Tror faktiskt att det funkade för honom, men tyvärr har jag aldrig upplevt riktigt samma effekt. I veckan drabbades jag av en dunderförkylning och låg däckad två dagar. Den tredje dagen hade jag ett ridpass inbokat så det var ju bara att resa sig upp och knata iväg till jobbet på morgonen så att jag med gott samvete skulle kunna åka till stallet på eftermiddagen.
 
Väl i stallet kände jag mig rätt matt. Tog ut A till ridhuset och min vana trogen började jag gå till fots längs spåret för att både jag och hästen skulle få komma igång i kroppen innan själva passet startade. Efter ett halvt varv var jag helt slut och tänkte att det nog var bättre att hästen fick sköta gåendet och jag bara åka med på en stillsam tur.
 
Men så inträffade det märkliga - jag hann inte mer än sätta rumpan i sadeln så var plötsligt förkylningen som bortblåst. Tanken om ett lugnt pass glömdes och när jag en timme senare skrittade av A kunde jag konstatera att vi just genomfört ett effektivt träningspass med mycket galopparbete. Snacka om friskvårdstimme! Jag kände mig helt fri från förkylningen och hur stark som helst. Till jag satt av. Jisses. Benen vek sig och jag var helt färdig.
 
Kan bara konstatera att "friskhetens mat" för mig är att sitta till häst. Men ska jag få bukt med den här envisa förkylningen får jag nog ta anställning som stalljockey någonstans.
 
/Sara