Bra effekt

Så länge Tara Terrier var med oss var hon alltid den som låg i täten på promenaderna med Kalle och Emil tätt efter. Ganska snart efter att hon fick somna in blev Emil och Kalle väldigt gamla, sega och långsamma. På promenaderna har de hela sommaren och hösten varit så tröga och har inte alls velat springa. De är ju förvisso 9 och 10 år och med ålderns rätt inte lika fulla av energi som förr, men fy vad trist det är när de släpar efter som två ankare där bak. 
 
Jag har fått anpassa promenaderna så att det bara blir en lång tur per dag och då funkar det ganska bra. Men ibland har det ändå varit segt och Emil har också blivit lite halt på sluttampen. Efter alla hältutredningar på hästen har det inte känts så lockandet att börja med Emil också. Det är ju rätt sannorlikt att det är de vridna framben som är boven i dramat. Det känns ju troligt att lederna har slititis hårdare och att han därför får lite ont. Att ge Metacam är inte ett alternativ - det har vi testat efter en operation med resultatet att han bajsade ner hela huset. 
 
Men under de senaste veckorna har läget förändrats och långa stunder är nu båda hundarna faktiskt före mig igen. Emil har inte visat någon hälta och då han börjat röra sig lite mera så har också Kalle kommit igång och skuttar på nästan som förr. 
  
Trots att jag är genuint skeptisk till olika mirakelmedel så köpte jag för ett par veckor sedan en flaska Hyaluron och Emil har fått en skvätt varje dag. Det innehåller samma substans som man sprutar in i hästarnas leder när de är halta och sägs ska "smörja" lederna på hårt arbetande eller, som i vårt fall, gamla hundar. 
 
 
Kanske är det höstvädret eller något annat än "Pigg-drickat" men det är otroligt mycket roligare att gå på promenad med de två prinskorvarna nu. Att se dem travandes framför mig, istället för att jag hela tiden måste vända mig om och på alla möjliga sätt försöka få dem att raska på, känns som ett stort lyft.
 
Fast jag har talat om för Emil att om han som i ungdomens dagar börjar sätta iväg på egna långväga utflykter då blir det inget mer Hyalouron!
 
Eller så får väl matte börja ta sig en slurk också.
 
/Sara  

Ett ledsamt farväl

Ännu på sista timslånga morgonrundan var hon så pigg och glad. Men tiden var bokad och någon gång måste man sätta punkt. Lika lätt som hon springer med på promenaderna, lika tungt har hon haft det på nätterna.
 
Det förstorade hjärtat ger henne andnöd och när hon sovit några timmar väcker hon oss med sitt tunga flåsande. Enda sättet för henne att få tillbaka en normal andhämtning är att kliva upp och gå ut en stund. Varje natt stiger vi upp och släpper ut henne minst två gånger. Lättad kommer hon in efter ett par minuter och kan sova en stund igen. Vi har successivt ökat medicineringen och ligger sedan en tid på max-dosen, men hon blir hela tiden lite sämre.
 
Att veta när det är dags är omöjligt, men jag vägrar att hon ska sluta sina dagar med akut kvävning så för två veckor sedan bokade jag tiden hos veterinären. Mer än en gång har både jag och Palle varit på väg att avboka, men vi har stålsatt oss.
 
Omsluten av många tårar fick Tara i fredags trippa över regnbågsbron.
 
Älskad in i det sista och nu så oändligt saknad. 
 
/Sara

Stora hjärtat

Lilla hjärtat är ett vanligt smeknamn på Tara, men efter veterinärbesöket i måndags får vi nog ändra det till Stora hjärtat. Tara är ingen ungdom längre, om bara fem dagar fyller hon 15 år vilket är en ansenlig ålder för en hund. Det är klart att hon sover mer, ser dåligt och hör inte mycket men hon trippar alltid glatt med på långa morgonrundan. Den senaste tiden har vi varit lite bekymrade då hon har haft sämre ork och liksom harklat och snörvlat om vart annat. När hon natten mot måndag till och med lyckades väcka mig med sina konstiga ljud kände vi att det var dags att åka till veterinären.
 
Med en så gammal hund sätter man ju inte in några omfattande insatser, men det kändes viktigt att veta vad som var fel och vad vi har att vänta oss. Vi fick tid samma dag hos Luleå veterinärklinik på Bergnäset och med ganska mycket oro i magen åkte vi dit. När hunden börjar bli gammal är man ju alltid livrädd att veterinärbesöket slutar med att man åker hem med tomt koppel.  
 
Efter att ha lyssnat på vår berättelse, klämt på halsen, tittat i munnen och lyssnat på hjärtat var vår rutinerade veterinär rätt säker på vad som felade. Tara reagerade inte alls på klämmandet och svalget såg helt okej ut så något fel i andningsvägarna var det troligen inte, däremot hördes ett blåsljud på hjärtat. Två röntgenbilder senare kunde veterinären sätta en diagnos - Taras hjärta är tydligt förstorat då vänster hjärtklaff inte riktigt fungerar. Detta gör att det blir vätska i kroppen som försvårar andningen och även leder till hjärtsvikt.
 
En knapp timme efter att vi klev in hos veterinären kunde vi åka hem med en diagnos och recept på vätskedrivande tabletter och hjärtmedicin. Nästan som vore det magi märktes stor skillnad redan efter ett dygns medicinering, harklingarna är så gott som borta och Tara trippar åter framför mig på promenaderna!
 
Hjärtsvikt är en allvarlig sjukdom som hon inte kommer att bli frisk från, men vilken glädje det är för oss att se att Tara-gumman med en så liten insats mår så mycket bättre! Att ha en gammal hund kräver ganska mycket extra omsorg och livet blir ganska omständigt. Men när man möts av den där stilla viftningen på svansen och kloka blicken så vet man att det är utan tvekan värt besväret. En dag kommer hon inte att vilja vara med längre och då kommer vi att hjälpa henne vidare, men ännu är vi tack och lov inte där.
 
/Sara