Stora hjärtat

Lilla hjärtat är ett vanligt smeknamn på Tara, men efter veterinärbesöket i måndags får vi nog ändra det till Stora hjärtat. Tara är ingen ungdom längre, om bara fem dagar fyller hon 15 år vilket är en ansenlig ålder för en hund. Det är klart att hon sover mer, ser dåligt och hör inte mycket men hon trippar alltid glatt med på långa morgonrundan. Den senaste tiden har vi varit lite bekymrade då hon har haft sämre ork och liksom harklat och snörvlat om vart annat. När hon natten mot måndag till och med lyckades väcka mig med sina konstiga ljud kände vi att det var dags att åka till veterinären.
 
Med en så gammal hund sätter man ju inte in några omfattande insatser, men det kändes viktigt att veta vad som var fel och vad vi har att vänta oss. Vi fick tid samma dag hos Luleå veterinärklinik på Bergnäset och med ganska mycket oro i magen åkte vi dit. När hunden börjar bli gammal är man ju alltid livrädd att veterinärbesöket slutar med att man åker hem med tomt koppel.  
 
Efter att ha lyssnat på vår berättelse, klämt på halsen, tittat i munnen och lyssnat på hjärtat var vår rutinerade veterinär rätt säker på vad som felade. Tara reagerade inte alls på klämmandet och svalget såg helt okej ut så något fel i andningsvägarna var det troligen inte, däremot hördes ett blåsljud på hjärtat. Två röntgenbilder senare kunde veterinären sätta en diagnos - Taras hjärta är tydligt förstorat då vänster hjärtklaff inte riktigt fungerar. Detta gör att det blir vätska i kroppen som försvårar andningen och även leder till hjärtsvikt.
 
En knapp timme efter att vi klev in hos veterinären kunde vi åka hem med en diagnos och recept på vätskedrivande tabletter och hjärtmedicin. Nästan som vore det magi märktes stor skillnad redan efter ett dygns medicinering, harklingarna är så gott som borta och Tara trippar åter framför mig på promenaderna!
 
Hjärtsvikt är en allvarlig sjukdom som hon inte kommer att bli frisk från, men vilken glädje det är för oss att se att Tara-gumman med en så liten insats mår så mycket bättre! Att ha en gammal hund kräver ganska mycket extra omsorg och livet blir ganska omständigt. Men när man möts av den där stilla viftningen på svansen och kloka blicken så vet man att det är utan tvekan värt besväret. En dag kommer hon inte att vilja vara med längre och då kommer vi att hjälpa henne vidare, men ännu är vi tack och lov inte där.
 
/Sara

Skrämselhicka

Tara Terrier har följt med oss troget i ur och skur. 14 år gammal, snart 15, har hon sina egenheter och krämpor. Hon ser dåligt, hör inte mycket och har en mage som trasslar men hon har gnistan kvar och springer glatt med på långpromenaderna.
 
Trots att vi hunnit en bit in i oktober tar hon sig gärna ett dopp. Men i söndags gav hon oss riktig skrämselhicka.
 
Vi hade gått hela morgonrundan och kommit fram till badstranden då Kalle och Tara galopperar iväg i full fart mot grillplatsen längst bort. Det gäller ju att komma först för inte sällan finns det något smaskigt att sätta tänderna i. När de kom fram till grillplatsen så tvärvänder Tara och jag ser att hon försöker se vart jag är samtidigt som hon springer i sicksack genom sanden. Plötsligt fungerar inte bakbenen som de ska och det ser ut som om hon fått kramp. Jag rusar fram mot henne och när jag är en meter ifrån henne så välter hon omkull och rullar runt med benen utspärrade. Hennes blick glömmer jag aldrig. Med ett stort kliv är jag framme hos henne, får henne att ligga på mage och håller henne stilla.
 
Efter en stund ser hon ut att ha återhämtat sig och jag låter henne resa sig upp. Då kliver hon upp och fortsätter promenaden som om inget hänt.
 
Som hon skrämde oss. Jag och Palle blev både chockade och rädda och tog kortaste vägen hem under tystnad.  Att livet är skört det vet vi, men ibland blir man brutalt påmind om hur snabbt och oväntat det vanliga vardagliga kan gå upp i tomma intet.
 
Tara är sedan det hemska anfallet precis som vanligt, hon väcker oss på morgonen, är först ut genom dörren när det är dags för promenad, skäller hysteriskt om Palle missar middagstiden (som numera kan vara redan klockan 15.30), tigger vid matbordet, krafsar på dörren så färgen flagar, hälsar en välkommen med ett nyp i näsan och tar gärna fingertopparna när godis bjuds. Alla dessa saker som vi tar för givet men som vi en dag kommer att sakna mer än vi kan ana.
 
/Sara
 

Vardagslunken

När vardagen tar vid har vi alla våra rutiner och gör väl ungefär samma sak varje dag. Det märks tydligt på morgonrundorna då jag och hundarna möter samma joggare, samma hundrastare och samma stavgångare så gott som varje dag. Dessutom möter vi dem på ungefär samma plats, ibland är det inte utan att det känns som att man är med i filmen "Måndag hela veckan".
 
Under sommar och semester blir ju vanorna andra och det kan gå massor av veckor utan att vi möter de gamla vanliga. Till framförallt Emils stora glädje mötte vi i fredags äntligen Sockan och Diesel. Emil är ju numera duktig och håller sig snällt vid mig när vi möter andra, men när Sockan och Diesel kommer är det helt omöjligt! Så fort han får syn på dem börjar han gnälla och innan jag hinner reagera drar han iväg som en raket.
 
Fast i ärlighetens namn vet jag inte om det verkligen är Sockan och Diesel som drar, eller om det är deras respektive matte som ofta bjuder på godis? Det kan man inte säkert veta, men man behöver bara titta på fotot för att se vems hundar som har tveksam uppfostran. Uppenbarligen funkar kommandot "Sitt" inte på hundar med Palmman som efternamn.
 
/Sara