Skrämselhicka

Tara Terrier har följt med oss troget i ur och skur. 14 år gammal, snart 15, har hon sina egenheter och krämpor. Hon ser dåligt, hör inte mycket och har en mage som trasslar men hon har gnistan kvar och springer glatt med på långpromenaderna.
 
Trots att vi hunnit en bit in i oktober tar hon sig gärna ett dopp. Men i söndags gav hon oss riktig skrämselhicka.
 
Vi hade gått hela morgonrundan och kommit fram till badstranden då Kalle och Tara galopperar iväg i full fart mot grillplatsen längst bort. Det gäller ju att komma först för inte sällan finns det något smaskigt att sätta tänderna i. När de kom fram till grillplatsen så tvärvänder Tara och jag ser att hon försöker se vart jag är samtidigt som hon springer i sicksack genom sanden. Plötsligt fungerar inte bakbenen som de ska och det ser ut som om hon fått kramp. Jag rusar fram mot henne och när jag är en meter ifrån henne så välter hon omkull och rullar runt med benen utspärrade. Hennes blick glömmer jag aldrig. Med ett stort kliv är jag framme hos henne, får henne att ligga på mage och håller henne stilla.
 
Efter en stund ser hon ut att ha återhämtat sig och jag låter henne resa sig upp. Då kliver hon upp och fortsätter promenaden som om inget hänt.
 
Som hon skrämde oss. Jag och Palle blev både chockade och rädda och tog kortaste vägen hem under tystnad.  Att livet är skört det vet vi, men ibland blir man brutalt påmind om hur snabbt och oväntat det vanliga vardagliga kan gå upp i tomma intet.
 
Tara är sedan det hemska anfallet precis som vanligt, hon väcker oss på morgonen, är först ut genom dörren när det är dags för promenad, skäller hysteriskt om Palle missar middagstiden (som numera kan vara redan klockan 15.30), tigger vid matbordet, krafsar på dörren så färgen flagar, hälsar en välkommen med ett nyp i näsan och tar gärna fingertopparna när godis bjuds. Alla dessa saker som vi tar för givet men som vi en dag kommer att sakna mer än vi kan ana.
 
/Sara
 

Vardagslunken

När vardagen tar vid har vi alla våra rutiner och gör väl ungefär samma sak varje dag. Det märks tydligt på morgonrundorna då jag och hundarna möter samma joggare, samma hundrastare och samma stavgångare så gott som varje dag. Dessutom möter vi dem på ungefär samma plats, ibland är det inte utan att det känns som att man är med i filmen "Måndag hela veckan".
 
Under sommar och semester blir ju vanorna andra och det kan gå massor av veckor utan att vi möter de gamla vanliga. Till framförallt Emils stora glädje mötte vi i fredags äntligen Sockan och Diesel. Emil är ju numera duktig och håller sig snällt vid mig när vi möter andra, men när Sockan och Diesel kommer är det helt omöjligt! Så fort han får syn på dem börjar han gnälla och innan jag hinner reagera drar han iväg som en raket.
 
Fast i ärlighetens namn vet jag inte om det verkligen är Sockan och Diesel som drar, eller om det är deras respektive matte som ofta bjuder på godis? Det kan man inte säkert veta, men man behöver bara titta på fotot för att se vems hundar som har tveksam uppfostran. Uppenbarligen funkar kommandot "Sitt" inte på hundar med Palmman som efternamn.
 
/Sara
 

Hundjobb

Det är inte lätt att veta vad man ska bli när man blir stor. Emil har testat på många olika yrken, allt från harjägare och staketskällare till mockningsassistent. Emil går alltid all in och verkar gilla alla sina olika jobb, men nu så här i övre medelåldern ser man att de många arbetsuppgifterna börjar vara väl så tuffa för att orka med på heltid. Under senare år har därför Emil valt att på deltid jobba som soffpotatis, men även om det är vilsamt för kroppen kan det ju bli lite segt ibland. Som bekant är Emil en uppfinningsrik och ganska (hrm) egensinnig filur och häromdagen hittade han helt på egen hand en ny karriärmöjlighet. 
 
Som vanligt blir det bäst när man själv får bestämma själv och göra sina egna val och det är bara att konstatera att Emil är som klippt och skuren för jobbet som bokstöd. Hans kroppsform är i det närmaste perfekt för detta uppdrag och det verkar som att både intensitet och arbetsbörda ligga helt i linje med hans nuvarande ambition. Vissa utvecklingsområden finns också - först på listan är att lägga upp en utbildningsplan för matte så att hon lär sig att lägga ut en filt - grus i ögat är aldrig en tillgång i något yrke!
 
/Sara