Påskigt värre

Så här slut blir man av att fira påsk. Vi var hemma hos syrran, men började förstås på isen.
 
Samson är ett kvicksilver till vovve. Han försökte tappert få igång våra hundar men det enda som hände var att Kalle skällde ut honom - oavbrutet. Tur att det är gott om plats där ute, annars hade nog folk blivit tokiga på hans envetna skällande. 
 
I sällskapet fanns många sportintresserade så vi var så klart tvungna att ta en lagbild. Jag frågade Lennart som fotade om vi såg okej ut på bilden, eller om han skulle ta fler. Nejdå, det räckte gott hävdade han. Tror minsann att han glömde glasögonen hemma.
 
När vi var ute på Hindersön för några veckor sedan hävdade jag att de serverade tidernas godaste våffla. Jag får ändra mig, påskvåfflan vi åt ute i solen slog Hindersö-våfflan med hästlängder.
 
 
Vet inte om det var påsken, våfflan, om hon börjar bli snurrig eller om hon helt enkelt till slut föll för Samsons charm. När vi satt och åt som bäst började nämligen Tara att busa. Det var ju verkligen en skräll, senast det hände var då Kalle var unghund. För typ sju år sedan.
 
När våfflorna landat i magen var det dags för äggmålning. Äggen från tidigare år tjänade som inspiration och efter en trevande början kom vi alla igång.
 
Syrran hade plockat fram hela arsenalen med färger, glitter och olika dekoreringsgrejor så även vi som inte är så vana pysslare kunde inte annat än bara begrava våra hämningar och hänge oss för fullt.
 
Koncentrationen var hög och plötsligt blev det helt tyst - att skapa stor konst kräver sinnesnärvaro och då går det minsann inte att sitta och pladdra.
 
 
Och ta mig tusan - de blev ju riktigt fina!
 
Utöver att vi ätit för mycket godis har påsken ägnas ute i solen (när den visat sig), i stallet men också i TV-soffan. Att missa världscupsfinalerna i dressyr och hoppning går ju inte så när solen sken som bäst var det bara att låtsas att det regnade, dra för gardinerna och bänka sig framför TVn. Är man hästnörd så är man.
 
/Sara

Så länge någon minns

I söndags var det bara att blunda för solskenet och bege sig till LRK för att göra en insats som funktionär. Efter många års frånvaro från hästtävlingar i norr är det ett som annat som är annorlunda i jämförelse mot de som arrangeras i Mälardalen och i Skåne.
 
Det som genast slog mig var att det kryllade av funktionärer! Jag minns från tävlingarna i Skåne att där var det typ flaggern och två till inne på banan, men på tävlingarna här i Luleå var det tre personer enbart i insläppet. Vi som var vanlig banpersonal och hade till uppgift att lyfta nedrivna bommar var en hel hoper med folk och hade det inte speciellt svettigt under klasserna, men istället många att prata med så det var ju trevligt.
 
Efter den första klassen började det så sakteliga gå upp för mig varför vi var så många. Det visade sig inte bara vara ett eller två hinder som skulle flyttas lite mellan varje klass utan det var rätt omfattande ombyggnationer och då antalet startande var:
Klass 9, 1.15 meter, 22 startande
Klass 10, 1.25 meter,11 startande
Klass 11, 1.35 meter, 4 startande
Klass 12, 1.45 meter, 3 startande 
Klass 13, 1.05 meter, 14 startande,
så kan jag säga att jag efter ett par klasser var rätt mör i armar och rygg. Man hann ju liksom knappt blinka innan det var dags att bygga om banan igen...
 
Nåväl. Fastän mycket är nytt och annorlunda är det roligt att vara tillbaka i min gamla förening igen. Speciellt glad blev jag när jag såg denna lilla låda placerad som utfyllnad under Lulebo-hindret. Om jag inte minns alldeles galet var det min kära vän Jessan som med pensel och färg, för mer än evinnerliga tider sedan, förvandlade lådan till ett hus. Huset är numera med all rätt ganska slitet och naggat i kanten, men tänk att det fortfarande används.
 
Att se huset gjorde det smärtsamt tydligt att de flesta som idag kånkar den omsorgsfullt målade lådan fram och tillbaka, eller rent av hoppar över det, har ingen aning om vem Jessan var. Men trots allt är vi ännu ändå många som minns och saknar henne. En gång fick jag höra att så länge det finns någon som minns en bortgången så lever personen kvar bland oss här på jorden. När ingen längre finns kvar att vårda minnet då splittras det som en gång var ens själ och man uppgår i världsalltet för att bli en del av något annat. Kanske är det så?
 
När sista klassen var slut för helgen hade jag prästens ord Minns de döda, men lev för de levande ringande i mina öron när jag med vördnad bar ut huset till hinderförrådet.
 
/Sara

Skickliga och uthålliga


Veckans inledning med tvåsiffriga plusgrader övergick i torsdags till minusgrader vilket verkligen sabbade ridunderlaget - det blev givetvis glashalt och knöligt till förbannelse. Å andra sidan gjorde det underverk med skidföret och skaren blev fantastisk. I lördags åkte jag, Palle och mamma till stugan. Emil var mycket nöjd över att hans alldeles egna mormor följde med. Trots att mamma åkt skidor på dessa isar i mer än 40 år verkade Emil ta det som sin uppgift att visa henne vägen, förutom de gånger han fick korn på en hare - då fick mormor klara sig bäst hon kunde.
 
Förutom det excellenta skidföret blev det en riktig PR-skidtur då vi med solen i ansiktet och vinden i ryggen fick uppleva hur vi förvandlades till synnerligen skickliga och uthålliga skidåkare.
 
Jo, det blev förstås tungt på hemvägen. Men då gjorde jag och mamma som stockholmarna och tog av oss skidorna och promenerade hem. Palle vägrade att vika sig och skidade hela vägen, vill inte ens gissa vilken träningsvärk han hade dagen efter.
 
/Sara