När två blir en

Så här i november blir det inte många inlägg på bloggen. Varje dag innebär en stress för att hinna det som ska göras utomhus, helst före klockan 15.00 för sedan är det becksvart ute. När väl alla måsten är klara både ute och inne så är energin slut, jag stupar på soffan och somnar för det mesta halvvägs in i Rapports halvåtta-sändning. I helgen har det i alla fall kommit drygt två decimeter snö så nu lättar stressen lite - med vitt på marken funkar det att rida ute fastän solen har gått och lagt sig.
 
Om jag är trött så är Tibelle desto piggare. I veckan blev hon vaccinerad, tandraspad och lite klämd på ryggen av  Anna Kiropraktor. Några dagar utan arbete satte tydliga spår och igår när jag satt upp kände jag hur det pirrade under skinnet på sötnosen. Hon var så ivrig och glad! Min plan var att rida ett lätt pass på slingorna men det avstyrde jag direkt, bättre att ta en tur runt berget så att vi under ordnade former kunde få ur överskottsenergin.
 
Det visade sig vara rätt beslut för det pirriga, ivriga och ystra kändes hela vägen, men med lätt uppförslut kunde vi trava och galoppera i lagom tempo. Det är verkligen härligt när hon är så pigg att det kryper i kroppen, men så länge jag bara följer med i rytmen (och låtsas att jag är en fälttävlansryttare med grym balans, så att hälarna åker ner, armarna blir avspända och handen lågt ihop) så rullar hon på hur fint som helst, frustar och galopperar och ger mig en känsla att vi två är en. Det finns inte mycket i världen som slår en sådan ridtur och det gör definitivt att stressen rinner av och att november går att överleva.
 
Väl tillbaka i stallet möttes jag av en förväntansfull blick och ivrig mule som letade den där godbiten hon alltid får när ridturen är avklarad. Hjärtat svämmade nästan över av glädje över min fina häst och jag kan bara hålla med Churchill att "Det är något med utsidan på en häst som är bra för insidan för en människa".
 
/Sara

Klok som en bok

Med urkasst underlag och bara trakt-brodd har vi fått hålla till i ridhuset de senaste två veckorna. För att inte storkna har jag försökt att variera ridningen så gott som det bara går och har växlat mellan dressyr, markarbete, "hoppning" och även lite longering. Fastän det är tränandet och trimmandet som sätter guldkant på min häst-vardag var jag idag så less på ridhuset och kände att vi bara måste få komma ut i skogen en sväng.
 
Sagt och gjort, vi halkade ut på slingan och det kändes som att skritt skulle bli ett lagom tempo. När vi kom ut på vägen som går uppför berget blev underlaget betydligt bättre och Tibelle satte på eget bevåg iväg i trav. Lät henne hållas då det är betydligt bättre med trav uppför backen än ett glädjebus-ryck på platt (läs: knölig) glashal mark. Utan att driva med skänkeln, men med ett rejält grepp i manen och hängande tygel fick hon trava på. Jag tänkte att hon saktar väl av om det är för halkigt eller för jobbigt, men det var inte tal om att skritta. Under ivrigt frustande travade hon glatt upp för hela långa backen och saktade av först när vi kom högst upp.
 
För många år sedan var jag och Palle på Irland och red jakt. De hästarna vi red där var stela och styva och inget man skulle vilja rida med på en ridbana, men attans så säkra de var i terrängen. Av ägaren fick vi strikta instruktioner om att lätta på tygeln och låta hästarna själva välja väg och tempo. När hela fältet med hästar och ryttare satte av i galopp där jag normalt skulle ha skrittat följde jag av ren överlevnadsinstinkt hans instruktion. Tur var väl det för jag vill minnas att jag blundade ungefär halva ritten, medan hästen jag red däremot verkade ha ögon i hovarna.
 
När vi idag travade på uppför backen kändes det som ett bra tillfälle att testa samma teknik med Tibelle. Med lätt kontakt i tygeln tog vi oss runt berget och jag kunde konstatera att Tibelle inte var långt sämre än de där irländska pållarna. Med små säkra steg valde hon bästa väg och tempo utan att trampa snett eller halka en endaste gång. På en sträcka var underlaget bättre och jag lät henne galoppera, trots att hon var pigg blev det inte en tillstymmelse till bus utan hon bara gled fram hur säkert som helst. När det blev svårare underlag hann jag precis tänka att vi borde bryta av när hon saktade in och övergick till trav. 
 
På hemvägen blev det svårt att ta sig ner för berget sista biten så jag satt av och vi gick tillsammans i vägkanten. Istället för att, som många andra hästar säkert skulle ha gjort, gå på sidan om och hamna på den glashala vägen höll sig Tibelle precis bakom min rygg hela vägen ner. Väl på halkfritt underlag var det bara att stanna, lägga tygeln över halsen, sitta upp och skritta vidare. Inget krångel bara lätt och smidigt. Jag har nog inte bara norra halvklotets sötaste häst, utan även den klokaste!
 
På tisdag är det i alla fall äntligen slut på halkandet - då kommer hovslagaren och vi får på riktiga vinterskor med snösulor och fyra broddar. De lär få sitta på till i april. Eller kanske maj...
 
/Sara

Roliga timmen

Jag har ibland sett i blicken på folk att de inte riktigt tror mig när jag säger att Tibelle varit busig. Det är nästan så att jag hör hur de tänker att Den där godmodiga hästen kan väl aldrig hitta på tokerier. Sicken tur att Sandra hade kameran igång vid dagens hoppning, för nu har jag bildbevis! Efter ett halvår var det idag äntligen dags att få hoppa igen. Eller hoppa och hoppa, med tanke på att det var så länge sedan så började vi lätt med bara några kryss.
 
Under snart två veckor har det varit hårt och fruset i marken så hästarna står mest stilla i hagen och det enda som går att göra utomhus är att skritta. Detta i kombination med pälsbyte har gjort var och varannan häst mer eller mindre prillig, Tibelle har också varit lite lätt vaken (hrm) men inte värre än att det gått över med några minuters galopp i friskt tempo i ridhuset.
 
Trodde därför att hon skulle lägga in någon rackabajsare när vi styrde mot de första hindren, men till min förvåning var hon alldeles lagom pigg och hoppade så snällt. Var precis på väg att avsluta när två B-ponnyer kom in i ridhuset, Tibelle brydde sig inte om det och jag fattade galopp och tänkte ta hindren ett sista varv. Men då plötsligt blev allt bara så himla, himla skoj och den godmodiga Tibelle var helt enkelt tvungen att lattja till det.
 
Ha, ha. Det trodde du inte va?!
 
Nåväl, tack och lov känns det som att detta är hennes register och då är det ju inte värre än att man får fnissa lite åt tokeriet.
 
Maria Stallkompis hade redan för länge sedan frågat om jag skulle vilja hoppa lite med hennes häst och nu när liks bommar och stöd var framme kändes det som en bra idé. Så som värsta beridaren klev jag bara av Tibelle och hoppade upp på nästa pålle. Riktigt roligt att rida någon annan än sin egen, speciellt som Windy är mer rutinerad i hoppningen än Tibelle.
 
Min plan att: om jag hoppar två hästar istället för en borde det gå dubbelt så fort att bli bra på att rida, kändes jättebra idag. När jag två timmar senare, helt genomblöt i svett, bar bort stöd och bommar insåg jag att imorgon lär jag inte tycka att planen var precis lika brilliant. Har en stark föraning av att träningsvärken kommer att vara mördande.
 
Fast å andra sidan, vad gör det? Jag fick ju ha roliga timmen dubbelt upp!
 
/Sara
Ps. Tusen tack Sandra för all hjälp idag!