På guldvåg

Under andra året på stallchefsutbildningen fick vi rida några lektioner för Richard White, du vet Kyra Ks make. Av hans uppsyn att döma var denna timmen i veckan inte den allra mest efterlängtade för honom. Under den första lektionen med oss stod han lutad mot sargkanten i lilla ridhuset och rökte (jo, man rökte faktiskt i ridhusen på 90-talet!). Under de första 20 minuterna sade han inte mycket, om jag minns rätt sade han faktiskt ingenting.
 
Men när han inte orkade se oss hasa omkring längre så satte han igång med olika övningar, bland annat fick vi göra en öppna längs långsidan. Under denna lektion fick jag en kommentar just i denna öppna - det han sade var: Keep your left elbow close to your body.  Gissa om den där armbågen sedan var som limmad mot kroppen resten av ridpasset? Och faktiskt hände det något - så fort armbågen kom nära kroppen gick hästen som en klocka i varenda öppna vi gjorde.
 
Den senaste veckan har ridpassen med Tibelle inte varit de roligaste. Ute i skogen har hon varit tittig och spänd och inne i ridhuset styv och allmänt motvalls. Inspirationen var med andra ord inte på topp när vi styrde mot ridhuset igår. När vi värmt upp en stund var känslan inget vidare när plötsligt Richards ord dök upp i huvudet. Med tanke på hur dåligt det gick tänkte jag att om jag inte bara håller in den vänstra armbågen utan tar med även den högra så kanske det händer något. Och ta mig tusan - det tog bara ett halvt varv på volten så började Tibelle frusta och stånka. Efter ytterligare ett varv var hon helt med på noterna och kämpade sedan så fint resten av ridpasset. 
 
Så vad lär man sig av detta? Jo, om man inte snackar så mycket utan väger sina ord på guldvåg så kan det hända att det man säger fastnar i någons minne i typ 24 år...
 
I skrivande stund är jag på väg ner till Skåne för att lyssna till Ingrid Klimke. Förhoppningsvis får jag med mig någon tanke som jag kan ta till om 25 år när ridpasset känns som piss och hästen som en träbock 😊
 
/Sara
 

Winter wonderland

De senaste veckorna har vi här i norr befunnit oss som i ett levande julkort. Snön ligger meterdjup och knarrar under fötterna och träden är alldeles kritvita av tjocka lager med rimfrost.
 
Underlaget för ridning utomhus är helt perfekt och när temperaturen håller sig på rimlig nivå (typ inte kallare än minus 15) njuter jag och Tibelle för fullt av härliga galoppsträckor på vackert plogade vägar.
 
Cykelturen till jobbet är också en fin upplevelse med glittrande snö mot gatlyktornas sken. Den tjocka rimfrosten som hållit i sig så länge får folk att stanna upp en stund i vardagen och bara gapa. Det märks i mitt Facebook-flöde som varje dag är fyllt av mina vänners magiska julkorts-liknande bilder tagna på väg till eller från jobbet.
 
Men nu är det dags för alla riktiga norrlänningar med tåligare temperament än jag att hålla för öronen. Jag tänker nämligen svära i kyrkan. Det må vara hur vackert det vill men nu är jag faktiskt totalt och fullständigt mätt på allt vad Winter wonderland heter. Ge mig sol, plusgrader, bara ben, hovklapper mot asfalt och gröna träd!
 
Men det kan jag ju fetglömma.
På torsdag ska det börja snöa igen.
Tjohej.
 
/Sara

Stora hjärtat

Lilla hjärtat är ett vanligt smeknamn på Tara, men efter veterinärbesöket i måndags får vi nog ändra det till Stora hjärtat. Tara är ingen ungdom längre, om bara fem dagar fyller hon 15 år vilket är en ansenlig ålder för en hund. Det är klart att hon sover mer, ser dåligt och hör inte mycket men hon trippar alltid glatt med på långa morgonrundan. Den senaste tiden har vi varit lite bekymrade då hon har haft sämre ork och liksom harklat och snörvlat om vart annat. När hon natten mot måndag till och med lyckades väcka mig med sina konstiga ljud kände vi att det var dags att åka till veterinären.
 
Med en så gammal hund sätter man ju inte in några omfattande insatser, men det kändes viktigt att veta vad som var fel och vad vi har att vänta oss. Vi fick tid samma dag hos Luleå veterinärklinik på Bergnäset och med ganska mycket oro i magen åkte vi dit. När hunden börjar bli gammal är man ju alltid livrädd att veterinärbesöket slutar med att man åker hem med tomt koppel.  
 
Efter att ha lyssnat på vår berättelse, klämt på halsen, tittat i munnen och lyssnat på hjärtat var vår rutinerade veterinär rätt säker på vad som felade. Tara reagerade inte alls på klämmandet och svalget såg helt okej ut så något fel i andningsvägarna var det troligen inte, däremot hördes ett blåsljud på hjärtat. Två röntgenbilder senare kunde veterinären sätta en diagnos - Taras hjärta är tydligt förstorat då vänster hjärtklaff inte riktigt fungerar. Detta gör att det blir vätska i kroppen som försvårar andningen och även leder till hjärtsvikt.
 
En knapp timme efter att vi klev in hos veterinären kunde vi åka hem med en diagnos och recept på vätskedrivande tabletter och hjärtmedicin. Nästan som vore det magi märktes stor skillnad redan efter ett dygns medicinering, harklingarna är så gott som borta och Tara trippar åter framför mig på promenaderna!
 
Hjärtsvikt är en allvarlig sjukdom som hon inte kommer att bli frisk från, men vilken glädje det är för oss att se att Tara-gumman med en så liten insats mår så mycket bättre! Att ha en gammal hund kräver ganska mycket extra omsorg och livet blir ganska omständigt. Men när man möts av den där stilla viftningen på svansen och kloka blicken så vet man att det är utan tvekan värt besväret. En dag kommer hon inte att vilja vara med längre och då kommer vi att hjälpa henne vidare, men ännu är vi tack och lov inte där.
 
/Sara