Hästjobb

Somliga påstår att ridning inte är en sport, för hästen gör ju allt jobbet. Alla som någon gång suttit till häst vet så klart att det inte ligger ett endaste havrekorn av sanning i det. Skulle man, mot förmodan, inte bli svettig av själva ridpasset finns det dessutom ett och annat som följer med hästlivet som nog kan ge hyfsat bra träning.
 
Som när det är dags att hämta hö. Av det stora lasset som vi i augusti baxade upp på loftet var det inte längre många balar kvar så i lördags fick vi åka och hämta mera. Denna gång hade vi inte lyxen att bonden kom med en färdigpackad vagn utan vi åkte till hans gård med varsin transport. Varje bal väger inte så mycket, men när man lyft in runt 50 balar i transporten och sedan plockat ur lika många från trakotorskopan och därefter prydligt burit dem till sin plats på loftet då vill jag lova att något gympass behövs inte den veckan. 
 
När bal-bärandet är klart och tröjan klibbar av svett mot ryggen går man inte, som på gymmet och tar en skön dusch, utan i bästa fall blir det en klunk vatten på väg för att hämta kärra, grep och spade. Det är dessvärre så att vartenda strå som man burit och släpat och sedan låtit sin fyrbenta vän väl smaka utan pardon kommer ut i andra änden. De fyrbenta har ju inte heller den goda smaken att lägga allt inne i boxen utan det hamnar lika många högar ute i hagen.
 
De senaste dagarna har vi begåvats med några pigga minusgrader vilket gjort att både mark och bajs har frusit. Inte frusit var för sig utan frusit ihop. Ännu funkar det med ett lätt knack med spaden så lossnar lortarna från marken, men vänta till i vinter och 30 minusgrader - då jäklar får man trimmade biceps!
 
När allt bajs till slut är uppkastat på gödselstacken ska vattenkaret fyllas. Lätt som en plätt på sommaren då det bara är att dra fram slangen, men inte lika roligt det mörka halvåret. Då är det bara att hämta skottkärran igen, köra in i stallet och fylla 20-litersdunken och sedan traska ut till hagen en vända eller två.
 
Om man har hästen inhyrd är det nu inte mycket jobb kvar innan man kan få sätta sig och vila (hrm) en stund på hästryggen - bara några höpåsar som ska packas och mathinkar att blanda. Har man eget stall har man säkert ytterligare minst en halv dags arbete kvar. Av egen erfarenhet vet jag att sannolikheten sedan är stor att man jobbat så hårt att hästen i månens sken får ett väldigt lätt arbetspass, eller kanske rent av får vila.
 
För en tid sedan snubblade jag över en bild som verkligen fick mig att fundera. Det sägs att hästar i jämförelse med människan har så liten hjärna och är så korkade. Jag undrar det jag.
 
 
/Sara 

Tankens kraft

Jag är så tacksam över att ha ett så nördigt intresse för hästar. Förutom allt det där som jag beskrivit ungefär tusen gånger förut så hjälper det verkligen att vara lätt besatt av hästar de dagar då livet känns trist eller lätt meningslöst. Hästarna med sina dagliga krav på flera timmars omsorg fyller den mest tomma dag med innehåll och ger en tillfredsställelse att ha gjort något vettigt och bra.
 
Givetvis går lusten för hästeriet upp och ner - jag kan ju lugnt säga att jag haft rejäl motvind med hästarna i många år - och har faktiskt ofta önskat att jag kunde ta ett piller och sedan bli av med hästbegäret för gott. Några gånger har jag lyckats ta ett (välbehövligt) uppehåll från de fyrbenta, men utan att jag riktigt vet hur det gått till står jag plötsligt där i leran och mockar bajs i hagen igen.
 
Men så ibland händer det där som gör alla timmars slit värt mödan och man bara tackar sin lyckliga stjärna att man aldrig gav upp. Idag var en sådan dag. Jag var ledig från jobbet och åkte ut till stallet direkt efter frukost. Efter mockning och stallfix gick jag ut i hagen och väckte Tibelle ur hennes förmiddagsslummer. Glatt hängde hon med in i stallet och verkade nöjd över att vi idag styrde mot ridhuset. Då det var tidig förmiddag var båda ridhusen lediga så jag valde det nya ridhuset (som i ärlighetens namn inte är så himla nytt längre...) där vi brukar trivas bäst. Hann precis bara få av alla tjocka ytterkläder och komma upp i sadeln när jag märker att Tibelle liksom spände till. Tror fanken det - bevattningssystemet satte igång och ett fint regn kom från taket! Tur att hon är en cool häst.
 
Det var bara att sitta av och knalla iväg till det andra ridhuset. Vet inte riktigt vad det beror på men det är något med detta ridhus som inte faller fröken T i smaken, vi har bara ridit där några gånger men varje gång är hon så spänd och tittig som hon aldrig varit i något annat ridhus.
 
Nåväl. Vi började lite fint i skritt och försökte jobba på. T var motsträvig och lite sur men jag var vid gott mod. Ända till jag råkade titta upp och såg att det satt folk i cafeterian. Det var ju bara jag och T i ridhuset så det var ju givet att det var oss de tittade på och plötsligt blev det riktigt mentalt jobbigt. Hade det varit "hemma" på LRK hade jag nog inte ens noterat att någon tittade för där är jag ju känd sedan decennier. På BRK däremot är jag nog mest bara känd till namnet -  Sara Palmman, det är ju den där människan som skriver upp sig på alla träningar men aldrig dyker upp. Undrans vad det är för en konstig typ?
 
Försökte att inte bry mig om blickarna och letade frenetiskt i hjärnan efter bra tankar. Plötsligt hittade jag precis rätt: Herrejessus - både Kyra K och Nicole Uphoff har ju sett mig rida (förvisso för 20 år sedan, so what) och jag överlevde det utan problem, så vad gör det att några personer här i Boden tittar??? Tre varv senare frustade Tibelle nöjt, kom till arbete och vi trummade på i bästa samförstånd. Ridning handlar sannerligen mycket om mental inställning!
 
Jag var så nöjd med vårt ridpass att jag hade kunnat hjula hela vägen hem till stallet. Det var en så oerhört efterlängtad känsla att vända en sur och motvillig häst till en glad och arbetsvillig bara genom att följa min plan och rida de övningar jag tänkt. Vi har ju såklart en miljon saker att förbättra och en lång väg att gå innan vi är redo för tävling, men dagens pass var ett så välkommet kvitto att vi är på rätt väg. Och att jag faktiskt kan rida! Till och med när någon tittar.
 
/Sara

Skrämselhicka

Tara Terrier har följt med oss troget i ur och skur. 14 år gammal, snart 15, har hon sina egenheter och krämpor. Hon ser dåligt, hör inte mycket och har en mage som trasslar men hon har gnistan kvar och springer glatt med på långpromenaderna.
 
Trots att vi hunnit en bit in i oktober tar hon sig gärna ett dopp. Men i söndags gav hon oss riktig skrämselhicka.
 
Vi hade gått hela morgonrundan och kommit fram till badstranden då Kalle och Tara galopperar iväg i full fart mot grillplatsen längst bort. Det gäller ju att komma först för inte sällan finns det något smaskigt att sätta tänderna i. När de kom fram till grillplatsen så tvärvänder Tara och jag ser att hon försöker se vart jag är samtidigt som hon springer i sicksack genom sanden. Plötsligt fungerar inte bakbenen som de ska och det ser ut som om hon fått kramp. Jag rusar fram mot henne och när jag är en meter ifrån henne så välter hon omkull och rullar runt med benen utspärrade. Hennes blick glömmer jag aldrig. Med ett stort kliv är jag framme hos henne, får henne att ligga på mage och håller henne stilla.
 
Efter en stund ser hon ut att ha återhämtat sig och jag låter henne resa sig upp. Då kliver hon upp och fortsätter promenaden som om inget hänt.
 
Som hon skrämde oss. Jag och Palle blev både chockade och rädda och tog kortaste vägen hem under tystnad.  Att livet är skört det vet vi, men ibland blir man brutalt påmind om hur snabbt och oväntat det vanliga vardagliga kan gå upp i tomma intet.
 
Tara är sedan det hemska anfallet precis som vanligt, hon väcker oss på morgonen, är först ut genom dörren när det är dags för promenad, skäller hysteriskt om Palle missar middagstiden (som numera kan vara redan klockan 15.30), tigger vid matbordet, krafsar på dörren så färgen flagar, hälsar en välkommen med ett nyp i näsan och tar gärna fingertopparna när godis bjuds. Alla dessa saker som vi tar för givet men som vi en dag kommer att sakna mer än vi kan ana.
 
/Sara