Rätt uppgiven

Just idag vet jag inte om jag orkar mera. Efter nästan en hel dag på kliniken i över 30 graders värme känner jag mig rätt knäckt. 
 
Tibelle var inte ett smack bättre, fortfarande initialt halt höger fram men nu även lite halt på vänster bak (som är det enda ben hon varit ohalt på vid tidigare besök). Svullnaden ser dessutom ännu inte bra ut utan för fortfarande tankarna till en senskada.
 
Hade en ny veterinär idag som var mycket grundlig. När hon böjde kota och knä reagerade T oväntat lite med tanke på att hon var halt innan böjning. För att se om problemet nu sitter nedanför kotan lade veterinären en låg nervbedövning i två olika omgångar. Efter den andra släcktes hältan och för att ta reda på om något var skadat i mjukdelarna mellan hov och kota så ultraljudade hon. Tydligen såg det lite knepigt ut men efter att ha jämfört med det andra frambenet konstaterade veterinären att det är helt enkelt så Ts senor och ligament ser ut. När nu ultraljudsmaskinen liks var igång lyste hon vänster bak men precis som sist var senorna okej. 
 
Tibelle blev åter igen sprutad i höger fram, men denna gång i kronled och hovled medan svullnaden på bakbenet bara ska smörjas med en salva varje dag.
 
Som lök på laxen hade hon även lindrig rasp på höger bak. Förmodligen kommer den sig av envis sol på rakat ben så nu blir det till att även fixa med den. Tur man har semester.
 
Om tre veckor ska vi på återbesök. Är hon inte bra då så blir det magnetröntgen. Som givetvis inte finns på närmare håll än Ultuna (utanför Uppsala) eller var det Strömsholm? 
 
Som sagt. Idag känner jag mig väldigt redo att kasta in handduken. Men med lite mat och en natts sömn så går det nog till sig till imorgon.
 
/Sara
 

Lite skillnad

När jag var ung. På stenåldern alltså. Då knåpade mamma (eller var det syrran?) med hjälp av en utsliten raggsocka, garn, gamla trasor och ett avbrutet kvastskaft ihop en käpphäst till mig. Tillsammans med kompisen gick jag sedan ut i skogen bakom huset och byggde hinder av grenar, stubbar och stenar. Sedan tillbringade vi otaliga timmar med att träna och tävla hoppning på våra käpphästar. 
 
Av ridskolornas webbplatser har jag förstått att det här med käpphästar under senaste året blivit en riktigt stor grej. Till barnens stora förtjusning anordnas riktiga tävlingar runt om i länets ridhus. Men först i morse fattade jag nog precis HUR stort intresset var. När jag och hundarna på den sedvanliga morgonrundan sneddade genom Hermelinsparken och passerade Norrbottens museum blev jag glatt förvånad - se där fanns ju en hel bana med hinder uppställda. Inte sådana där skeva gamla grenar som vi använde oss av, utan nya fina målade hinder. Över banan hängde ett festligt flaggspel och när jag surfade in på nätet förstod att det varit ett käpphäst-event mitt i stan!
 
Aldrig hade Sara 10 år ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att tillsammans med käpphästen lämna skogen, åka in till stan och hoppa riktiga hinder med en massa andra ungar som var lika käpp-häst-tokiga.
 
Det känns onekligen som att det går åt rätt håll. Äntligen börjar hästsporten på riktigt hamna i centrum! Även om det just denna gång bara fanns utrymme för de enbenta pållarna.
 
/Sara
Ps 1. Som den nörd jag är kunde jag nöjt konstatera att ridbanans bokstäver var utplacerade på rätt ställen, du vet: All King Edwards Horses Can Manage Big Fences.
 
Ps 2. Om Emil hoppade? Nix. Inte jag heller för den delen.

Bra kombo

Metacam och Hippotrim verkar vara en bra kombination. Även om vänster bakben ännu ser lite trist ut så är svullnaden nu så gott som borta på höger bak. Ännu så länge är det svårt att bedöma om hon är halt, Metacam tar ju bort mycket av eventuell smärta.
 
Men svullna ben eller inte, Tibelle verkar i alla fall trivas med semesterlivet på betet. Som det anstår en prinsessa går hon givetvis på ett lyxbete. Inte behöver hon stå ute och låta knott och mygg kalasa på hennes blåa blod, utan när kvällen kommer får fröken tack vare vår snälla stallägare skrida in i stallet och sova sin skönhetssömn. 
 
I helgen fick jag ta del av en annan bra kombo då det anordnades dressyrtävling på Torpgärdans travbana. Det var så himla smart och bra! Hela anläggningen är ju liksom designad för att arrangera tävling och för ta emot tävlande hästar och publik. Det finns finfina gäststall, gott om plats att parkera bilar och transporter och dessutom en caféteria som inte bara är en liten skrubb.
 
Både tävlingsbanan och framridningen låg på upplopps-sträckan på travbanan vilket gjorde att underlaget också såg ut att vara väldigt bra.
 
Det enda lilla negativa som jag kan komma på var att då utrymmet var så väl tilltaget kändes det lite lätt ödsligt. Hur kul det än är med dressyr så är det är ju bara att erkänna att regionala dressyrtävlingar drar ju inte riktigt samma publikmassor som Midnattsolstravet...
 
/Sara
Ps. På bilden ser ni ytterligare en finfin kombo, nämligen Lina och Berlando som under helgen försvarade stallets färger med den äran!