Bra effekt

Så länge Tara Terrier var med oss var hon alltid den som låg i täten på promenaderna med Kalle och Emil tätt efter. Ganska snart efter att hon fick somna in blev Emil och Kalle väldigt gamla, sega och långsamma. På promenaderna har de hela sommaren och hösten varit så tröga och har inte alls velat springa. De är ju förvisso 9 och 10 år och med ålderns rätt inte lika fulla av energi som förr, men fy vad trist det är när de släpar efter som två ankare där bak. 
 
Jag har fått anpassa promenaderna så att det bara blir en lång tur per dag och då funkar det ganska bra. Men ibland har det ändå varit segt och Emil har också blivit lite halt på sluttampen. Efter alla hältutredningar på hästen har det inte känts så lockandet att börja med Emil också. Det är ju rätt sannorlikt att det är de vridna framben som är boven i dramat. Det känns ju troligt att lederna har slititis hårdare och att han därför får lite ont. Att ge Metacam är inte ett alternativ - det har vi testat efter en operation med resultatet att han bajsade ner hela huset. 
 
Men under de senaste veckorna har läget förändrats och långa stunder är nu båda hundarna faktiskt före mig igen. Emil har inte visat någon hälta och då han börjat röra sig lite mera så har också Kalle kommit igång och skuttar på nästan som förr. 
  
Trots att jag är genuint skeptisk till olika mirakelmedel så köpte jag för ett par veckor sedan en flaska Hyaluron och Emil har fått en skvätt varje dag. Det innehåller samma substans som man sprutar in i hästarnas leder när de är halta och sägs ska "smörja" lederna på hårt arbetande eller, som i vårt fall, gamla hundar. 
 
 
Kanske är det höstvädret eller något annat än "Pigg-drickat" men det är otroligt mycket roligare att gå på promenad med de två prinskorvarna nu. Att se dem travandes framför mig, istället för att jag hela tiden måste vända mig om och på alla möjliga sätt försöka få dem att raska på, känns som ett stort lyft.
 
Fast jag har talat om för Emil att om han som i ungdomens dagar börjar sätta iväg på egna långväga utflykter då blir det inget mer Hyalouron!
 
Eller så får väl matte börja ta sig en slurk också.
 
/Sara  

Väldigt

Väldigt vackert men väldigt blött och väldigt, väldigt vilse!
 
Tycker att preparerade motionsspår är öken så jag håller mig helst på små skogsstigar. Den vanliga rundan börjar kännas lite  för kort så idag testade jag en ny stig. Och hamnade totalt vilse.
 
Det var väldigt blött, snårigt och stenigt men kändes ändå okej, tänkte att någon gång måste ju stigen komma fram till en väg och då kan jag säkert orientera mig. 
 
Men plötsligt hör jag skott avlossas. Jäklar det är ju ÄLGJAKT! Plötsligt kändes det inte det minsta mysigt att vara vilse i skogen.
 
När första paniken lagt sig kom jag på att jag kanske hamnat i närheten av skjutbanan. För att inte misstas för älg, levande eller attrapp, visslade och sjöng jag om vartannat. Efter en lång stunds snavande över stock och sten kom jag fram till en väg. Chansade och gick till vänster.
 
Följde vägen i en halv evighet innan jag till slut kom fram till en korsning då en mycket efterlängtad skylt dök upp. Och tur var väl det för annars hade jag helt säkert svängt vänster igen och inte varit hemma än. 
 
Nu blir det soffan och VM resten av kvällen. Väldigt skönt. 
 
Ligger här och tanken slår mig att kanske är det där med preparerade motionsspår inte så dumt ändå?
 
Åtminstone under älgjakten. 
 
/Sara 

Som hemma

Det där med "minne som en häst" är sannerligen inte taget ur luften.
 
Tibelle har nu åkt till det stall i Växjö där hon är född och har levt hela sitt liv fram till jag köpte henne. Martjin Transportör berättade att när de närmade sig hennes gamla stall vaknade hon upp det ur sin halvslummer där i transporten och började ivrigt stampa med hovarna i golvet. Pigg och alert klev hon utan den minsta tvekan ur transporten. När hon sedan släpptes in boxen så slappnade hon av helt. Hon var ju hemma!
 
Då det bara är tillfälligt som hon återvänt får hon gå ensam i egen hage, men Agneta Uppfödare berättade att polaren från förr, Taleya, har stenkoll. Det är hundra meter, och en hage med andra hästar, mellan de gamla kompisarna. Men Taleya lämnade igår sin flock och stod länge och bara tittade efter Tibelle. Jag tycker nästan man ser på bilden hur hon undrar "Vad i hela friden gör Tibelle där borta, hon ska ju vara här med mig!"
 
Efter att Sötnosen åkt genom hela Sverige och dessutom i två omgångar varit på djursjukhuset i Helsingborg känns väldigt gott i hjärtat att veta att hon nu får spendera en tid "hemma".
 
Jag och Tibelle har ju drabbats av väldigt mycket oturligheter under vår tid tillsammans, men faktiskt också en del tur. Som att hon föddes hos familjen Bertilsson i Växjö. Jag är så glad att jag genom allt trassel fått ett enormt stöd och mycket god hjälp av Agneta. Det gäller både stort som smått. Som den gången när fröken T sent en kväll efter träningen plötsligt kom på att transporten var en hästätande tingest. Då var det bara att lyfta luren och fråga på vilket sätt hästkraken var van att bli lastad. Med Agnetas tips tog det sedan bara tio minuter innan pållen var lastad och stod snällt i transporten.
 
Sedan är ju verkligheten tyvärr sådan att ALLA hästar förr eller senare blir skadade eller sjuka. Men har man haft turen att hitta en häst uppfödd av en seriös och kunnig människa i Sverige finns det goda möjligheter att livet som hästägare blir lite lättare. Så. Tips från coachen om du envisas med att köpa häst: köp svensk häst.
 
/Sara