Till häst!

Sedan vi blev utan hästar i maj har det varit så skönt att få leva "som en vanlig människa" och jag har faktiskt inte saknat hästarna ett enda dugg. Snarare har jag förundrats över hur galen man varit som lagt så ohemult mycket tid och pengar på dessa djur. Under denna tid har jag bara skakat på huvudet när jag hört om vänners skadade hästar eller VM-aktuella ekipage som fått stryka sig då häst efter häst blivit skadad eller sjuk. Jag har också lekt med tanken på att om inte Ruf varit vår förstfödde hade han nog fått stå kvar hos Peter för försäljning - för tänk vad lätt och trivsamt livet utan hästar är!
 
Don Dagnielli (bilden är ett klipp från filmen i annonsen)
 
Så plötsligt i förra veckan kom jag på mig själv med att spendera allt mer tid på Hästnet. Hittade bland annat hästen på bilden ovan, Don Dagnielli ,(som förmedlas via Emils och Kalles uppfödare, Maria Winberg!). Redan efter att ha sett 30 sekunder av filmen hade jag utarbetat en plan på hur vi skulle köra dit med transporten och ta med oss två svarta skönheter hem, för det är ju inte alls långt mellan Marias stall och Hökerum (där Ruf står). När filmen väl var slut vaknade jag till vett och sans igen men i ett slag förvandlades mitt humör. Det sjönk som en sten, jag blev sur och deppig och hamnade i ett konstigt tillstånd av rastlöshet men ändå total apati.
 
Försökte gaska upp mig genom att hålla mig sysselsatt och roade mig under tre dagar med att träna hundarna, bada i havet, städa huset, putsa fönster, rensa ogräs och shoppa kläder. Inget hjälpte, allt kändes bara helt becksvart. Ända till idag.
 
Idag åkte jag till Boden och hälsade på Helena och fick då sitta upp på hennes välutbildade dressyrhäst. Med ett uppehåll från den engelska ridningen på över 1½ år var den första kvarten på hästryggen minst sagt ringrostig, men Janus är en mycket vänlig häst och efter en stund kunde vi kommunicera ganska bra. På slutet, när jag var på vippen att av pur utmatting trilla av, gav han mig också ett smakprov på hur himla fin han är. Fastän jag svettades så mycket att ridbyxorna var genomblöta (även nere över vaderna!) fanns bara en känsla i kroppen - 100% lycka!
 
Och nu vet jag med säkerhet. Hur jäkla opraktiskt och faktiskt rätt korkat det är att hålla på med hästar så kommer jag sannolikt aldrig att kunna sluta. Jag är en absolut obotlig hästnörd. Och imorgon dessutom en obotlig hästnörd med extrem träningsvärk.
 
/Sara 

Allt för en karra


Mitt största projekt i sommar är utan tvekan jobbet med att omvandla våra tre trattnallar från lantisar till stadsbor. Målsättningen är att de ska kunna vara ute i trädgården utan att skälla på prick allt som rör sig, att vi på våra promenader ska kunna passera andra hundar utan att dra i kopplet men också att Emil ska kunna få gå lös. Det sistnämnda kändes givetvis som den största utmaningen och jag siktade på att det skulle vara en realitet framåt vintern, men tänk vad lite träning och mycket levergodis kan göra!
 
När det varit så varmt har jag gått en långrunda i ottan varje morgon. Det har varit perfekt tillfälle att träna med hundarna då vi knappt mött någon annan. Visst har jag varit väldigt frikostig med godis men det är ändå med förvåning som jag sett Emils förvandling - för varje dag har han blivit mer och mer uppmärksam och jag kunnat låta honom strosa utan koppel allt längre sträckor.
 
Numera är han faktiskt mer lyhörd än Kalle och vid gårdagens runda fick han vara lös så gott hela promenaden, bara när vi gick genom stan fick han vara i koppel för att inte riskera att han skulle hamna under någon bil.  
 
Ännu får han inte heller gå lös i skogen för de gånger en ekorre eller - ve och fasa! - en katt har siktats längs våra promenadstråk i stan har Emil tydligt visat hur lätt han glömmer all träning. Som tur är har jag hunnit se både korre och katt först och fått på koppel både på Emil och Kalle. När de väl sedan fått upp vittringen har de (framförallt Eeeeemil) verkligen hängt i kopplet och skulle utan att blinka rusa iväg på jakt om de kunnat.
 
I skogen, där det inte finns annat än underbara doftspår av vilda djur, tror jag nog att det skulle vara omöjligt för Emil Mästerjägare att inte dra på egna äventyr. Den utmaningen sparar jag med lätthet till vintern så att jag får hjälp av (förhoppningsvis) meterdjup snö att hålla den lille sötnosen i schack.
 
/Sara

Skruvdragaren går varm

Precis som jag trodde skulle det inte dröja länge innan de inköpta brädorna blev hopskruvade. Nu är skelettet så gott som klart och jag har en stark känsla av att vi inom en snar framtid har ett färdigt förråd.
 
Men nog verkar det som om att arbetet ute i värmen gjort ett och annat med Palle. Det var nog tur att det igår kväll äntligen kom en skvätt regn...
 
/Sara