Skidpremiär

Om jag inte varit bortrest julaftons förmiddag har den alltid tillbringats i stallet. Efter ridning och fix med hästen har jag sedan nöjd och glad kommit hem och känt mig redo för julfirande och maraton-ätande. I år fanns det ingen häst att ta hand om och trots promenad med hundarna så tog det inte lång stund innan rastlösheten smög sig på.
 
För att inte helt tappa humöret tog jag cykeln och genom slirig snö och hård vind trampade jag in till stan för att hämta ut tyglarna som jag köpt, men som tillsammans med Postnord vimsat runt i Luleå ett par dagar. I takt med ansträngningen att ta sig fram förbättrades humöret och när jag fick fästa de fina tyglarna på tränset kändes det som om förutsättningarna för ett bra julfirande låg på en alldeles utmärkt nivå.
 
Tillsammans med mamma och delar av syrrans familj blev julafton en bra dag och fin kväll. Kung Bore gjorde också sitt bästa för att hålla min rastlöshet i schack och såg till att jag under dagen och kvällen fick skotta uppfarten tre gånger. Juldagen och Annandagen slapp jag skotta, men annars fortsatte dagarna i samma anda - mycket vila, mycket äta, mycket prommis men också mycket rastlöshet.
 
Så idag tog jag mig äntligen i hampan och plockade fram skidorna. Mitt på dagen hade jag som vanligt gått på isen med hundarna så de fick stanna hemma i stugvärmen medan jag alldeles ensam stack iväg. Tur det, för om humöret var lite kasst när jag gav mig av blev det verkligen inte bättre av att kroppen under de tio första minuterna helt verkade ha glömt hur man tar sig fram på skidor. Mycket stelbent och med dålig andning hasade jag mig fram. Efter en stund började det tack och lov gå bättre och precis som tidigare år kom insikten att nog är det fint att promenera på isvägen, men att komma ut på skidor är snäppet bättre, då kan man ta sig till platser som är både folktomma och helt tysta.
 
 
Till min förvåning så slapp jag blodsmak i munnen på hemvägen, fastän jag åkte lite längre än jag tänkt, för lika tungt som det gick i början lika lätt gick det på slutet. Tro nu inte att det var någon raketfart jag presterade, förmodligen hade Charlotte Kalla (med hjärtflimmer) gjort samma runda på en fjärdedel av tiden. Men skönt var det i alla fall och rastlösheten tillfälligt botad.
 
Men jag måste säga att det här med att vara hemma och ledig utan att ha häst är kanske inte pest, men minst sagt en utmaning!
 
/Sara

Isfrossa

När det nu ska envisas att vara vinter, kallt och mörkt är jag så hjärtinnerligt glad att det sammanfaller med att isen lägger sig på älv och hav. Plötsligt är det som om omgivningen expanderar, trängseln på promenadstråken är som bortblåst och vi har oändliga vidder att ströva runt på.
 
På lediga dagar väntar vi till solen orkat sig upp och det blir en lunchrunda istället för morgontur. Så här strax innan midvintersolståndet orkar sig solen precis bara över horisonten innan den sjunker ner bakom trädtopparna igen.
 
Hundarna gillar också isen, framförallt på helgerna då det finns många goda doftspår att följa.
 
Ännu har inte grillplatser och bänkar kommit på plats, men sopkorgen för hundbajs är redan väl inpinkad.
 
Givetvis är dagsturerna härliga, men mina tidiga morgonrundor har sin egen magi. Jag kan gå helt i mina egna tankar och låta hundarna springa precis som de vill, har jag tur är det vindstilla, stjärnklart och fullmåne. Då är stress och vardag långt borta.
 
På helgerna får jag med mig Palle. Och då blir det magi på ett annat sätt <3
 
/Sara

Soffpotatis på is

I sociala medier är ju livet ofta perfekt, i en aldrig sinande ström basunerar vi ut våra framgångar och lyckliga stunder. Vi taggar också gärna oss själva när vi är på gymmet för att visa hur hurtiga vi är. Jag ska nu vara motvalls och ärligt erkänna att utan häst har jag blivit en soffpotatis!
 
För en dryg månad sedan köpte jag ett månadskort på gymmet och samvetsgrann som jag är traskade jag iväg tre dagar i veckan för att träna. Det var inte det roligaste jag gjort, men inte heller helt absolut dötrist. I nästan tre veckor gnetade jag på och började komma in i rutinen. Men så slog förkylningen till, med dunder och brak, och  med svullen hals, skrällig hosta och en extrem trötthet var det bara att skippa träningen. Förkylningen höll i sig ett bra tag och när jag åter blev frisk hade månadskortet gått ut. 
 
Att träna inomhus har ju aldrig riktigt varit min grej så med fluffig snö och rapport om att spåren är öppna på Ormberget bestämde jag mig för att skippa gymmet och istället leta rätt på skidorna. Planen var spikad - idag skulle det bli skidpremiär! 
 
Men alltså, minus 13 grader och blåst - det ju skitkallt ute. Ännu är inte dagen slut, men jag skulle bli ytterst förvånad om jag verkligen kom iväg. Det är bara att erkänna att någon hurtbulle har jag nog aldrig varit och kommer heller aldrig att bli. Och utan häst blir jag tydligen värsta soffpotatisen. Förr skulle jag ha blivit rastlös efter en timme men det verkar ha gått över, soffan och varma filten är numera en helt oemotståndlig magnet. 
 
Det är tur att isen ligger stadigt på älven och att hundarna behöver gå på promenad, annars skulle jag förmodligen inte röra på kroppen förrän i mars.
 
/Sara
 
Ps. Bilderna togs klockan 13.20, solen var på väg ner igen...