Väntans tider

Aldrig har väl årets kortaste månad varit så lång, men nu är det baske mig inte långt kvar!
 
Så här på upploppet av den evighetslånga väntan kan jag konstatera att nio månader utan häst är väl ungefär vad jag mäktar med. På sätt och vis har det varit bra att vara utan för jag har verkligen fått känna på hur livet som hästlös ter sig. Och nog har det funnits positiva inslag - som att slippa panikkänslorna när vädret plötsligt slår om och hästen har helt fel täcke på sig ute i hagen, eller det eviga planerandet för att få allt att gå i lås och flyta på. Det har också varit synnerligen trivsamt att inte behöva skicka typ halva månadslönen till veterinärens bankkonto och inte heller själv i panik behöva rusa till massören för att ryggen håller på braka ihop efter en maratonmockning ute i hagen.
 
Men nog har jag känt mig lite vilsen. Mitt liv har ju alltid varit tätt hopkopplat med hästar och stall så det har nästan varit som att jag tappat en kroppsdel. Den största utmaningen har nog ändå varit att tackla tiden. Som hästlös har man ju oceaner av tid! Det är verkligen inte lätt att hålla rastlösheten i schack. Läste precis en krönika som beskrev känslan rätt bra. Fast för min del är det nog snarare samvaron med hästen och inte själva mockandet som driver min längtan.
 
Men nu är Tibelle både besiktad, försäkrad och betald så om allt går som planerat kommer hon att ta sina första steg på norrbottnisk mark redan på lördag!
 
Och tänka sig - nosludden som jag tröstshoppade passade ju perfekt!
 
/Sara
Ps. Agneta, hoppas att det var okej att jag lånade din bild på sötnosen :)

Som det ska va

I förra veckan hölls Grand Prix-tävlingar i Luleå. Tyvärr inte i någon ridsportgren utan i skridsko-åkning. En hel drös med snabbfotade holländare intog isbanan och det var mer tur än skicklighet att jag lyckades fånga några av dem på bild för attans vad fort de körde. Bilden togs i tisdags då det arrangerades en form av "öppet spår" där både elit och amatörer kunde vara med. Förhållandena var snudd på idealiska med perfekt is och klart väder.
 
Onsdag morgon klockan 9.00 gick startskottet till Grand Prix- tävlingen för elitåkarna. Precis just denna onsdag morgon tyckte vädergudarna att det var läge för ett practical joke och exakt fem minuter innan starten gick så började det snöa. Inte några stillsamma "locka-turister-till-Luleå-flingor" bjöds det på utan det riktigt dunsade ner snö, i full fart, på tvären. Det var verkligen synd om arrangörerna som slitit så hårt. Och ännu mer synd om åkarna som skulle åka TIO mil. När jag rastade hundarna på lunchen passade jag på att gå ner på isen för att få se lite av tävlingen och kan bara säga att det såg verkligen inte roligt ut för dem. Faktum var att det blåste och snöade så mycket att jag och hundarna fick traska upp på land för att inte blåsa bort. Insåg där och då att det inte bara är hästfolk som är slitvargar på riktigt. Skridskoåkarna är definitivt också ett släkte med ett väldigt tjockt pannben.
 
Snöandet och blåsandet fortsatte hela veckan men lagom till helgen vände vädret och äntligen, men ändå plötsligen, kom den mest efterlängtade säsongen här i norr - vårvintern! Sol, några minusgrader och massor med fluffig kritvit snö, det är svårslaget.
 
Precis som förra helgen blev det en tur till stugan. Denna gång var det betydligt svårare att ta sig nerför backen och väl ute på isen var det bara skidor som gällde. Som tur var fanns det ett skoterspår som vi kunde följa, annars hade nog inte vovvarnas korta ben orkat i den djupa snön.
 
När nyhetsflödet snudd på kokar över av all galenskap som pågår runt om i världen är det så skönt att för en stund bara få vara i känslan att allt är som det ska - med vårvinter, snö, sol och gnisslande pjäxor.
 
/Sara

Lätt bortskämda

Nosludd i all ära, men ingen shopping i världen kan slå en solig promenad på isen. Så här års börjar det bli knökfullt ute på isen i stan så det kändes som en bra idé att fly ut till lugnet i stugan. Där var vi så gott som ensamma, men med tanke på hundarnas ivriga frossande i rådjursbajs fanns det nog en och annan fyrbent varelse i närheten, även om vi inte såg dem. Emil fick inte gå lös en endaste meter. Inte ens under fototillfället.
 
Fototillfället ja. De är ju rätt vana fotomodeller våra jyckar, men tänk att det nästan alltid blir på samma sätt: Kalle kollar in Palles godis, Tara tittar på matte, men Emil. Det är sällan det slår fel. Han kan liksom inte titta i kameran, utan måste bara spana in vad som händer bakom mig eller Palle. Det kan ju dyka upp ett rådjur, eller en ren, eller älg eller milda makter kanske en livs levande HARE!
 
När vi fotat klart, promenerat oss trötta och ätit oss mätta både på den fantastiska vyn och våra medhavda mackor så styrde vi kosan hemåt och landade i soffan för en stunds välförtjänt vila.
 
Ungefär tio minuter hann vi ligga och slappa innan Tara tyckte att det var matdags. Normalt sett är hon rätt bra på klockan och brukar se till att maten serveras ungefär vid 16.30. Idag måste havsluften gjort henne väldigt, väldigt hungrig för redan klockan 14.30 lät det så här:
 
Ibland känns det som om det inte bara är vi tvåbenta som är väl så bortskämda. Den kan vara så att vi kanske låtit de fyrbenta ta över en liten anings för mycket...
 
/Sara