Lattjolajbanlåda

Denna vinter verkar det som om kung Bore kör med någon slags lattjolajbanlåda. Förra veckan bjöds det på följande väder: Tisdag: minus 30 grader. Onsdag: 3 dm snö dimper ner. Torsdag: noll-gradigt. Men hallå!
 
De som har hand om vinterväghållningen gör ett fenomenalt jobb för tillvaron funkar torts allt rätt bra ändå. I onsdags var det förstås lite kämpigt när snöfallet kombinerades med stark vind. Då valde jag faktiskt att låta cykeln stå kvar i garaget när jag skulle ta mig till jobbet. Att promenera och köra bil funkade dock utan större problem.
 
Vi har mycket snö i Luleå, men jag tror faktiskt att det är snäppet värre i Boden där Tibelle bor.
 
Staketstolparna är vanligtvis gott och väl över 1,70 meter höga. Det som på bilden ser ut att vara den nedersta tråden är vanligtvis den i mitten. I somras när Maggan Hopponny gick i hagen var den översta grindtråden helt överflödig och det räckte gott att stänga trådarna längst ner och i mitten. Idag är den understa tråden sedan länge begravd i snön.
 
Självklart finns det många fördelar med snön, hästarnas ben och täcken är rena och underlaget är perfekt för uteritter. När vi i helgen åkte ut till stugan kom vi på ytterligaren en - midjedjup snö gör att det blir rätt liten risk för inbrott i obebodda sommarstugor!
/Sara

Ett riktigt hästbett

Efter mina ständiga lovsånger över Tibelles fantastiska temperament är det lätt att tro att hon är en mysfluffig teddybjörn iklädd en hästs skepnad. Det är hon för det mesta, men hon är ju faktiskt en häst avlad för fälttävlan. En sådan häst måste ha ett gott temperament, men den ska också vara modig och ha lite jävlar anamma för att utan tvekan vilja ta sig över fasta hinder i högt tempo ute i terrängen.
 
Jag är glad över att Tibelle ibland visar lite humör och integritet - annars skulle hon ju bli tråkig. Vissa dagar är hon helt enkelt inte på sitt allra soligaste humör och då kan hon hugga i luften när något inte passar henne. Jag brukar inte bry mig utan fortsätter bara med vad jag gör.
 
Vi styr ju hela hästens liv och bestämmer när och vad den ska äta, när den ska gå ut och gå in, vad de ska/eller inte ska ha på sig, när de ska arbeta hårt och när de ska vila. Vi bestämmer till och med när och hur de ska dö. Min filosofi är därför att alltid försöka ge hästar ett visst spelrum, jag tror att de mår bättre om de få ge uttryck för vad de tycker. Det kan vara allt från stå lös i stallgången vid skötsel till att faktiskt få klappra med tänderna eller vifta med bakhovarna. En viktig regel är att det får aldrig någonsin bli farligt för mig eller upplevas störande av min omgivning.
 
Vilket spelrum jag ger till en häst beror helt på vad det är för en individ. En odräglig slyngel får minimalt med utrymme för egna idéer medan en av de gamla hingstarna på Flyinge var så duktig och väluppfostrad att honom kunde jag låta få stanna, gnägga och stegra sig (!) varje morgon när jag ledde honom till hagen. Det var liksom hans sätt att säga god morgon och berätta att han var bäst. När han väl stegrat sig en gång gick han sedan mycket fint och lugnt på slakt grimskaft hela vägen till hagen.
 
I söndags innan träningen märkte jag att Tibelle var lite sur. Kanske hade hon träningsvärk och tyckte att det varit en god idé att få gå i hagen istället för att bli fixad för ridning. Sadelgjorden med magplatta som jag använder vid hoppning är på gränsen till för kort så jag får alltid ta i lite för att få den räcka till när sadeln ska spännas. I söndags var det INTE en god idé och tandklapprandet övergick med en kobras hastighet till ett rejält grepp om mitt sidfläsk. Helskotta vad ont det gjorde! Jag blev så arg och chockad, skrek som en stucken gris och dängde till fröken T. När smärtan klingat av och jag återhämtat mig ser jag Tibelle stå som ett tänt ljus med en förvånad blick i ögat. Så där har hon aldrig sett sin matte förut och verkade inte vilja se det igen. Tur det, för där gick hon verkligen över alla gränser.
 
Vad lärde jag mig av det här? Jo att:
- ibland går det åt pipan fastän man tycker att man har koll på läget
- det är bra att reagera starkt och ordentligt så att även en grinig dam förstår att det finns gränser
- köp en längre sadelgjord
- om hästen ska bitas så se för guds skull till att den biter i armen eller någon annan del där det kan finnas muskler. Det gör så inihelvete ont när de biter i fläsket!
 
/Sara

Så var det dags!

Inte hade jag varken planerat eller önskat att det skulle gå nio månader mellan min och Tibelles första och andra hoppträning. När jag anmälde mig till helgens träning var jag inte helt säker på att vi var redo för en intensiv tvådagarskurs. Efter alla konstigheter som följde av det dramatiska uppvaket efter operationen i maj har det varit två steg fram och ett tillbaka mest hela sommaren och hösten. Någon hoppning har det inte varit tal om och först under de senaste veckorna har vi skuttat några kryss. Samtidigt har Tibelle signalerat att konditionen är tillbaka och har utan problem galopperat uppför och runt berget i tre decimeter nysnö utan någon större ansträngning.
 
Tack vare den fantastiska clinicen med Klimke på Flyinge förra helgen är dessutom inspirationen på topp och vi har trots 25 graders kyla och allmänt eländigt väder trimmat på helt enligt plan. Klimkes ord placerade sig fint i minnet och har bara under senaste veckan hjälpt mig mycket. Så jag tänkte, vad tusan en hoppträning ska vi väl kunna vara med på ändå. Vet ju att första träningen för säsongen brukar vara mer av markarbeteskaraktär så det borde funka.
 
Att rida för Erik Berggren var en ny och synnerligen positiv erfarenhet. Han bjöd på bra övningar som var precis lagom svåra för oss. Med markbommar som fin hjälp och långa galoppsträckor som gav massor av tid för att förbereda sig så kände vi oss båda så duktiga och glada när träningen var över. Med tanke på hur vanvettigt självkritisk jag är så var det en hyfsat obekant, men skön, känsla. Att Tibelle dessutom var piggare och verkade ha mer energi på söndagen än på lördagen var ju också ett välkommet kvitto på att vi gjorde rätt som var med.
 
 
 
Även om Tibelle ser rätt slak ut på bilden högst upp på sidan (som jag tog när vi pustat en stund efter sista rundan) skrittade hon på i friskt tempo på vägen hem. Till och med ett litet galopp- och hoppskutt lade hon in när en skoter oväntat dök upp i ögonvrån.
 
Imorgon blir det lätt motion utan någon kluns på ryggen och på tisdag en sväng ut i skogen - det har hon verkligen gjort sig förtjänt av lilla gullenosen!
 
/Sara