Det sa klick!

Till slut så hittade jag min lilla, snälla bruna valack, fast hon var ett sto. Men det var definitivt kärlek vid första ögonkastet.
 
När vi var på Breeders på Flyinge tidigare i höst var jag så frustrerad över att det gick så dåligt med mitt hästletande - hästarna såldes innan jag ens hunnit boka flygbiljett eller så blev det ändrade planer och hästarna var inte längre till salu. Då berättade Ida om en häst som hon trodde skulle passa mig. Den lät intressant men jag har ju fått många tips så jag kände mig lite luttrad och hade inga större förhoppningar. Men hon lovade att fixa en film. Innan filmen var klar damp detta foto ner i min mejlbox:
Och då vaknade intresset till liv. Herrejessus så söt häst! Och vilken blick. Jag blev alldeles knäsvag.
 
Efter att ha pratat med ägaren var det bara att boka resa ta sig ner till Växjö ett par veckor senare. Kändes lätt hysteriskt att åka hela vägen till Växjö för att titta på en endaste häst. Men tänkte att om nu inte heller denna är den rätta så skulle jag i alla fall få en kul helg hemma hos Ida och dessutom få bekanta mig med Småland som länge känts som en blind fläck på min karta.
 
Ska ärligt medge att jag var spänd på hur provridningen skulle gå för av det jag hade hört så lät det som om detta verkligen skulle kunna vara rätt häst. Vi gjorde en klassisk provridning där ägaren Agneta först visade hästen i alla gångarter och hoppade sedan också några små hinder.
 
När Agneta ridit en stund började jag andas ut en aning, hästen såg ut att gå som jag hade hoppats och trott. Men ännu var inte nervositeten över för innan man själv sätter sig i sadeln så vet man aldrig - känslan kan vara något helt annat. Men jag hade inte behövt oroa mig. Det räckte med att trava 1 minut - sedan var saken klar. Detta är Hästen!
 
Hon är precis min typ. Inte så stor, men inte för liten, vaken men inte spänd och så otroligt snäll. Hon är 6 år men har inte gjort så mycket ännu, har precis bara startat sin första Pay and jump på 80 cm och varit med på några träningar i hoppning och dressyr. Men med Agneta i sadeln har hon fått en fantastiskt bra start och allt som är gjort är gjort på bästa sätt.
 
Då resan till Växjö var lång så var det inte att tänka på att bara stanna över dagen och jag kunde därför rida ett pass även på söndagen. Vi tog först en tur ut i de småländska skogarna och avslutade med en stund på ridbanan. Passade på att få hjälp av Agneta och blev påmind om hur otroligt roligt det är att få rida för tränare. Vi avslutade med några små skutt och jag började allvarligt överväga om jag skulle strunta i tåg och flyg och istället på Tibelles rygg börja styra kosan norrut.
 
Ja, men ni fattar. Jag är helt kär i denna häst. Men nu får jag ge mig till tåls i ytterligare några månader. Vi bestämde att Tibelle ska stå kvar hemma hos Agneta fram till i slutet av februari. Tibelle är förvisso sex år men har som sagt inte hunnit så långt i sin utbildning ännu så även om jag är störtsugen på att få börja rida och träna så känns det som en smart lösning att hon får utbildas ännu ett tag av ett proffs.
 
Vem är då denna Tibelle? Jo, hon är uppfödd av familjen Bertilsson som genom åren fött upp flera framgångsrika fälttävlanshästar. Tibelle är efter Nobel u.Tooticki e.Hip Hop (för den riktigt inbitne så ligger dessa hingstar bakom Tooticki: Ditton Wood** - Koncerz** - Ambassadeur – Pompe – Hurricane**). Det känns väldigt bra att få köpa häst direkt av uppfödaren och med egna ögon kunna se vilken miljö hästen har vuxit upp i. Även om det var lite nervöst så gillar jag att Agneta, men även hennes föräldrar, var intresserade av att veta vem jag var - de säljer minsann inte sina guldklimpar till vem som helst.
 
Avslutningsvis. Ni som var med på den riktigt gamla goda tiden här i Luleå och kommer ihåg "Struttans" Musse, ni kan tänka att Tibelle är som en Musse2.0 - med andra ord precis vad jag letade efter!
 
/Sara 

Tar ett djupt andetag

Får nog säga att det varit en fin höst så här långt. Knappt något regn eller hård vind, utan mest bara stillsamma dagar som faktiskt bjudit på sol och klart väder även i november. Och precis när det började kännas tungt så kom vintern, några centimeter snö som sakta och fint singlade ner i precis lagom mängd för att rädda oss från det becksvarta mörkret.
  
Tvåsiffriga minusgrader känns ännu lätt ovant, men de gör gott för isläggningen. I morse vaknade lusten att ge sig ut på isen på allvar när vi såg några modiga som gjort slag i saken.
 
Men om SMHI har rätt är det bara att ta ett djupt andetag och samla kraft för redan på måndag lovas det plusgrader och sedan kan vi nog räkna med ishalka, kolsvart och skitväder typ ända fram till jul. Så även om längtan efter häst är stark ska jag villigt erkänna att just denna period är ju inte den allra roligaste som hästägare.
 

Annars händer det inte så mycket, jag gör ett och annat som jag tidigare sade att jag absolut inte skulle göra, typ jobbar lite för mycket, läser bok, promenerar med hundarna, försöker shoppa (går inte så bra). Med mörkret som faller allt tidigare på eftermiddagarna gav jag upp idén om att motionera utomhus. Att sticka ut och rida när det är becksvart är inte så kul, men det gör man ju ändå. Att motivera sig att bege sig ut och springa är däremot helt omöjligt.
 
Dess värre har kläderna i en ganska långsam, men obeveklig, takt börjat krympa så för ett par veckor sedan tog jag mig i hampan och köpte ett gymkort. Faktiskt har jag även använt det rätt flitigt. Kan inte påstå att det är så där jättekul, men det är inte riktigt lika dötråkigt som jag trodde. Vid senaste ridpasset märkte jag också lite skillnad, mag- och ryggmusklerna har blivit aningens starkare och det går lättare att rida.
 
Inget ont som inte har något gott med sig brukar det ju sägas.
 
/Sara