Ovanligheter

Det är ju många år sedan jag tillbringade så mycket tid på en stor ridanläggning som jag gör nu. Mycket är sig likt men somligt är nytt och lite ovant. Som att det i söndags kom en tjej i 10-års åldern med en grep i högsta hugg och frågade om hon fick hjälpa mig att mocka. Eller att en mamma kommer gåendes i stallgången för att hämta sin dotter - iklädd heltäckande slöja.   
 
Men det mest oväntade var ändå att jag i förra veckan upptäckte att det finns en häst på ridskolan som har Utrillo som morfar. Utrillo var när det begav sig en av de mest använda hingstarna i Sverige och hans gener finns i oändligt många halvblod. Men med tanke på att Utrillo föddes 1962 är det numera synnerligen ovanligt att hans namn syns på boxskyltarna. Efter lite slagningar i Blup-index visar det sig att Alerts mamma, Alexia, var född 1987och alltså 21 år då Alert föddes. Alert blev hennes sista avkomma då hon dog senare samma år.
 
Det knepiga i det hela är bara att olika källor hävdar att Utrillo togs ur avel (alternativt dog) 1984, vilket var tre år innan Alerts mamma föddes. Det är sannerligen en riktig ovanlighet!
 
Fast jag är lite lur på att någon av er som läser det här faktiskt vet hur det hänger ihop. Eller är det kanske så, hemska tanke, att allt som står på Internet inte är sant???
 
/Sara

Ingen dröm är för stor

Det är nästan så att jag får nypa mig i armen. När vi i januari åkte våra första vändor till ridhuset började jag efter ett par pass fantisera om att vi faktiskt skulle tävla under våren. Bara att rida en L:C kändes som snudd på en orealistisk målsättning, nästan mer som en kul dagdröm.
 
Så här i efterhand kan jag avslöja att jag långt inne i mitt hjärta faktiskt drömde om att vi på sikt skulle komma så långt att vi kunde starta L:B utan att skämmas ihjäl. Efter alla skador och fysiska tillkortakommanden kändes den idén ouppnåelig och lite "flick-boks-pinsam". Jag dristade mig därför inte att ens inför mig själv - och absolut inte för någon annan - formulera den som ett mål, utan lät den ligga paketerad som en fluffig dröm att sniffa på ibland när vardagen kändes grå.
 
Men så idag var vi plötsligt där! I fullaste verkligheten och dessutom med strålande sol så debuterade vi LB:1 på en riktig tävling! 
 
I början av veckan kändes vår status långt från tävlingsmässig så jag lade in ytterligare ett träningspass för Frida igår för att se vartåt det barkade. Ruf kändes betydligt bättre än i onsdags, men jag fick verkligen rida för kung och fosterland vilket ledde till att jag igår kväll hade ont i precis hela kroppen. Undrade i mitt stilla sinne om det över huvudtaget skulle vara möjligt att rida en endaste minut idag. Efter veckans motvilligheter hade jag dessutom en känsla av att det lika gärna kunde sluta i katastrof med tvärstopp och protester som att vi skulle ta oss runt utan missöden.
 
Starten på tävlingsdagen blev bra och Ruf hann både äta frukost och gå i hagen en stund innan den omtyckta flätningsproceduren tog vid. Putsad och fin lastades han på transporten utan mankemang och väl framme på tävlingsplatsen var han nyfiken och positiv. Ruf verkar gilla att komma iväg på utflykt och blev inte det minsta nervös fastän det var tävlingar igång på tre banor med många hästar och människor i rörelse. På framridningen kändes han oväntat bra - långsam förstås - men loss och följsam och inte en tanke på att backa eller tjorva. Inne på banan skötte han sig fint, även denna gång fick jag så klart bära runt honom, men han gjorde alla saker där han skulle och fattade rätt galopp varje gång.
 
Men på sluttampen var katastrofen mer än lovligt nära. Efter första hörnet på en av kortsidorna blev han plötsligt svårstyrd. Kortsidan är ju kort så trots Rufs långsamma galopp närmade sig staketet mot långsidan i raketfart. Jag insåg till min fasa att jag var på god väg att göra en repris från 1984! Tack och lov är Rufs hopp-gener inte så väl utvecklade och i sista stund lyckades jag få honom att stanna och vända istället för att kliva över staketet. Men gissa om jag hade hjärtat i halsgropen!
 
Procenten blev nästan, nästan, godkänt 59,46 och vi hamnade i mitten av resultatlistan. Men jag var så otroligt nöjd över hur han skötte sig och genom hela programmet red jag med ett stort leende på läpparna - vilken känsla det var att få genomföra detta som jag knappt ens vågat drömma om!
 
Något dressyress blir nog RuffeTuffe aldrig - men mitt hjärtegryn det är han definitivt för alltid!
 
/Sara

Hoppla!

Det är inte lätt att hitta rätt avvägning i träningen med Ruf. Har varit lite orolig de senaste veckorna då han protesterar och tjorvar redan när jag ber om rätt enkla saker, som att trava i vänster varv och ställa till höger på rakt spår. Vissa dagar skulle han ha gjort släpspår i sanden med både hovar och mule om jag inte använt hela mitt fokus på att han ska röra sig framåt.
 
För att inte fastna i gamla hjulspår testade vi i förra veckan att tömköra, det brukar ju vara toppen för att komma till rätta med saker och ting. Kan väl säga som så att kombinationen en Sara som inte tömkört på många år och en Ruf som aldrig är tömkörd var synnerligen usel. Resultatet blev en svettig Sara och en förvirrad Ruf.
 
Då jag inte är beredd att lägga ner oändligt med timmar för att få tömkörningen att funka var beslutet lätt att istället ta till någon av våra väl inövade och roliga aktiviteter när arbetet ska varieras eller Ruf behöver en vilodag. I måndags stängde jag därför grinden på uteridbanan och körde lite "frihetsdressyr" istället. Det är helt klart en övning mer i vår smak! Han är verkligen duktig och lyhörd när han får vara lös.
 
Till helgen är det dags för tävling igen så igår blev det ett ordentligt träningspass för Frida. Betoningen låg på ordentligt - både jag och Ruf var helt slut när passet var över. När Frida såg Rufs protester blev också hon lite fundersam, men kunde precis som jag konstatera att någon hälta är det knappast frågan om då han rör sig helt klockrent. När han sprang lös i måndags tyckte jag att han till och med rörde sig bättre än han brukar.
 
Ridpasset igår gick därför mest ut på att han skulle röra sig framåt utan protester och helst utan att jag skulle behöva bära honom runt i varje steg. Fläckvis fick vi till det hyfsat men när jag skulle göra den första 15-metersvolten i galopp och han tvärstannade och började backa kändes tävlingsstarten på lördag väldigt avlägsen... Att rida honom igår var verkligen som att balansera på en knivsegg, satt jag lite för tungt, råkade ta 1mm i tygeln, titta ner i nacken eller typ andas för djupt så lade han direkt i handbromsen.
 
Det blir allt en utmaning att rida runt det där dressyrprogrammet på lördag. Fast å andra sidan känner jag mig ganska säker på att det kommer att gå bättre än senast när jag tävlade dressyr i Piteå. Då var jag 14 år och tävlade den vanligvis så hopp-ointresserade Highway. Men just denna dag vaknade något slags hinderintresse till liv i honom och innan jag ens fattat vad som hänt hade vi med ett mindre elegant hopp över staketet lämnat dressyrbanan. Det var väl ungefär då som jag kände att hoppningen nog var mer min gren.
 
/Sara