Inte som alla andra

När vi flyttade till nya stallet var tanken att när det blir isgata ute så skulle Ruf ställas på vila då det ändå inte går att göra något vettigt. Igår när vi var ute och skrittade förstod jag att det inte kommer att bli så. Trots att det var kolsvart och regnade förklarade Ruf vänligt men bestämt att ridturen inte alls slut fastän vi var så gott som hemma. Med 40 meter kvar till stalldörren tog det tvärstopp, han skulle INTE svänga ner från bilvägen!
 
Tänkte att han blivit helt knäpp för aldrig någonsin har jag varit med om att en häst vägrat att gå hem. Att de inte vill lämna stallplanen är ju inte helt ovanligt, men att inte vilja gå hem är faktiskt inte ett normalt häst-beteende. Men Ruf är ju inte som alla andra, för direkt när jag lade om kursen och fortsatte efter vägen så skrittade han glatt vidare. I mörkret och regnet på den glashala vägen. Suck. Efter ytterligare 10 frusna minuter accepterade han tack och lov att vända och gick snällt hela vägen hem till stallet.
 
Vis av erfarenheten bestämde jag mig idag för att ta en längre ridtur när jag nu hade möjlighet att rida i dagsljus. Ruf var på hugget och tyckte att skritt var för mesproppar och så fort han fick chansen smög han iväg i trav. Trots att underlaget i Rufs hage förmodligen är ett av Luleås bästa har nog hästarna ändå inte rört sig så mycket den senaste veckan och överskottsenergin börjar vara ett faktum. Utan ridhus att få utlopp för springet och med tanke på att underlaget inte lär bli bättre än på länge så börjar dagen när den gode Ruf kommer att explodera närma sig.
 
Efter visst övervägande kom jag fram till att, även om det är riskabelt, borde det ju vara bättre att han rör sig under kontrollerade former tillsammans med mig än att han får ett tokryck ute i hagen och springer tills han bryter benen. Jag tog därför det vågade beslutet att trava på isgatan. Vi höll stadig kurs och han kändes ganska säker på foten. Trots travandet pös energin i honom och jag fattade att det var bara blunda och be och låta honom få galoppera. Det var inget jag skulle gjort med ett halvblod, men jag satte min tillit till att quarterhästarnas markbundna galopp skulle hjälpa Ruf att hålla sig på benen. När det kändes väl så läskigt försökte jag förnimma känslan då jag och Palle red en rävjakt på Irland för många år sedan. I jämförelse med den upplevelsen var en liten isgalopp som att segla i stiltje.
 
Och vi kom faktiskt hem utan att ha halkat, gått omkull, sträckt eller vrickat något ben. Denna gång var även Ruf nöjd och gick utan att protestera hela vägen fram till stalldörren.
 
/Sara

Kanske SD nästa gång?

 
Så här vill Sverigedemokraterna i Luleå att kommunens skatteintäkter ska fördelas. De skriver också att de vill satsa på den Skånska landsbygden.
 
Jag som har Skåne så nära mitt hjärta. Kanske skulle jag rösta på SD i nästa kommunalval?
 
Eller inte.
 
/Sara

När hela proppskåpet går

Det är inte ofta, men ibland händer det att jag tappar fattningen och då jäklar blixtrar det till ordentligt. Vanligtvis är mitt tålamod med både hästar och hundar snudd på oändligt och jag behåller lugnet i så gott som alla situationer. Efter alla år med de fyrbenta har jag lärt mig att de reagerar direkt när jag blir irriterad eller stressad. I sådana lägen är deras reaktion dessutom sällan sådan att de gör en trasslig situation enklare. Men jag måste motvilligt erkänna att i lördags gick hela proppskåpet på en gång.
Det började nog gå fel redan i stallet, jag hade lite bråttom och Ruf stod färdig med sadel på när dragkedjan till ridkjolen gick sönder. Med svetten lackande i pannan försökte jag få dragkedjan att funka, samtidigt tyckte Ruf att vi skulle bege oss ut och hade svårt att stå stilla. Efter en lång kamp fick jag till slut ihop dragkedjan hjälpligt men humöret var lätt naggat i kanten.
 
Satt upp och red iväg. Stenhårt, knöligt och en kärv vind höjde inte direkt inspirationen. Nåväl. Det var ju ljust ute så jag tänkte att vi får muntra upp oss med att rida en annan väg än den vanliga då jag trodde att den nog skulle vara så pass bra att vi åtminstone skulle kunna trava. Det var så klart helt fel. Vägen var om möjligt ännu hårdare och knöligare än vår vanliga och dessutom var det frusna vattenpölar lite här och där.
 
Jag vet ju att Ruf inte gillar vattenpölar, men han har blivit så duktig och får han bara titta lite så traskar han snällt igenom dem. När vi kom fram till den första riktigt stora pölen blev jag varse att den regeln tydligen inte gällde när vattnet är fruset. Efter han stått och tittat en stund manade jag på honom och tyckte att vi skulle gå vidare, men icke sa nicke. Ruf var väldigt bestämd på motsatsen och när jag blev tydligare i mina signaler reagerade han med att totalvägra.
 
Då tappade jag helt tålamodet. Va tusan! Hur svårt kan det vara att gå rakt fram på en väg i skritt??? Gick på honom hårt med skänkeln, då backade han. Gick på ännu mer, då reste han sig (!) och vände. Jag blev skitförbannad och bankade på honom vilket bara fick effekten att han började sparka bakut och sedan med tveksam balans backa ner i det djupa diket på sidan om vägen. Då mitt intresse för vinterbad i skitigt dike var tämligen obefintligt fattade jag vinken och insåg att den enda lösningen om vi skulle kunna fortsätta vår ritt var att hitta tillbaka till det balanserade humöret. Snurrade honom runt några varv och fick honom att gå två steg mot pölen innan jag satt av. Med viss tvekan följde han mig över pöl nummer ett, två och tre så jag satt upp igen. Att gå förbi pöl nummer fyra gick bra, men inte nummer fem. Bara att sitta av igen. Och så höll vi på.
 
Inte blev det mycket till ridtur men ilskan, de eviga upp- och avsittningarna med de raska promenaderna där i mellan gjorde i alla fall att jag fick upp värmen. Kan inte säga att jag var på särdeles gott humör när jag kom tillbaka till stallet, men jag hade i alla fall skippat tanken på att lämna honom där ute i skogen.
 
Alla dagar är helt enkelt inte bra dagar.
 
/Sara