Belöningen

Precis när man är på väg att ge upp och vill kasta snöskyffeln åt helvete och emigrera till Spanien så blir man bönhörd. Äntligen, äntligen visar sig solen och plötsligt blir livet ungefär tio kilo lättare att leva. Speciellt när solen har den goda smaken att dyka upp en helledig söndag så man bara kan lämna alla sorger och bekymmer på land och dra ut på havet.
 
Efter drygt 8 kilometer i riktning mot Finland så når man Hindersön. Vackert som i en saga.
 
 Solen har börjat värma men nog bet det lite i kinderna då temperaturen fortfarande höll sig runt -15.
 
Men försynen ville oss väl och som om det inte var nog med sol och gnistrande snö fick vi ytterligare en belöning när vi kom till Jopikgården. Sådana här dagar är det knökfullt där ute, men tänk vi fick ett bord direkt.
 
 Och jag kan säga att aldrig har en kopp kaffe och en våffla smakat så gott.
 
Mätta och belåtna styrde vi sedan kosan hemåt igen. Väl framme i stan tittade vi ut över Södra hamn och jag trodde först att det var en sjukt stor flock med renar ute på isen. Fast inte var det renar inte. Det var vanliga tvåbentingar, men i sådana horder att jag misstänker att typ halva Luleås befolkning var på väg ut mot Gråsjällören.
 
Känns som om det är dags att ta sportlov nu!
 
/Sara
 

Tävlingsdebut i dressyr


Så var det dags för tävlingsdebut i dressyr! Alla förberedelser gick fint och vi kom iväg precis på utsatt tid. Resan till LRK går på en kvart och väl framme stod Ruf i godan ro och åt hö i transporten medan vi gick upp på läktaren för att se hur långt tävlingen kommit. Då plötsligt slår det mig - vi som till och med övat på att springa med knoppar i manen har ju helt missat det där med staket-träning! Ruf har ju faktiskt aldrig i hela sitt liv ens sett ett vitt lågt dressyrstaket, hejsan, hoppsan.
 
Ni som har hängt med på bloggen har säkert redan gissat hur han reagerade när det var vår tur att komma in på banan. Jo, han tittade lite en gång och så var det bra med det. Han är ju inte den nerviga typen direkt. På gott och på ont. För att inte bränna ut det lilla krut som finns blev framridningen ultra-kort och gick ut på att hålla honom på gott humör.
 
Redan efter några varv i trav i höger varv var han på väg att lägga skorna på hyllan och när vi sedan började galoppera blev inte samarbetsviljan direkt bättre om vi säger så. Min strategi fick bli att inte låtsas om hans motsträvighet. Att försöka få hästen att göra något som tar emot på framridning innan en tävlingsklass - det har jag för många år sedan insett att det är inget bra upplägg. Det var alltså bara att le, byta varv och hoppas att samarbetsviljan skulle vara bättre inne på banan.
 
Faktiskt så funkade det, han skötte sig fint inne på banan och gjorde det han skulle utan att trassla det minsta. Nu var det ju första tävlingen så att det gick långsamt och med lama bakben gör inget, men nästa gång får nog den lille mannen börja ta i. Det vore ju pinsamt om domaren somnar under vår ritt.
 
 
För fler tävlingar blir det, men vi håller oss till blåbärsklasser och i närområdet för ska jag vara helt ärlig tror jag att det Ruf tyckte bäst om var pysslandet innan vi åkte. Det där med att få manen flätad, det var ju väldigt mysigt.
 
/Sara
Ps. Resultatet glömde jag visst, 63,7% blev det.

Kul kombo

Gäller att träna på allt innan skarpt läge. Alltså fick Ruf gå med flätor i manen under den senaste ridturen.
 
Dressyrknoppar och westernsadel kändes som en rätt skojig kombo faktiskt. Ruf gillade flätnings-proceduren och slumrade sött när jag höll på. Att det spände och drog lite i mankammen under ridturen var inget som bekom honom. Så klart.
 
Dressyrprogrammet är också inpluggat. Fick lägga en del tid på att plugga för till min stora fasa var det ju inte alls samma program som när jag red det senast för 30 år sedan! Tänk att de ska hålla på och ändra allt hela tiden...
 
/Sara