Gott slut

Årets näst sista dag kändes som en positiv nystart, fast med tydlig koppling till svunnen tid.
 
Men för att tala ur skägget. Den positiva nystarten var att jag och Tibelle skuttade över hinder igen. Vi har ju inte gjort det på närmare två månader då hennes rygg krävt annat sorts muskelarbete i kombination med behandling av både kiropraktor och equiterapeut. Förra veckan smygstartade vi med cavaletti och en galoppbom på volt så denna gång kunde vi låta bommarna få en gnutta luft från marken. I enlighet med devisen skynda långsamt blev det denna gång en liten studds-serie och en plutte-räcke.
 
 
Det var med andra ord litet och lätt och Tibelle hoppade som vanligt allt utan att tveka. Men det var en stor skillnad i känslan - denna gång upplevde jag att hon var betydligt starkare och jag fick inte alls den där "gunghäst-känslan" som jag haft tidigare. Nu galopperade hon på riktigt fint och det kändes bara enkelt och roligt.
 
Detta pass kändes som ett riktigt gott slut på året och, peppar, peppar ta i allt trä i hela världen förhoppningsvis ett riktigt startskott inför massor av träning och tävling 2018.
 
Just det, så var det där med kopplingen till svunnen tid.
 
Det var helt enkelt så att när klockan visade 10.53 så hade jag precis avslutat passet och burit in hindermaterialet i förrådet. Innan dess hade jag gått på en timmes promenad med hundarna på isen, ätit frukost, åkt till Boden, tillsammans med Palle mockat, fyllt vatten och gjort höpåsar, tagit in, ryktat och gjort i ordning Tibelle, byggt fram hinder, hoppat och som sagt byggt bort. Det är ju precis så som jag alltid tidigare snurrat på utan att bli det minsta trött och idag kändes det faktiskt på samma sätt.
 
Må nu bara energin - och glädjen - stanna kvar och inte smita sin väg igen!
 
/Sara 

Inget pokerface

Mycket snö är det i år och allt som oftast får jag skaka snön av täcket när jag hämtar in fröken T från hagen. Men härom dagen när temperaturen låg runt noll samtidigt som snön vräkte ner så hade täcket liksom fått en extra vaddering av en decimeter pansarsnö. Det är tur att vi har ett väldigt bra torkrum i stallet så de blöta täckena hinner torka över natten.
 
Om det beror på snö och kyla låter jag vara osagt men Tibelle har det lite kämpigt med ryggen. Hon funkar  ganska bra i ridningen men är rätt öm i ländryggen. Humöret blir därefter och hon gillar inte när jag sadlar och trasslar en del när jag ska sitta upp. Veckan innan jul kom Maria Equiterapeut ut och behandlade Tibelle. Det började bra med en vänskaplig pratstund.
 
Men sedan skulle människan känna och klämma. Det var inte riktigt lika populärt.
 
Alltså INTE ALLS populärt!
 
Det går verkligen inte att ta miste på vad Tibelle gillar och inte. Är hon glad är hon väldigt glad och man känner hur det pirrar små glädjebubblor i henne, men när hon är arg. Ja då är hon väldigt arg! Maria gillade förstås att Tibelle under hela behandlingen hade den goda smaken att hellre försökta sätta tänderna i sin ohyggligt taskiga matte istället för att bjuda bästa behandlaren på ett blå-grönt minne.
 
Efter en stund blev humöret i alla fall bättre och lasergrunkan var tydligen helt okej.
 
När vi nu ändå liks hade öppnat plånboken passade vi på att införskaffa (ytterligare...) ett nytt vintertäcke och fixa hovarna också samma vecka. Ska det va så ska det va liksom. Det är tur att fröken T är så söt.
 
/Sara

Julen i sammandrag

 
När solen bara är vaken fyra timmar per dygn vill jag bara göra samma sak, landa i soffan, dra filten över huvudet och låta månen gå upp.
 
 Julledigheten var med andra ord väldigt efterlängtad.
 
Något julbak blev det inte i år. Glömde till och med att köpa de sedvanliga kola-snittarna. Men efter en plötsligt (och kortvarig) energi-kick skapades årets julgran.
 
Hade tänkt frångå traditionen och i år köpa en färdig julgrupp. Ändrade mig snabbt när jag såg prislappen på den julgrupp jag tyckte var fin - 685 kronor! Milde himmel. Även i år fick det med andra ord bli en hemmagjord variant.
 
Förutom att det är betydligt billigare, finns det ytterligare en stor fördel när man gjort kreationen själv - då hyacinterna börjar lukta apa är det plättlätt att rycka upp dem och sätta dit något som inte ger hela familjen huvudvärk.
 
Precis som traditionen bjuder för många hästmänniskor blev det en uteritt på julafton. Inte i ottan som förr i tiden utan först vid 10-tiden så vi fick komma ut i dagsljus. Det är ju ett lätt romantiskt skimmer över att ta ut hästen på en snöig galopp på julafton. I år blev det inte så mycket skimmer och Tibelle hamnade istället lååångt ner på favoritlistan. Vi var ju väldigt ensamma där ute på slingorna så jag passade på att galoppera i ett rejält tempo. När vi red som fortast och snön yrde om hovarna var hon bara tvungen att bli "rädd" för något i diket och kastade sig åt sidan. Det må väl vara hänt, men att hon sedan följde upp det hela med två rejäla bocksprång var inte populärt. Jag satt kvar, men blev arg som ett bi och Tibelle fick motionera betydligt mycket mer än vad normala julaftonsritter brukar bjuda på. Efter ett extra varv i full galopp flåsade hon friskt och skötte sig betydligt bättre.
 
Det är tur att fröken T har en snäll medryttare så att hon fick en julklapp ändå. Mycket stolt visade hon upp sin nya rosa Mulle-grimma. Just denna dag kändes det synnerligen passande med Mulle-tema.
 
/Sara
 
Ps. Det är klart att Tibelle fick både en extra morot och en rejäl ruska granris också. Är det julafton så är det. Även om man försöker lämpa av matte i snödrivan.