Hela spektrat
Med små försiktiga steg på den istäckta ridstigen trippade Gullenos och jag iväg till ridhuset för att äntligen få komma igång med tränandet. Söndag och måndag var vikta för intensiv dressyr-duvning av Maria Eriksson. Trots att mina och Marias vägar korsats många gånger genom decennierna har jag faktiskt aldrig ridit för henne, men när jag klev in i ridhuset kändes det väldigt välbekant och inte det minsta nervöst.
Det första passet var inte någon katastrof och stundtals fick vi till det ganska hyfsat, men efteråt var jag ändå rejält deppig. Marias instruktioner var helt i sin ordning och Tibelle kändes inte alls omöjlig. Men piloten - herre jessus! Fläckvis var det som om Maria fick rida åt mig då min kropp inte var det minsta förmögen att ens lösa de mest basala tricken i ridningens handbok. Tänkte att jag borde börja i en (inte allt för avancerad) grupp på ridskolan istället för att låta Maria plågas av mina tafatta försök. I en skrittpaus slog det mig att det nog ändå är bättre att helt lägga ner det här med ridning. För hur kul är det egentligen att inse att det jag tjatade på mina elever för 20 år sedan är helt omöjligt att själv åstadkomma idag?
Men när skrittpausen var över skämdes jag lite, för gissningsvis är det inte ett tecken på världens bästa uthållighet om man ger upp redan under första träningspasset? Och sicken tur att tanken vände, för om söndagens pass var en mental prövning blev måndagens pass rena lyckoruset!
De fläckvisa bitarna som var bra under söndagen kom nu ihop sig och blev ett flöde. När flytet kom kunde jag plötsligt rida ganska bra och Maria fick äntligen vara tränare och inte markryttare/tjatmoster.
Så om jag fortsättningsvis kan:
1. Sitta rätt och se vägen
2. Hålla tempo och takt
3. Vara noggrann med ridvägarna
så är saken biff och Gullenos kommer att gå från klarhet till klarhet.
Skitenkelt. Öh.
Men hur svårt det än lär bli är jag så glad över att ha något klokt att rätta mig efter när det skiter sig och den rara Tibelle helst bara vill hasa omkring med sin söta mule i sanden eller bland takbjälkarna. Gissa om vi (eller i alla fall jag, Gullenos törs jag inte fråga) är väldans inspirerade att kämpa på så att vi kan visa något slags framsteg till nästa gång Maria kliver in i ridhuset i Boden!
/Sara