Hela spektrat

Med små försiktiga steg på den istäckta ridstigen trippade Gullenos och jag iväg till ridhuset för att äntligen få komma igång med tränandet. Söndag och måndag var vikta för intensiv dressyr-duvning av Maria Eriksson. Trots att mina och Marias vägar korsats många gånger genom decennierna har jag faktiskt aldrig ridit för henne, men när jag klev in i ridhuset kändes det väldigt välbekant och inte det minsta nervöst.
 
Det första passet var inte någon katastrof och stundtals fick vi till det ganska hyfsat, men efteråt var jag ändå rejält deppig. Marias instruktioner var helt i sin ordning och Tibelle kändes inte alls omöjlig. Men piloten - herre jessus! Fläckvis var det som om Maria fick rida åt mig då min kropp inte var det minsta förmögen att ens lösa de mest basala tricken i ridningens handbok. Tänkte att jag borde börja i en (inte allt för avancerad) grupp på ridskolan istället för att låta Maria plågas av mina tafatta försök. I en skrittpaus slog det mig att det nog ändå är bättre att helt lägga ner det här med ridning. För hur kul är det egentligen att inse att det jag tjatade på mina elever för 20 år sedan är helt omöjligt att själv åstadkomma idag?
 

Men när skrittpausen var över skämdes jag lite, för gissningsvis är det inte ett tecken på världens bästa uthållighet om man ger upp redan under första träningspasset? Och sicken tur att tanken vände, för om söndagens pass var en mental prövning blev måndagens pass rena lyckoruset!
 
De fläckvisa bitarna som var bra under söndagen kom nu ihop sig och blev ett flöde. När flytet kom kunde jag plötsligt rida ganska bra och Maria fick äntligen vara tränare och inte markryttare/tjatmoster.
 
Så om jag fortsättningsvis kan:
1. Sitta rätt och se vägen
2. Hålla tempo och takt
3. Vara noggrann med ridvägarna
så är saken biff och Gullenos kommer att gå från klarhet till klarhet.
 
Skitenkelt. Öh.
 
Men hur svårt det än lär bli är jag så glad över att ha något klokt att rätta mig efter när det skiter sig och den rara Tibelle helst bara vill hasa omkring med sin söta mule i sanden eller bland takbjälkarna. Gissa om vi (eller i alla fall jag, Gullenos törs jag inte fråga) är väldans inspirerade att kämpa på så att vi kan visa något slags framsteg till nästa gång Maria kliver in i ridhuset i Boden!
 
/Sara 

Hästjobb

Somliga påstår att ridning inte är en sport, för hästen gör ju allt jobbet. Alla som någon gång suttit till häst vet så klart att det inte ligger ett endaste havrekorn av sanning i det. Skulle man, mot förmodan, inte bli svettig av själva ridpasset finns det dessutom ett och annat som följer med hästlivet som nog kan ge hyfsat bra träning.
 
Som när det är dags att hämta hö. Av det stora lasset som vi i augusti baxade upp på loftet var det inte längre många balar kvar så i lördags fick vi åka och hämta mera. Denna gång hade vi inte lyxen att bonden kom med en färdigpackad vagn utan vi åkte till hans gård med varsin transport. Varje bal väger inte så mycket, men när man lyft in runt 50 balar i transporten och sedan plockat ur lika många från trakotorskopan och därefter prydligt burit dem till sin plats på loftet då vill jag lova att något gympass behövs inte den veckan. 
 
När bal-bärandet är klart och tröjan klibbar av svett mot ryggen går man inte, som på gymmet och tar en skön dusch, utan i bästa fall blir det en klunk vatten på väg för att hämta kärra, grep och spade. Det är dessvärre så att vartenda strå som man burit och släpat och sedan låtit sin fyrbenta vän väl smaka utan pardon kommer ut i andra änden. De fyrbenta har ju inte heller den goda smaken att lägga allt inne i boxen utan det hamnar lika många högar ute i hagen.
 
De senaste dagarna har vi begåvats med några pigga minusgrader vilket gjort att både mark och bajs har frusit. Inte frusit var för sig utan frusit ihop. Ännu funkar det med ett lätt knack med spaden så lossnar lortarna från marken, men vänta till i vinter och 30 minusgrader - då jäklar får man trimmade biceps!
 
När allt bajs till slut är uppkastat på gödselstacken ska vattenkaret fyllas. Lätt som en plätt på sommaren då det bara är att dra fram slangen, men inte lika roligt det mörka halvåret. Då är det bara att hämta skottkärran igen, köra in i stallet och fylla 20-litersdunken och sedan traska ut till hagen en vända eller två.
 
Om man har hästen inhyrd är det nu inte mycket jobb kvar innan man kan få sätta sig och vila (hrm) en stund på hästryggen - bara några höpåsar som ska packas och mathinkar att blanda. Har man eget stall har man säkert ytterligare minst en halv dags arbete kvar. Av egen erfarenhet vet jag att sannolikheten sedan är stor att man jobbat så hårt att hästen i månens sken får ett väldigt lätt arbetspass, eller kanske rent av får vila.
 
För en tid sedan snubblade jag över en bild som verkligen fick mig att fundera. Det sägs att hästar i jämförelse med människan har så liten hjärna och är så korkade. Jag undrar det jag.
 
 
/Sara 

Tankens kraft

Jag är så tacksam över att ha ett så nördigt intresse för hästar. Förutom allt det där som jag beskrivit ungefär tusen gånger förut så hjälper det verkligen att vara lätt besatt av hästar de dagar då livet känns trist eller lätt meningslöst. Hästarna med sina dagliga krav på flera timmars omsorg fyller den mest tomma dag med innehåll och ger en tillfredsställelse att ha gjort något vettigt och bra.
 
Givetvis går lusten för hästeriet upp och ner - jag kan ju lugnt säga att jag haft rejäl motvind med hästarna i många år - och har faktiskt ofta önskat att jag kunde ta ett piller och sedan bli av med hästbegäret för gott. Några gånger har jag lyckats ta ett (välbehövligt) uppehåll från de fyrbenta, men utan att jag riktigt vet hur det gått till står jag plötsligt där i leran och mockar bajs i hagen igen.
 
Men så ibland händer det där som gör alla timmars slit värt mödan och man bara tackar sin lyckliga stjärna att man aldrig gav upp. Idag var en sådan dag. Jag var ledig från jobbet och åkte ut till stallet direkt efter frukost. Efter mockning och stallfix gick jag ut i hagen och väckte Tibelle ur hennes förmiddagsslummer. Glatt hängde hon med in i stallet och verkade nöjd över att vi idag styrde mot ridhuset. Då det var tidig förmiddag var båda ridhusen lediga så jag valde det nya ridhuset (som i ärlighetens namn inte är så himla nytt längre...) där vi brukar trivas bäst. Hann precis bara få av alla tjocka ytterkläder och komma upp i sadeln när jag märker att Tibelle liksom spände till. Tror fanken det - bevattningssystemet satte igång och ett fint regn kom från taket! Tur att hon är en cool häst.
 
Det var bara att sitta av och knalla iväg till det andra ridhuset. Vet inte riktigt vad det beror på men det är något med detta ridhus som inte faller fröken T i smaken, vi har bara ridit där några gånger men varje gång är hon så spänd och tittig som hon aldrig varit i något annat ridhus.
 
Nåväl. Vi började lite fint i skritt och försökte jobba på. T var motsträvig och lite sur men jag var vid gott mod. Ända till jag råkade titta upp och såg att det satt folk i cafeterian. Det var ju bara jag och T i ridhuset så det var ju givet att det var oss de tittade på och plötsligt blev det riktigt mentalt jobbigt. Hade det varit "hemma" på LRK hade jag nog inte ens noterat att någon tittade för där är jag ju känd sedan decennier. På BRK däremot är jag nog mest bara känd till namnet -  Sara Palmman, det är ju den där människan som skriver upp sig på alla träningar men aldrig dyker upp. Undrans vad det är för en konstig typ?
 
Försökte att inte bry mig om blickarna och letade frenetiskt i hjärnan efter bra tankar. Plötsligt hittade jag precis rätt: Herrejessus - både Kyra K och Nicole Uphoff har ju sett mig rida (förvisso för 20 år sedan, so what) och jag överlevde det utan problem, så vad gör det att några personer här i Boden tittar??? Tre varv senare frustade Tibelle nöjt, kom till arbete och vi trummade på i bästa samförstånd. Ridning handlar sannerligen mycket om mental inställning!
 
Jag var så nöjd med vårt ridpass att jag hade kunnat hjula hela vägen hem till stallet. Det var en så oerhört efterlängtad känsla att vända en sur och motvillig häst till en glad och arbetsvillig bara genom att följa min plan och rida de övningar jag tänkt. Vi har ju såklart en miljon saker att förbättra och en lång väg att gå innan vi är redo för tävling, men dagens pass var ett så välkommet kvitto att vi är på rätt väg. Och att jag faktiskt kan rida! Till och med när någon tittar.
 
/Sara