Tankens kraft

Jag är så tacksam över att ha ett så nördigt intresse för hästar. Förutom allt det där som jag beskrivit ungefär tusen gånger förut så hjälper det verkligen att vara lätt besatt av hästar de dagar då livet känns trist eller lätt meningslöst. Hästarna med sina dagliga krav på flera timmars omsorg fyller den mest tomma dag med innehåll och ger en tillfredsställelse att ha gjort något vettigt och bra.
 
Givetvis går lusten för hästeriet upp och ner - jag kan ju lugnt säga att jag haft rejäl motvind med hästarna i många år - och har faktiskt ofta önskat att jag kunde ta ett piller och sedan bli av med hästbegäret för gott. Några gånger har jag lyckats ta ett (välbehövligt) uppehåll från de fyrbenta, men utan att jag riktigt vet hur det gått till står jag plötsligt där i leran och mockar bajs i hagen igen.
 
Men så ibland händer det där som gör alla timmars slit värt mödan och man bara tackar sin lyckliga stjärna att man aldrig gav upp. Idag var en sådan dag. Jag var ledig från jobbet och åkte ut till stallet direkt efter frukost. Efter mockning och stallfix gick jag ut i hagen och väckte Tibelle ur hennes förmiddagsslummer. Glatt hängde hon med in i stallet och verkade nöjd över att vi idag styrde mot ridhuset. Då det var tidig förmiddag var båda ridhusen lediga så jag valde det nya ridhuset (som i ärlighetens namn inte är så himla nytt längre...) där vi brukar trivas bäst. Hann precis bara få av alla tjocka ytterkläder och komma upp i sadeln när jag märker att Tibelle liksom spände till. Tror fanken det - bevattningssystemet satte igång och ett fint regn kom från taket! Tur att hon är en cool häst.
 
Det var bara att sitta av och knalla iväg till det andra ridhuset. Vet inte riktigt vad det beror på men det är något med detta ridhus som inte faller fröken T i smaken, vi har bara ridit där några gånger men varje gång är hon så spänd och tittig som hon aldrig varit i något annat ridhus.
 
Nåväl. Vi började lite fint i skritt och försökte jobba på. T var motsträvig och lite sur men jag var vid gott mod. Ända till jag råkade titta upp och såg att det satt folk i cafeterian. Det var ju bara jag och T i ridhuset så det var ju givet att det var oss de tittade på och plötsligt blev det riktigt mentalt jobbigt. Hade det varit "hemma" på LRK hade jag nog inte ens noterat att någon tittade för där är jag ju känd sedan decennier. På BRK däremot är jag nog mest bara känd till namnet -  Sara Palmman, det är ju den där människan som skriver upp sig på alla träningar men aldrig dyker upp. Undrans vad det är för en konstig typ?
 
Försökte att inte bry mig om blickarna och letade frenetiskt i hjärnan efter bra tankar. Plötsligt hittade jag precis rätt: Herrejessus - både Kyra K och Nicole Uphoff har ju sett mig rida (förvisso för 20 år sedan, so what) och jag överlevde det utan problem, så vad gör det att några personer här i Boden tittar??? Tre varv senare frustade Tibelle nöjt, kom till arbete och vi trummade på i bästa samförstånd. Ridning handlar sannerligen mycket om mental inställning!
 
Jag var så nöjd med vårt ridpass att jag hade kunnat hjula hela vägen hem till stallet. Det var en så oerhört efterlängtad känsla att vända en sur och motvillig häst till en glad och arbetsvillig bara genom att följa min plan och rida de övningar jag tänkt. Vi har ju såklart en miljon saker att förbättra och en lång väg att gå innan vi är redo för tävling, men dagens pass var ett så välkommet kvitto att vi är på rätt väg. Och att jag faktiskt kan rida! Till och med när någon tittar.
 
/Sara

In i dimman

Efter en tveksam vår och kall sommar klev vi i veckan in i hösten. Ännu har det varit PR-versionen av höst - en tät vacker dimma på morgonen som sedan ersatts av strålande sol och vindstilla. Men nu är det bara att ta ett djupt andetag för imorgon kommer den verkliga versionen av höst - regn, regn, mera regn och blåst väntar.
 
Men jag känner mig rätt förberedd - utemöblerna står i förrådet, sommarblommorna i komposten och lingonen ligger i frysen. På tal om lingon förresten. Det sägs att ridning är en farlig hobby, kan säga att lingonplockning lätt leder farlighetsskalan med hästlängder. Åtminstone om man är lite girig och ouppmärksam och försöker plocka lingon som växer vid ett getingbo. Jäklar vad det sväller, smärtar och kliar!
 
På hästfronten är det berg- och dalbana. Fläckvis känns Tibelle som en miljon - hon travar glatt framåt, på tygeln och med gungande korshalvor - men så plötsligt känns det som om hon muterar till en korsning mellan trähäst, islandshäst och varmblodig travhäst. Den taktfasta traven förbyts till ett trippande, hackande och stötande där framdel och bakdel inte har något samband.
 
I slutet av förra veckan stod jag inte ut längre utan med gråten i halsen ringde jag till veterinärkliniken och bokade tid. Men efter att ha låtit det gå ett par dagar och sedan konfererat med några kloka hästmänniskor bestämde jag mig för att avboka tiden. Innan jag sätter mig i väntrummet på veterinärstationen ska jag ta reda på om hackandet, trippandet och stötandet snarare beror på skit i sadeln än ont i benen.
 
Så oerhört lägligt kommer Traudi Björling till helgen och håller dressyrträning på BRK så jag har nu anmält oss till två pass. I vanliga fall hade jag aldrig anmält en så tjock och otränad häst till en träning, men nu är läget som det är så det är bara att bita huvudet av skam. Tänker som så att kanske kan jag med Traudis hjälp rida bättre och komma förbi det där hackande, trippande, otaktmässiga sekvenserna och sedan kunna jobba vidare så att vi kommer igång för fullt igen. Bedömer Traudi att det inte ser friskt ut - ja då får vi boka en ny tid hos veterinären och sätta igång en ordentlig utredning.
 
Men jag kan ju bara säga att jag hoppas på det förstnämnda, för det är fasiken så mycket roligare att bli en bättre ryttare än att se veterinären sticka sprutor i hästens ben!
 
/Sara

Semesterns sista dag

Min sista semesterdag var i tisdags. Hade tänkt ägna dagen åt att göra ingenting, bara slappa och slöa. Det gick inte så bra. Jag och Kalle hamnade i blåbärsskogen utan bärplockare men med hink så inte blev det direkt någon större skörd men det var väldans lätt att rensa. Kalle gillade väl övningen sådär - för lite (läs inget) fika och för många mygg för hans smak. Tempot var däremot lagom - medan matte stod på huk och plockade satt han i blåbärsriset och vaktade (läs softade).
 
Där hemma passade vi på att göra klart årets väldiga byggprojekt, hrm.
 
Med hundar som gärna slår en drill eller två i trädgården är det inte läge att odla grönsaker i markhöjd. Kom i början av sommaren på idéen att trava ett par lastpallar på varandra så att pallkragarna med odlingen kom upp en bit. Det hela funkar bra, men hur snyggt är det med lastpallar ståendes på varandra? Sagt och gjort, på semesterns sista dag bar det äntligen iväg till affären för att köpa insynsskydd i bambu och sedan skruva fast å såga av i lagom höjd. Simsalabim så blev det en lätt asiatisk touch på odlingslådan.
 
Med bambun uppskruvad och bären plockade var det dags för en tur med fröken häst. När jag gick ut i hagen för att hämta henne försökte hon tydligt och klart förklara att det där med semesterns sista dag verkligen inte gäller för henne.
 
 Gå i hage och äta gräs det kan man ju göra länge än!
 
/Sara