In i dimman

Efter en tveksam vår och kall sommar klev vi i veckan in i hösten. Ännu har det varit PR-versionen av höst - en tät vacker dimma på morgonen som sedan ersatts av strålande sol och vindstilla. Men nu är det bara att ta ett djupt andetag för imorgon kommer den verkliga versionen av höst - regn, regn, mera regn och blåst väntar.
 
Men jag känner mig rätt förberedd - utemöblerna står i förrådet, sommarblommorna i komposten och lingonen ligger i frysen. På tal om lingon förresten. Det sägs att ridning är en farlig hobby, kan säga att lingonplockning lätt leder farlighetsskalan med hästlängder. Åtminstone om man är lite girig och ouppmärksam och försöker plocka lingon som växer vid ett getingbo. Jäklar vad det sväller, smärtar och kliar!
 
På hästfronten är det berg- och dalbana. Fläckvis känns Tibelle som en miljon - hon travar glatt framåt, på tygeln och med gungande korshalvor - men så plötsligt känns det som om hon muterar till en korsning mellan trähäst, islandshäst och varmblodig travhäst. Den taktfasta traven förbyts till ett trippande, hackande och stötande där framdel och bakdel inte har något samband.
 
I slutet av förra veckan stod jag inte ut längre utan med gråten i halsen ringde jag till veterinärkliniken och bokade tid. Men efter att ha låtit det gå ett par dagar och sedan konfererat med några kloka hästmänniskor bestämde jag mig för att avboka tiden. Innan jag sätter mig i väntrummet på veterinärstationen ska jag ta reda på om hackandet, trippandet och stötandet snarare beror på skit i sadeln än ont i benen.
 
Så oerhört lägligt kommer Traudi Björling till helgen och håller dressyrträning på BRK så jag har nu anmält oss till två pass. I vanliga fall hade jag aldrig anmält en så tjock och otränad häst till en träning, men nu är läget som det är så det är bara att bita huvudet av skam. Tänker som så att kanske kan jag med Traudis hjälp rida bättre och komma förbi det där hackande, trippande, otaktmässiga sekvenserna och sedan kunna jobba vidare så att vi kommer igång för fullt igen. Bedömer Traudi att det inte ser friskt ut - ja då får vi boka en ny tid hos veterinären och sätta igång en ordentlig utredning.
 
Men jag kan ju bara säga att jag hoppas på det förstnämnda, för det är fasiken så mycket roligare att bli en bättre ryttare än att se veterinären sticka sprutor i hästens ben!
 
/Sara

Semesterns sista dag

Min sista semesterdag var i tisdags. Hade tänkt ägna dagen åt att göra ingenting, bara slappa och slöa. Det gick inte så bra. Jag och Kalle hamnade i blåbärsskogen utan bärplockare men med hink så inte blev det direkt någon större skörd men det var väldans lätt att rensa. Kalle gillade väl övningen sådär - för lite (läs inget) fika och för många mygg för hans smak. Tempot var däremot lagom - medan matte stod på huk och plockade satt han i blåbärsriset och vaktade (läs softade).
 
Där hemma passade vi på att göra klart årets väldiga byggprojekt, hrm.
 
Med hundar som gärna slår en drill eller två i trädgården är det inte läge att odla grönsaker i markhöjd. Kom i början av sommaren på idéen att trava ett par lastpallar på varandra så att pallkragarna med odlingen kom upp en bit. Det hela funkar bra, men hur snyggt är det med lastpallar ståendes på varandra? Sagt och gjort, på semesterns sista dag bar det äntligen iväg till affären för att köpa insynsskydd i bambu och sedan skruva fast å såga av i lagom höjd. Simsalabim så blev det en lätt asiatisk touch på odlingslådan.
 
Med bambun uppskruvad och bären plockade var det dags för en tur med fröken häst. När jag gick ut i hagen för att hämta henne försökte hon tydligt och klart förklara att det där med semesterns sista dag verkligen inte gäller för henne.
 
 Gå i hage och äta gräs det kan man ju göra länge än!
 
/Sara

Allt på en gång

Den här våren - eller snarare frånvaron av vår - har varit en utmaning att ta sig igenom. Eller för att prata klarspråk, det har varit rent överjävligt. Stundtals har jag bara velat göra som svanen på bilden - köra ner skallen under ytan och helst inte komma upp igen.
 
Men så till slut började det hända grejer. Okej, inte några 28 grader som i Småland, men åtminstone så pass att man fick ta av sig jackan en stund. I lördags for vi en sväng till stugan och Kalle och Emil visade tydligt att nu är det dags att åka båt! De sprang i en väldans fart ut på bryggan men fick tvärbromsa när de fattade att varken sista delen av bryggan eller båten fanns på plats.
 
I höstas drog vi inte upp bryggan på land utan ankrade den ute i fjärden. Där har den legat helt infrusen i isen hela långa vintern, men nu guppar den fritt i vågorna igen och det börjar vara läge att ta sig ut och lägga den på plats.
 
Men med tanke på den snötäckta stranden lär jag inte simma ut och hämta den. Palle får nog se till att få båten i plurret först.
 
Om det i lördags ännu var lite småkyligt där ute i stugan var söndagen så varm att den tog kål på den allra sista snöfläcken på gräsmattan.
 
Här i norr är det helt galet denna årstid då allt sker så explosionsartat, det som på andra håll händer på två månader går här på två dagar. Att på samma dag ta av sig vinterjackan och lämna långkalsongerna i skåpet för att istället ta på sig kortärmat och sedan gå ut och kratta gräsmattan där man hittar gröna strån samtidigt som den sista snön dunstar händer så gott som varje år.  
 
Men nu när snön äntligen är borta, isen har släppt lovar jag att inte klaga på vädret en enda gång förrän i oktober, för nu jäklar väntar en hejdundrande sommar! Hoppas jag.
 
/Sara