Så var det dags!

Inte hade jag varken planerat eller önskat att det skulle gå nio månader mellan min och Tibelles första och andra hoppträning. När jag anmälde mig till helgens träning var jag inte helt säker på att vi var redo för en intensiv tvådagarskurs. Efter alla konstigheter som följde av det dramatiska uppvaket efter operationen i maj har det varit två steg fram och ett tillbaka mest hela sommaren och hösten. Någon hoppning har det inte varit tal om och först under de senaste veckorna har vi skuttat några kryss. Samtidigt har Tibelle signalerat att konditionen är tillbaka och har utan problem galopperat uppför och runt berget i tre decimeter nysnö utan någon större ansträngning.
 
Tack vare den fantastiska clinicen med Klimke på Flyinge förra helgen är dessutom inspirationen på topp och vi har trots 25 graders kyla och allmänt eländigt väder trimmat på helt enligt plan. Klimkes ord placerade sig fint i minnet och har bara under senaste veckan hjälpt mig mycket. Så jag tänkte, vad tusan en hoppträning ska vi väl kunna vara med på ändå. Vet ju att första träningen för säsongen brukar vara mer av markarbeteskaraktär så det borde funka.
 
Att rida för Erik Berggren var en ny och synnerligen positiv erfarenhet. Han bjöd på bra övningar som var precis lagom svåra för oss. Med markbommar som fin hjälp och långa galoppsträckor som gav massor av tid för att förbereda sig så kände vi oss båda så duktiga och glada när träningen var över. Med tanke på hur vanvettigt självkritisk jag är så var det en hyfsat obekant, men skön, känsla. Att Tibelle dessutom var piggare och verkade ha mer energi på söndagen än på lördagen var ju också ett välkommet kvitto på att vi gjorde rätt som var med.
 
 
 
Även om Tibelle ser rätt slak ut på bilden högst upp på sidan (som jag tog när vi pustat en stund efter sista rundan) skrittade hon på i friskt tempo på vägen hem. Till och med ett litet galopp- och hoppskutt lade hon in när en skoter oväntat dök upp i ögonvrån.
 
Imorgon blir det lätt motion utan någon kluns på ryggen och på tisdag en sväng ut i skogen - det har hon verkligen gjort sig förtjänt av lilla gullenosen!
 
/Sara

Vill man så går det

Det är ju ingen nyhet att stalltjejer sällan går på gym. Åtminstone inte på sådana där inne i stan där man köper årskort. Vi har ju nämligen vårt alldeles egna utegym helt gratis (hrm).
 
 Imorgon är det dags för att träna biceps igen (hämta hö) så igår gick jag och kollade till transporten, misstänkte att det kunde vara lite snö på den för vi har ju inte använt den på tre-fyra veckor.
 
Jahapp. Det blev visst träning även denna dag. Bara att gå och hämta alla tänkbara redskap och sätta igång.
 
Att skotta den stenhårt packade snön runt släpet var den lätta delen. Att fixa taket var värre. Sopkvasten behövde jag inte alls, det var bara att ställa sig på lilla trappstegen med spaden i högsta hugg och köra "armar uppåt sträck". Kan säga att efter två minuter struntade jag fullständigt i om taket skulle bli repigt efter spadens framfart.
 
Trots frisk vind, snöfall och ett gäng minusgrader blev det svettiga 45 minuter. Men rackarns bra blev det. Och träningspasset kändes som att det tog fint. Vill man så går det.
 
Fast här ska man nog inte vilja parkera, för det lär bli väldigt jobbigt.
Framförallt när man ska betala avgiften...
 
/Sara

Gott slut

Årets näst sista dag kändes som en positiv nystart, fast med tydlig koppling till svunnen tid.
 
Men för att tala ur skägget. Den positiva nystarten var att jag och Tibelle skuttade över hinder igen. Vi har ju inte gjort det på närmare två månader då hennes rygg krävt annat sorts muskelarbete i kombination med behandling av både kiropraktor och equiterapeut. Förra veckan smygstartade vi med cavaletti och en galoppbom på volt så denna gång kunde vi låta bommarna få en gnutta luft från marken. I enlighet med devisen skynda långsamt blev det denna gång en liten studds-serie och en plutte-räcke.
 
 
Det var med andra ord litet och lätt och Tibelle hoppade som vanligt allt utan att tveka. Men det var en stor skillnad i känslan - denna gång upplevde jag att hon var betydligt starkare och jag fick inte alls den där "gunghäst-känslan" som jag haft tidigare. Nu galopperade hon på riktigt fint och det kändes bara enkelt och roligt.
 
Detta pass kändes som ett riktigt gott slut på året och, peppar, peppar ta i allt trä i hela världen förhoppningsvis ett riktigt startskott inför massor av träning och tävling 2018.
 
Just det, så var det där med kopplingen till svunnen tid.
 
Det var helt enkelt så att när klockan visade 10.53 så hade jag precis avslutat passet och burit in hindermaterialet i förrådet. Innan dess hade jag gått på en timmes promenad med hundarna på isen, ätit frukost, åkt till Boden, tillsammans med Palle mockat, fyllt vatten och gjort höpåsar, tagit in, ryktat och gjort i ordning Tibelle, byggt fram hinder, hoppat och som sagt byggt bort. Det är ju precis så som jag alltid tidigare snurrat på utan att bli det minsta trött och idag kändes det faktiskt på samma sätt.
 
Må nu bara energin - och glädjen - stanna kvar och inte smita sin väg igen!
 
/Sara