Passar på

Tävla kan vi inte göra, men träna lite går ju bra. När sista ekipaget ridit klart och tävlingsdagen var slut passade vi på att smyga in på dressyrbanan en stund. Vi hann ju aldrig göra något ridpass innanför dressyrstaket innan hältan slog till men skrittas ska hon ju så med dressyrtävlingar på hemmaplan var det bara att ta tillfället i akt. 
 
Flaggorna vajade i vinden, musiken ljöd ur högtalarna, staketen var skinande vita när vi styrde in på banan. Tibelles reaktion? Tja, den var typ: ”Var är domarn? Ge mig en bunt poäng nu!” Vi skrittade runt och fångade tävlingskänslan ett par varv tills Tibelle tyckte att vi var klara och villigt poserade för en stunds segerfotografering. 
 
Jahapp. Då kan vi bocka av staketträning från listan också.
 
/Sara

Story of my life

När andra får ett misslyckat språng och hästen slår i en bom kraftigt så får hästen en nervsmäll, hoppar på tre ben i 30 sekunder men är helt okej efter 5 minuter. När jag får ett misslyckat språng och min häst slår i bommen blir den 2- gradigt halt.
 
Det var alltså hoppträning i helgen. Under senaste veckan har Tibelle bara gått bättre och bättre, bjudningen har varit på plats, inget stret alls utan hon har villigt gått i form så gott som från start och jag har glad i hågen verkligen kunnat jobba med raka linjer, böjda spår, tempoväxlingar, byten och skänkelvikningar. På uppvärmningen inför hoppningen var det en ren fröjd att rida, hon var så mjuk och smidig och jag gladdes åt att hon nu känns så där som jag vill att min häst ska vara att rida. 
 
När vi började hoppa var det stor skillnad mot förra träningen, visserligen fick jag rida på ordentligt med skänkeln men nu bjöd hon fram till bettet. Känslan mot hinder var inte helt optimal, det blev lite bakutsparkar och skutt, men det kändes ändå som att vi var på rätt väg. Framförallt var jag nöjd med att fastän det inte kändes helt bra, jag gjorde missar och det blev en del dåliga språng, så kunde jag ändå behålla lugnet och lyssna på Erik och sedan försöka korrigera min ridning.
 
När vi tog banan sista varvet blev det orytmiskt på den sista linjen så jag fick ta om den. Funkade bättre andra gången men blev lite stort så bara för att få till det helt uppmanades jag att ta den ytterligare en gång. I anridningen tänkte jag att jag inte skulle rida på så hårt och blev förmodligen för passiv i två galoppsprång. Det ögonblicket räckte för att vi skulle komma fel och Tibelle drog ner bakbommen med höger bakben. Direkt i landningen kände jag att hon gjort sig illa och stannade. Satt av och konstaterade att hon stod på tre ben. Har ju sett hästar som fått nervsmällar förr så jag hetsade inte upp mig speciellt och när hon ställde ner benet igen satt jag upp. Skrittade runt i ungefär 15 minuter medan de andra hoppade och satte sedan igång i trav. Men icke sa nicke. Hon var definitivt halt på höger bak. Rullgardinen drogs ner.
 
 
Ledde henne hem och väl tillbaka i stallet kylde jag benet. Inget sår, ingen svullnad ingen värme. Innan hon fick gå ut i hagen såg jag att två söm på vardera framskon hade lossnat eller satt löst så Palle slog i nya. Trött, hungrig och ledsen åkte jag hem. Under kvällen försökte jag att inte ta ut alla sorger i förskott men nog kändes det tungt. I morse hade jag fodring i stallet och kunde nöjt konstatera att hon skrittade på fint när jag släppte ut henne i hagen. Två timmar senare tändes hoppet på riktigt, skrittade till ridhuset och hon kändes helt klockren. Tog in henne i ridhuset och började trava. Saktade av efter 15 meter, hon var ju skithalt! Sprang med henne och vi kunde konstatera att hon var ungefär 2-gradigt halt på höger FRAM. Va fan. Det var ju höger BAK som hon slog i och var halt på igår.
 
Ingen ömhet, ingen puls, ingen värme men hoppades att det ändå var en av de nya sömmarna som låg fel. Traskade tillbaka till stallet och fick efter visst bestyr bort sömmen. Men hon var precis lika halt ändå. Hoppet dog och det kändes som om jag drogs ner i ett oändligt mörkt hål. Hela jäkla kalla, mörka vintern har jag envist tränat, trimmat och ridit och nu när hon är i topptrim och tävlingssäsongen börjar står jag med en halt häst. Igen. Vet inte om jag pallar en FJÄRDE sommar utan ridning.  
 
Andades djupt. Gjorde klart allt i stallet, åkte hem och lade mig på soffan och sov en timme. När jag vaknade var jag fortfarande fruktansvärt deppig men tänkte att kanske, kanske lyckades det komma in sand och grus under snösulan när skon var lite glapp. Kanske, kanske har det legat och tryckt så att hon blivit öm? Siktar nu på att få ut hovslagaren fortare än kvickt så att han kan ta av snösulorna och lägga på sommarskor.
 
Är det inte det som felar kanske det är en repris från förra sommaren på gång? Då blev hon plötsligt och helt oförklarligt 2-gradigt halt (vänster fram den gången). Lika oförklarligt blev hon bra redan efter en behandling. Men utan att någon visste varför hon blev halt eller hur det kom sig att behandlingen (eller vilan?) bet så bra.
 
Kontentan av det hela. Även om hon är ohalt inom kort blir det sannorlikt inga hopptävlingar för oss i vår och sommar. Detta var sista helgen som Erik kom för denna säsongen och jag har svårt att tänka mig att jag ger mig iväg på tävling med en krasch i bagaget utan att ha ridit för tränare och fått ordning på allt igen.
 
Om jag är deppig? Ja, det kan man väl säga. Känns som om jag varit med om detta förut. Ungefär åttioelva gånger.
 
/Sara 

Tycker tydligt

I helgen var det dags för efterlängtad dressyrträning för Maria. Som vanligt hade den fina känslan från förra träningen varat i ungefär tre veckor så än en gång hade vi lite att bita i under det första passet. Tibelle var i ärlighetens namn ganska motsträvig till en början, glädjande nog fick jag inte panik utan tänkte mest på vilken tur det är att jag har möjlighet att rida för tränare. För om man tränar tillräckligt mycket måste det ju gå lite bättre allt eftersom, även om det går ruggigt trögt och dåligt ibland.
 
När motsträvigheten väl hade sjunkit undan funkade ridningen ganska bra en stund. Tibelle frustade och stånkade men pinnade på med bakbenen och kom upp i formen betydligt bättre än tidigare. När det var dags för skrittpaus stannade jag till en stund och poff så stod Tibelle med huvudet så lågt att mulen nuddade sanden! Vet att det brukar vara en signal att ångan är slut och fröken T är klar för dagen. Jag varnade Maria för risken att det inte skulle gå att göra så mycket mera detta pass, trots att det var gott och väl 15 minuter kvar. Planen var att vi skulle avsluta med några byten och då jag vet att Tibelle brukar gilla det så beslutade vi att ändå göra ett par byten och om det funkade bra så skulle vi avsluta.
 
Det var tyvärr inte alls en bra idé visade det sig. När jag plockade upp tyglarna och började galoppera var vi tillbaka där vi började och motsträvigheten var tillbaka i sitt allra bästa skick. Gick ändå in i övningen och försökte få till det men det var bara att inse att det inte alls var läge för några byten. Det fick istället bli en stund på volten för att försöka få ihop bitarna igen. Så fort det var hyfsat okej avslutade vi passet med planen att vi skulle fortsätta nästa dag. Men tji fick vi!
 
På väg till söndagens pass i ridhuset tog jag en extra lång väg så att hon fick skritta på lång tygel i gott och väl 20 minuter innan vi var framme. Inte hjälpte det. När vi kom in i ridhuset vägrade fröken T att släppa upp mig i sadeln! Hon var minst sagt sur och ovillig. Efter en god stunds longering i trav och galopp verkade musklerna ha mjukat upp sig så pass att hon kunde tänkas ha mig på ryggen igen.
 
Givetvis blev det inte fråga om något fortsatt trimmande utan söndagens pass fick inriktas på att mjuka upp de styva musklerna. Det var baske mig inte lätt, det kändes som att vad än jag gjorde fick jag inte det gensvar som jag borde och allt blev liksom lite halvdant. När våra 30 minuter var slut kändes det ialla fall som att vi kommit igenom träningsvärken och Tibelle såg faktiskt riktigt nöjd ut.
 
Två steg fram, ett tillbaka och ett ner i källaren verkar vara melodin just nu. Fast det är ju bra att hon är tydlig med vad hon tycker. Ingen risk att man kör på för hårt i alla fall.
 
/Sara