Roliga timmen

Jag har ibland sett i blicken på folk att de inte riktigt tror mig när jag säger att Tibelle varit busig. Det är nästan så att jag hör hur de tänker att Den där godmodiga hästen kan väl aldrig hitta på tokerier. Sicken tur att Sandra hade kameran igång vid dagens hoppning, för nu har jag bildbevis! Efter ett halvår var det idag äntligen dags att få hoppa igen. Eller hoppa och hoppa, med tanke på att det var så länge sedan så började vi lätt med bara några kryss.
 
Under snart två veckor har det varit hårt och fruset i marken så hästarna står mest stilla i hagen och det enda som går att göra utomhus är att skritta. Detta i kombination med pälsbyte har gjort var och varannan häst mer eller mindre prillig, Tibelle har också varit lite lätt vaken (hrm) men inte värre än att det gått över med några minuters galopp i friskt tempo i ridhuset.
 
Trodde därför att hon skulle lägga in någon rackabajsare när vi styrde mot de första hindren, men till min förvåning var hon alldeles lagom pigg och hoppade så snällt. Var precis på väg att avsluta när två B-ponnyer kom in i ridhuset, Tibelle brydde sig inte om det och jag fattade galopp och tänkte ta hindren ett sista varv. Men då plötsligt blev allt bara så himla, himla skoj och den godmodiga Tibelle var helt enkelt tvungen att lattja till det.
 
Ha, ha. Det trodde du inte va?!
 
Nåväl, tack och lov känns det som att detta är hennes register och då är det ju inte värre än att man får fnissa lite åt tokeriet.
 
Maria Stallkompis hade redan för länge sedan frågat om jag skulle vilja hoppa lite med hennes häst och nu när liks bommar och stöd var framme kändes det som en bra idé. Så som värsta beridaren klev jag bara av Tibelle och hoppade upp på nästa pålle. Riktigt roligt att rida någon annan än sin egen, speciellt som Windy är mer rutinerad i hoppningen än Tibelle.
 
Min plan att: om jag hoppar två hästar istället för en borde det gå dubbelt så fort att bli bra på att rida, kändes jättebra idag. När jag två timmar senare, helt genomblöt i svett, bar bort stöd och bommar insåg jag att imorgon lär jag inte tycka att planen var precis lika brilliant. Har en stark föraning av att träningsvärken kommer att vara mördande.
 
Fast å andra sidan, vad gör det? Jag fick ju ha roliga timmen dubbelt upp!
 
/Sara
Ps. Tusen tack Sandra för all hjälp idag! 

Hela spektrat

Med små försiktiga steg på den istäckta ridstigen trippade Gullenos och jag iväg till ridhuset för att äntligen få komma igång med tränandet. Söndag och måndag var vikta för intensiv dressyr-duvning av Maria Eriksson. Trots att mina och Marias vägar korsats många gånger genom decennierna har jag faktiskt aldrig ridit för henne, men när jag klev in i ridhuset kändes det väldigt välbekant och inte det minsta nervöst.
 
Det första passet var inte någon katastrof och stundtals fick vi till det ganska hyfsat, men efteråt var jag ändå rejält deppig. Marias instruktioner var helt i sin ordning och Tibelle kändes inte alls omöjlig. Men piloten - herre jessus! Fläckvis var det som om Maria fick rida åt mig då min kropp inte var det minsta förmögen att ens lösa de mest basala tricken i ridningens handbok. Tänkte att jag borde börja i en (inte allt för avancerad) grupp på ridskolan istället för att låta Maria plågas av mina tafatta försök. I en skrittpaus slog det mig att det nog ändå är bättre att helt lägga ner det här med ridning. För hur kul är det egentligen att inse att det jag tjatade på mina elever för 20 år sedan är helt omöjligt att själv åstadkomma idag?
 

Men när skrittpausen var över skämdes jag lite, för gissningsvis är det inte ett tecken på världens bästa uthållighet om man ger upp redan under första träningspasset? Och sicken tur att tanken vände, för om söndagens pass var en mental prövning blev måndagens pass rena lyckoruset!
 
De fläckvisa bitarna som var bra under söndagen kom nu ihop sig och blev ett flöde. När flytet kom kunde jag plötsligt rida ganska bra och Maria fick äntligen vara tränare och inte markryttare/tjatmoster.
 
Så om jag fortsättningsvis kan:
1. Sitta rätt och se vägen
2. Hålla tempo och takt
3. Vara noggrann med ridvägarna
så är saken biff och Gullenos kommer att gå från klarhet till klarhet.
 
Skitenkelt. Öh.
 
Men hur svårt det än lär bli är jag så glad över att ha något klokt att rätta mig efter när det skiter sig och den rara Tibelle helst bara vill hasa omkring med sin söta mule i sanden eller bland takbjälkarna. Gissa om vi (eller i alla fall jag, Gullenos törs jag inte fråga) är väldans inspirerade att kämpa på så att vi kan visa något slags framsteg till nästa gång Maria kliver in i ridhuset i Boden!
 
/Sara 

Ömson vin, ömson vatten

Med regnet droppande från ridhjälmen smög vi in i ridhuset där vi fick ett varmt välkomnande av Traudi Dressyrtränare. Det var tur att hon är en tränare med synnerligen gott humör och god vilja för när mitt pass började var det bara att bittert konstatera att det var länge sedan jag red så fasansfullt dåligt.
 
Lite nervös Sara på lätt spänd häst i nytt ridhus var inte någon höjdar-matchning precis. När det var som mest gräsligt tänkte jag på hur proffsen gör när de kommer in i Flyinges stora ridhus på en övertaggad och spänd fyraåring - de håller jämnt i tygeln och trycker på med skänkeln - och insåg besviket att jag gjorde väl ungefär precis tvärt om. Med knipande knän och stela armar som gav glapp tygelkontakt ett ansikte svarade Sötmulen med att trippa runt på alla möjliga sätt utom ungefär det jag hade tänkt mig. 
 
När Traudi dessutom satte mig i små oväntade övningar, som att hålla tygeln på omvänt sätt (mellan tummen och pekfingret) vilket jag inte gjort på 25 år, blev det ju inte direkt helt enkelt att rida. Men jag fattade vad hon ville komma åt och när jag väl vänjer mig att hålla tygeln lite bak och fram så blir det nog finfint. För med den tygelfattningen är det väldigt svårt att spänna armarna.
 
Halvtimmen gick i ett huj och några meter fick vi till det - dock allt för få för att jag ska visa några rörliga bilder från denna träning. Viss självbevarelsedrift har jag ju ändå.
 
Till dagens stora glädjeämne var att Traudi tyckte att Tibelle inte var det minsta halt fram - det orytmiska trippandet är helt ryttar-relaterat. Det lite mindre roliga var att hon tyckte att Tibelle rör sig knepigt bak och troligtvis har någon låsning uppe i muskulaturen runt korset. Hennes teori var att hon kanske gått omkull i hagen. Det har jag nu svårt att tro - springa omkull i hagen är ju liksom inte Sötmulens grej. Däremot känns det ju rätt troligt att det hände något vid uppvaket efter operationen. Hon såg ju trots allt ut som Mike Tyson när vi kom för att hämta hem henne.
 
Ordinationen blev att leta rätt på en kiropraktor och få hästen behandlad. Fram till dess är det ut i skogen och galoppera som gäller. Det känns helt okej - för är det något vi är riktigt bra på jag och Tibelle så är det full fräs bland gran och tall.
 
 
Men just idag får jag allt medge att det känns en prövning...
 
/Sara
Ps. Tack Sandra för support och foton!