Latmanshoppning

Temperaturen visade även igår alldeles för många kalla grader så att rida ut kändes inte speciellt lockande. Men den lille Ruf spritter av energi och behöver sysselsättning en stund varje dag så något måste han få göra för att inte studsa ur skorna. Lösgaloppera gjorde han i förrgår så för att hitta på något nytt tänkte jag att löshoppning vore något att prova.
 
Med Palle fortfarande nedbäddad i sjuksängen var jag solokvist och bestämde mig att minimera antalet bommar för att inte behöva bära ihjäl mig. Sagt och gjort, tre bommar och två "sockerbitar" fick det bli men att bygga en korridor för att rikta in honom mot hindret orkade jag inte. Fick istället helt enkelt bara hoppas att Ruf snällt skulle följa fyrkantsspåret och ta sig över hindren utan att jag skulle behöva springa mig svettig.
 
Tack och lov visade Ruf sin allra mest välvilliga sida och efter att ha skuttat över bommarna på marken lade jag upp dem så att det blev ett hinder. Var till och med så vågad att jag tog upp kameran för att få hans första riktiga löshoppnings-språng på film - och det gick ju alldeles ypperligt.
 
Visst finns det en del att önska när det gäller tekniken, men viljan, glädjen och modet är det inget fel på! Min duktiga lille quarter-hopphäst.
 
/Sara
 
Ps. Att Beso var en riktig superkändis blev verkligen bekräftat vid gårdagens inlägg. Många kommentarer lämnades på FB och över 320 personer gick in på bloggen och läste om vår stjärna. Det hade Beso gillat. 

Ännu en ängel i hästarnas himmel

Så här på sluttampen av året ska jag dela med mig av en sorgesam nyhet som jag dragit mig för att berätta. Men sedan ett par veckor tillbaka har Beso återförenats med CatOlena, Aatos och alla de andra änglarna i hästarnas himmel.
 
Han kämpade under de senaste åren med utslitna framknän som inte svarade på behandling och efter två år som skogsmulle och sällskapshäst blev det i början av december dags för honom att få avsluta sina dagar.
 
Det var ett tungt beslut, inte bara för oss utan även för hans fodervärdar och för hans tidigare ägare. Beso var en mycket speciell häst. Han var väl medveten om sin stjärnstatus och kunde inte låta bli att ibland sätta tänderna i jackärmen när täcket skulle av eller på, men utöver sin aversion mot på- och avklädning var han den snällaste och lugnaste häst man bara kunde önska.
 
Beso var väl känd i hela westernsverige med många år av fantastiska tävlingsresultat och hans meritlista är faktiskt flera sidor lång. Tillsammans med sin Ebba knep han otaliga segrar inte bara i reining utan även i western riding, hunter under saddle och jag vet inte allt vad de olika grenarna heter. Så länge det inte var några kossor inblandade var Beso en klippa på tävlingsbanan och såg till att jag fick uppleva en ritt på score 70 men placerade även Palle överst på prispallen med en prisbuckla (i äkta plast, men ändå!) i näven.
 
Hemmavid var Beso en ganska lat häst som sällan lade i en högre växel än vad som absolut var nödvändigt. Men på tävling blev han som förbytt - det räckte med att han kom in på framridningsbanan så förvandlades han till en fullfjädrad atlet. Inne på banan visste han precis vad han skulle göra, och till skillnad mot många andra rutinerade reininghästar, så gjorde han dessutom det.
 
Men givetvis. Även solen har sina fläckar. Aldrig kommer jag att glömma vår första start på Axvalla då Beso drabbades av svår separationsångest från vännen CatOlena. Istället för gamle trygge Beso satt jag helt plötsligt på en vilt gnäggande häst som mest ville stegra sig (!!!) och sedan sprang med huvudet rakt upp i skyn genom hela mönstret.
 
Tyvärr blev vår tid på tävlingsbanan ganska kort då Besos framknän började protestera och efter många veterinärbesök beslutade vi att han skulle få tillbringa återstående dagar som pensionär. Beso fann sig väl i att gå hemma och bara vara skogsmulle, men nog gillade de gånger vi red på fälten och han fick visa sin förmåga att göra galoppombyten i serier.
 
När vi lämnade Skåne flyttade Beso till västkusten och fick en ny uppgift som sällskap till en annan gammal quarterpålle. Med sitt vänliga sätt tror jag att han även var ett fint sällskap till sina nya tvåbenta vänner som fick njuta av stillsamma ridturer på hans trygga rygg.
 
Beso blev bara 13 år men jag är glad över att han genom hela livet hade en bra tillvaro. Så länge kroppen höll fick han vara ute på tävlingar där han med stort nöje fick visa sin stjärnstatus. Även om hältorna kom i alldeles för unga dagar fick han några fina sista år där han bara var en älskad familjemedlem.
 
Beso lämnar djupa spår i mångas hjärtan och att han nu betar på de evigt gröna ängarna känns sorgesamt. Men jag vet att beslutet ändå var rätt och kan glädjas åt tanken att han kanske ibland lyfter mulen från gräset och utan smärta i sina leder sträcker ut i en ivrig galopp med de andra änglahästarna.
 
/Sara

Mission completed

Har kämpat på hela hösten med att dela med mig av min förkylning, men Palle verkar ha ett jäkla immunförsvar och har inte drabbats ens med en hostning. Nu verkar det som om det var tredje gången gillt och jag har äntligen lyckats, i förrgår började nämligen Palle nysa och sedan igår ligger han däckad. Feber, ont i halsen, nyser och fryser. Kan bara säga att jag vet precis hur det känns...
 
Det är tur att han precis köpt en bok som verkar hålla humöret uppe!
 
/Sara