Sådan matte sådan häst...

Att skritta ut med en häst som stått stilla i tre veckor är alltid lite spännande. Rider man dessutom ensam och på helt nya vägar vet man aldrig var det kan sluta. I tisdags tog jag bort stygnen och då var det äntligen dags att få sadla på igen. Lite orolig var jag allt men när jag väl kommit upp i sadeln kände jag mig trygg, jag vet ju att får Tibelle bara gå på helt lång tygel är det sällan några problem (förutom någon enstaka 180-gradare då förstås).
 
Stallet omgärdas av fantastiska vägar specialgjorda för ridning och körning så det var med glädje som vi tog oss runt en av slingorna. Då både Bodens Ridklubb och Torpgärdans travbana ligger precis i närheten är slingorna väl använda och man får räkna med att alltid träffa på både ryttare och travhästar med rasslande sulkys. Vägarna är så pass breda att man får plats att möta en sulky om man sitter till häst, men inte så breda att två sulkys kan mötas. För att inte riskera att folk krockar så är alla slingor enkelriktade och ve den som kommer ridande åt fel håll!
 
Det var först när jag var ute på premiär-turen som jag insåg att just det där med enkelriktningen kan bli lite bekymmersamt. Jag och Tibelle skrittade på i godan ro när vi plötsligt hörde hovtramp bakom oss och tre ryttare kom travande. Hoppsan hejsan! Det här kan ju sluta hur som helst - förvisso lugn och snäll häst men detta var ju ändå premiärturen efter tre veckor i stillhet. En och annan fjäril fladdrade i magen för vad skulle hända när gruppen red förbi och Tibelle måste fortsätta i skritt? Skulle det bli hopp, studs och bock, eller skulle hon helt enkelt bara ta bettet och rusa ikapp hästgänget när de kommit iväg en bit? Det naturliga valet hade ju varit att vända och möta de andra hästarna och sedan fortsätta åt andra hållet, men det gick ju inte för vägen är ju enkelriktad!
 
Det var helt enkelt bara att andas lugnt, fortsätta skritta på lång tygel, slappna av och hoppas på det bästa. Och kära lilla hästen vad hon var duktig! Vi stannade när gruppen red förbi men fortsatte sedan i skritt och fastän gruppen redan efter tio meter drog i väg i full fart så fortsatte Tibelle i skritt. Förvisso med väääldigt långa steg, men inte en tillstymmelse till bus. Hur många hästar hade fixat det?
 
Efter att ha varit ute på skrittrundor i två dagar fick hon äntligen också lämna sjukhagen. Ännu är det ett gäng veckor bort innan hon får gå i hela stora hagen tillsammans med Nell, men nu har hon i alla fall så pass mycket utrymme att hon kan röra sig. Ett par gröna grässtrån har ju också kommit upp så några sysselsättningsproblem har hon inte.
 
Men ibland undrar jag om hon inte har någon liten skvätt Labrador-blod i generna. Och då menar jag inte hingsten Labrador, utan hundrasen. Kolla bilden ovan. Andra hästar brukar plocka upp höet genom att noppa lite med läpparna. Inte Tibelle, hon öppnar hela gapet och verkligen skottar in maten!
 
Känner mig dess värre pinsamt välbekant med den ät-tekniken. Sådan matte sådan häst.
 
/Sara
 

Tagen till nåder

Sedan Tibelle kom in i mitt liv har jag inte varit hemma många stunder - antingen är jag på jobbet eller i stallet. Detta har inte varit populärt bland de fyrbenta där hemma. Emil som mest är husses hund bryr sig inte så mycket, men Palle har berättat att Tara tillbringar långa stunder sovandes på hallmattan med nosen tryckt mot dörren.
 
Än värre är det med Kalle. Kalle som alltid, alltid, bara varit mattes hund har eftersom veckorna gått allt oftare övergett mattefamnen och valt att vara hos husse även när jag är hemma. Vid frukostbordet har Kalle varje morgon krävt att få komma upp i min famn när smörgåsen är uppäten, men inte längre, nu är det bara husse som gäller.
 
Måttet var mer än rågat för Kalle då vi åkte iväg till Uleåborg och var borta över natten. När vi kom hem igen möttes jag inte som alltid förr av någon "yr- av-glädje-Kalle", nix. Han hälsade glatt på Palle, men matte var inte vatten värd. Han tittade knappt på mig. Då förstod jag att något måste göras, stackars lille Kallemannen, mattehjärtat höll på att svämma över av dåligt samvete. 
 
Testade att göra alla favoritsaker, blåsa genom näsan och låta honom få slicka på nästippen, ta upp honom i famnen när jag skriver på datorn (som han älskat ända sedan han var valp) och givetvis ge en extra godis då och då.
 
Min ansträngningar uppskattades, men fortfarande höll han sig på sin kant. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till, men så i fredags trillade äntligen polletten ner! Jag var på väg till stallet och skulle just stänga ytterdörren när jag ser Kalle stå storögd i hallen. Då fattade jag - lille mannen måste ju få följa. Tittade på honom och sade: Men kom då! Snacka om att tröga matte äntligen gjorde rätt. Kalle blev så glad och alldeles lycklig studsade han ut genom dörren och in i bilen.
 
I stallet skötte han sig så klart så exemplariskt som bara Kalle kan (bortsett från slukandet av åttioelva hästbajsar). När vi kom hem igen fick jag äntligen min belöning och förstod att jag hade blivit tagen till nåder. I samma sekund som jag lade mig på soffan kom Kalle i flygande fart och lade sig bredvid mig. Sedan låg tryckt mot mig hela kvällen utan ens att snegla bort mot husses soffa.
 
Äntligen var han mattes hund igen!
 
Nu har jag dyrt och heligt lovat Kalle att jag har fattat och ska se till att han får följa med så ofta som det bara går. Inte är det kanske så kul att vara i stallet alla gånger, men hästbajs är ju väldans gott!
 
/Sara

Allt på en gång

Den här våren - eller snarare frånvaron av vår - har varit en utmaning att ta sig igenom. Eller för att prata klarspråk, det har varit rent överjävligt. Stundtals har jag bara velat göra som svanen på bilden - köra ner skallen under ytan och helst inte komma upp igen.
 
Men så till slut började det hända grejer. Okej, inte några 28 grader som i Småland, men åtminstone så pass att man fick ta av sig jackan en stund. I lördags for vi en sväng till stugan och Kalle och Emil visade tydligt att nu är det dags att åka båt! De sprang i en väldans fart ut på bryggan men fick tvärbromsa när de fattade att varken sista delen av bryggan eller båten fanns på plats.
 
I höstas drog vi inte upp bryggan på land utan ankrade den ute i fjärden. Där har den legat helt infrusen i isen hela långa vintern, men nu guppar den fritt i vågorna igen och det börjar vara läge att ta sig ut och lägga den på plats.
 
Men med tanke på den snötäckta stranden lär jag inte simma ut och hämta den. Palle får nog se till att få båten i plurret först.
 
Om det i lördags ännu var lite småkyligt där ute i stugan var söndagen så varm att den tog kål på den allra sista snöfläcken på gräsmattan.
 
Här i norr är det helt galet denna årstid då allt sker så explosionsartat, det som på andra håll händer på två månader går här på två dagar. Att på samma dag ta av sig vinterjackan och lämna långkalsongerna i skåpet för att istället ta på sig kortärmat och sedan gå ut och kratta gräsmattan där man hittar gröna strån samtidigt som den sista snön dunstar händer så gott som varje år.  
 
Men nu när snön äntligen är borta, isen har släppt lovar jag att inte klaga på vädret en enda gång förrän i oktober, för nu jäklar väntar en hejdundrande sommar! Hoppas jag.
 
/Sara