Sanslös skare

Under de senaste veckorna har nog en och annan hört mig muttra saker som "Vad är det för fel med barmark?", för milt uttryckt har jag varit otroligt less på snö och minusgrader. Men just igår var det rent fantastiskt, sol och varmt med en skare utöver det vanliga. För många av oss här i norr är påskfirande liktydigt med att vara ute på isen, men när påsken ligger så sent som i år brukar det inte vara möjligt. Det var därför ren och skär lycka att i stilla mak, utan stress eller tider att passa få skida ut på en stabil is.
 
Till trattnallarnas stora lycka träffade vi på en kändis där ute också. Syrran blev väldigt väl pussad på.
 

Palle satte fyr på elden och vi kunde avnjuta årets första grillning. Tara gillade den övningen väldigt mycket.
 
Somliga tyckte att kortärmat var lämplig klädsel. Vi andra höll oss till både mössa och jacka, visst var det skönt i solen men nog känns det som om de kortärmade tröjorna allt får vänta någon månad.
 
Nu är en intensiv påskhelg över och jag tackar min lyckliga stjärna att jag tog semester idag så att jag hinner vila lite också innan det är dags att möta vardagen igen. Ska först bara fixa med tvätt, lite städning, kloklippning och avhårning av hundar, sopa uppfarten ren från grus, ta hand om hästen och gå till massören och få laser i min ömma nacke. Sedan ska jag vila :)
 
/Sara

Som det ska va

I förra veckan hölls Grand Prix-tävlingar i Luleå. Tyvärr inte i någon ridsportgren utan i skridsko-åkning. En hel drös med snabbfotade holländare intog isbanan och det var mer tur än skicklighet att jag lyckades fånga några av dem på bild för attans vad fort de körde. Bilden togs i tisdags då det arrangerades en form av "öppet spår" där både elit och amatörer kunde vara med. Förhållandena var snudd på idealiska med perfekt is och klart väder.
 
Onsdag morgon klockan 9.00 gick startskottet till Grand Prix- tävlingen för elitåkarna. Precis just denna onsdag morgon tyckte vädergudarna att det var läge för ett practical joke och exakt fem minuter innan starten gick så började det snöa. Inte några stillsamma "locka-turister-till-Luleå-flingor" bjöds det på utan det riktigt dunsade ner snö, i full fart, på tvären. Det var verkligen synd om arrangörerna som slitit så hårt. Och ännu mer synd om åkarna som skulle åka TIO mil. När jag rastade hundarna på lunchen passade jag på att gå ner på isen för att få se lite av tävlingen och kan bara säga att det såg verkligen inte roligt ut för dem. Faktum var att det blåste och snöade så mycket att jag och hundarna fick traska upp på land för att inte blåsa bort. Insåg där och då att det inte bara är hästfolk som är slitvargar på riktigt. Skridskoåkarna är definitivt också ett släkte med ett väldigt tjockt pannben.
 
Snöandet och blåsandet fortsatte hela veckan men lagom till helgen vände vädret och äntligen, men ändå plötsligen, kom den mest efterlängtade säsongen här i norr - vårvintern! Sol, några minusgrader och massor med fluffig kritvit snö, det är svårslaget.
 
Precis som förra helgen blev det en tur till stugan. Denna gång var det betydligt svårare att ta sig nerför backen och väl ute på isen var det bara skidor som gällde. Som tur var fanns det ett skoterspår som vi kunde följa, annars hade nog inte vovvarnas korta ben orkat i den djupa snön.
 
När nyhetsflödet snudd på kokar över av all galenskap som pågår runt om i världen är det så skönt att för en stund bara få vara i känslan att allt är som det ska - med vårvinter, snö, sol och gnisslande pjäxor.
 
/Sara

Lätt bortskämda

Nosludd i all ära, men ingen shopping i världen kan slå en solig promenad på isen. Så här års börjar det bli knökfullt ute på isen i stan så det kändes som en bra idé att fly ut till lugnet i stugan. Där var vi så gott som ensamma, men med tanke på hundarnas ivriga frossande i rådjursbajs fanns det nog en och annan fyrbent varelse i närheten, även om vi inte såg dem. Emil fick inte gå lös en endaste meter. Inte ens under fototillfället.
 
Fototillfället ja. De är ju rätt vana fotomodeller våra jyckar, men tänk att det nästan alltid blir på samma sätt: Kalle kollar in Palles godis, Tara tittar på matte, men Emil. Det är sällan det slår fel. Han kan liksom inte titta i kameran, utan måste bara spana in vad som händer bakom mig eller Palle. Det kan ju dyka upp ett rådjur, eller en ren, eller älg eller milda makter kanske en livs levande HARE!
 
När vi fotat klart, promenerat oss trötta och ätit oss mätta både på den fantastiska vyn och våra medhavda mackor så styrde vi kosan hemåt och landade i soffan för en stunds välförtjänt vila.
 
Ungefär tio minuter hann vi ligga och slappa innan Tara tyckte att det var matdags. Normalt sett är hon rätt bra på klockan och brukar se till att maten serveras ungefär vid 16.30. Idag måste havsluften gjort henne väldigt, väldigt hungrig för redan klockan 14.30 lät det så här:
 
Ibland känns det som om det inte bara är vi tvåbenta som är väl så bortskämda. Den kan vara så att vi kanske låtit de fyrbenta ta över en liten anings för mycket...
 
/Sara