Varför inte?

När det gäller skador och sjukdomar på hästar är jag ju hyfsat luttrad så det är sällan jag får panik. Men i torsdags kväll kan jag lova att rullgardinen drogs ner för en stund. Tog in Tibelle från hagen och hon var rejält tjock på vänster bakben samtidigt som ytliga böjsenan såg ut som en banan. Min värsta mardröm verkade vara ett faktum - en senskada! Fy bubblan. Minst sex månaders konvalescens och skitjobbig rehabilitering med liten hage och skritt på perfekt underlag. Men grattis liksom.
 
När jag på midsommaraftonen tog in henne visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Då var hon svullen inte bara i vänster bak, utan nu var båda bakbenen tjocka. Det var ju ändå någon slags lättnad. Då borde det ju ändå inte vara en senskada.
 
Men så på midsommardagen fick jag panik på riktigt. Svullnaden var markant större, hon verkade vara smärtpåverkad och hade svårt att vända runt i stallgången. Ringa distriktsveterinären på midsommardagen för en häst med svullna ben kändes lätt lönlöst så jag grävde i mitt välfyllda stallapotek istället. Och se, där fanns några sprutor Hippotrim! Jo, jag vet. Man ska inte tuta i hästen sulfa utan veterinärens ordination, men under rådande omständigheter kändes som det bästa alternativet trots allt.
 
På söndag verkade svällandet ha avtagit och hon såg inte lika smärtpåverkad ut. Tänkte att vi kanske fixar detta ändå. Men så i morse var hon åter väldigt svullen och jag ringde Evidensia, fick tid direkt så det var bara att släppa tangentbordet och kompa ut från jobbet.
 
Hos Maria Veterinär fick jag i sedvanlig ordning visa T i skritt och sedan trav. Hann bara springa knappt halva gången innan Maria hojtar att vi ska avbryta - Tibelle var ju skithalt! Det konstiga var att hon var mest halt på höger bak, trots att hon var mer svullen på vänster.
 
Maria klämde och kände, tog blodprov men fick inga svar på vad det kunde vara. Så var det dags för sanningens minut - benen rakades och ultraljudsmaskinen drogs fram.
 
Men tack gode gud i himmelen - det fanns inga skador på senorna!!
 
Varför hon är så svullen och halt det vete fåglarna, senorna är som sagt okej, hon har inga sår och heller inga tecken på virusinfektion. Ordinationen blev att fortsätta med Hippotrim och även ge Metacam. Förhoppningsvis blir hon bra. Annars får vi åka tillbaka till kliniken.
 
 Dagens tre positiva:
1. Senorna är hela.
2. Vid varje klinikbesök bjuds T på massor av godsaker (japp, det är rena mutor) och varje gång hon åker transport så åker vi till kliniken. Numera är lastningsproblematiken därmed ett minne blott - hon formligen springer in i transporten.
3. Om hon nu liks ändå är skadad på frambenen, varför inte passa på att skada bakbenen också? Då har vi förhoppningsvis fixat allt på en och samma gång? Typ.
 
/Sara
 

Som semester

Trots att det ännu är flera veckor kvar innan det är dags för semester gav lördagens aktiviteter en rejäl försmak. Började med att sova elva timmar i ett streck och sedan vakna i ottan pigg, utvilad och glad. Morgonturen med hundarna fick bli en kortvariant och vi skyndade istället hem och väckte Palle. Sol och knappt en krusning på havet.
 
Då är det bara att strunta i alla måsten och bege sig ut på en tur med båten.
 
Vi är ju rookies i denna del av skärgården så vi åkte bara ut till Klubbviken, som enligt kapten tydligen var som att köra på en motorväg. Väl där valde vi bort trängseln (det var två andra på stranden) och promenerade istället till öns baksida.
 
Där är naturen väldigt säregen, det är extremt långgrunt men ändå med en massa stenbumlingar utspridda.
 
Emil och Kalle gillade promenaden, speciellt den delen där vi fick kryssa mellan högarna med älgbajs. Jisses, det måste varit en hel koloni med älgar på ön i vinter!
 
Och som vanligt gick poserandet för kameran sådär...
 
Efter välförtjänt lunchmacka bar det hemåt igen. På väg hem kunde jag glädjas åt att isbrytarna inte hade något att göra utan också verkade ha semester-känsla. Thank God!
 
Efter ett snabbt stallbesök (där det inte gick att ta miste på att även den lilla flodhästen gått all in vad det gäller semester...) avslutade vi dagen med att kalasa på Cg:s.
 
För att riktigt fylla hela semester-känsla-kvoten lyckades jag sedan fastna (och hålla mig vaken!!!) vid Tvn och såg en riktig feel-good-töntig-film halva natten.  
 
När veckan i morse startade med ett tropiskt ösregn (fast helt utan tropik-värme) var jag synnerligen glad att vi passade på att köra hela semester-rejset på en och samma dag.
 
Bara ett dopp i havet som ännu är kvar på to-do-listan. Men det får nog vänta till semestern börjar på riktigt.
 
/Sara
 

Var för optimistisk

Efter gårdagens veterinärbesök har jag och Tibelle helt olika känslolägen - hon är strålande glad medan jag är rätt deppig. Än en gång stämde min förutsägelse allt för väl, tyvärr hade jag varit lite för optimistisk. Jag trodde att utfallet av besöket skulle bli att hon sedan förra behandlingen var markant bättre, men inte helt bra, och att några veckor på bete skulle göra susen.
 
Att hon ännu inte var bra stämde, men dess värre hade det inte blivit någon om helst förändring sedan förra veterinärbesöket. Hon är fortfarande exakt lika halt på höger fram, både före och efter böjprov. Precis som tidigare med en mindre reaktion i knäet och en större i kotan. Maria Veterinär såg nu två utvägar - antingen göra en IRAP eller en titthålsoperation. Förslaget om IRAP dissade jag då jag inte vill spruta mer utan att veta vad exakt vad hältan beror på. Efter alla långdragna sviter av förra årets operation måste jag säga att lusten att åter igen söva och lägga Tibelle på operationsbordet är så gott som obefintlig. Att dessutom ha henne ståendes ensam i stallet när övriga kompisar går ute på grönbete kändes redan i tanken som fruktansvärt, både för Tibelle och för mig.
 
Beslutet blev därför att göra tvärtom mot vad de flesta gör idag. Vi gör helt enkelt ingenting. Annat än håller tummarna och ger henne mer tid. Till Tibelles stora lycka släpptes hon därför på bete igår. När de tre andra kompisarna sprang runt stod hon blickstilla och åt. Det såg ut som att hon tänkte: Bäst att äta allt som går - i september tar de ju in mig från betet igen!
 
 
Planen är att hon får gå och äta gräs i fem veckor, sedan blir det återbesök igen.
 
Har vi helt osannolik tur har skadan läkt ut av sig själv och vi behöver inte börja med varken operation eller något annat. Har vi lika tur som vanligt så får vi fundera över vad nästa steg blir. Men den dagen den sorgen. Nu får vi bara hoppas att sommaren blir fin så Tibelle får det skönt i hagen och jag och Palle kan roa oss med att sola, bada och åka båt istället.
 
Synd bara att jag inte blir ett smack bättre som ryttare under tiden.
 
/Sara