Prinsen på ärten

Det räcker inte att bara ligga i nya skinnsoffan.
 
Två kuddar och ett eget lammskinn ska också till för att Emil ska bli helt nöjd. 
 
Men bortskämd är han ju inte.
 
/Sara 

Vändpunkten?

När jag tänker efter har jag faktiskt aldrig gått ut från en veterinärklinik med en positiv överraskning med mig. Men någon gång ska ju vara den första.
 
Efter förra besöket kändes oddsen väldigt låga för att Ruf skulle bli annat än en änglahäst då han inte alls svarat på behandling och röntgenbilderna såg allt annat än bra ut. Trots vetskapen att försäkringsbolaget (om vi haft honom livförsäkrad) skulle dömt ut honom utan vidare behandling ville vi ge honom en sista chans. Vi resonerade med Maria Veterinär och kom överens om att spruta cortison och tuppkam i båda framkotorna och låta honom vila en månad på bete innan något slutgiltigt beslut skulle fattas. Och det var väl en jäkla tur!
 
Inför dagens undersökning hade jag stålsatt mig för att stå ut att med att se honom linka fram vid longeringen och sedan, precis som sist, knappt gå med på ett böjprov. Så otroligt fel man kan gissa. Någon dressyr-häst-trav kommer han aldrig att få men idag travade han glatt på både på volt och i löpargång. Hoppet tändes, men det gällde att hålla sig cool, vi hade ännu ingen aning om hur han skulle reagera när han utsattes för böjprov.
 
Men som genom någon slags magi stod han helt stilla med spetsade öron när framkotorna pressades samman. När han sedan skulle trava kom det ett och annat linkande steg, men absolut inte som senast då han hoppade kråka många långa meter innan han kunde röra sig som en häst igen.
 
Vi började andas ut, men bad Maria känna igenom ryggen då han förra gången visade en sådan smärtreaktion att han nästan lade sig ner vid bara ett lätt tryck. Men se, även ryggen var som den skulle och inte ens ett vift på svansen kom det!
 
Både jag och Palle stod som två fågelholkar men också luttrade Maria Veterinär var väldigt förvånad. Detta hade vi absolut inte förväntat oss! När den första chocken - för det var verkligen en chock - hade lagt sig började jag fundera. Min analys blev:
1. Kortison + Tuppkam is da shit.
2. Självvald rörelse i goda vänners sällskap under den största delen av dygnets timmar ger lederna en kontinuerlig rundsmörjning.
3. Ruf har nio liv. Minst.
 
Imorgon får jag äntligen lägga på sadeln och börja rida igen, men redan i kväll ska jag lägga pannan i djupa veck och grunna på viket träningsupplägg som blir bäst. Trots det fantastiska beskedet idag får man inte glömma bort att Ruf har en kronisk förändring i sina kotleder och det gäller att tänka till ordentligt. Ska han hålla på längre sikt är det helt uteslutet att träna och trimma för fullt sju dagar i veckan. Men för att ge hans kropp de bästa förutsättningarna att hålla behöver han gå ner i vikt, sätta muskler och bygga upp konditionen. Precis som sin matte.
 
/Sara
Bilden är tagen i september 2013

Min personlige tränare

Idag hade jag en tid bokad med en personlig tränare. Fastän vi bestämt att träffas på min hemmaplan (i ridhuset så klart!) var det allt lite nervöst, men faktiskt mera julaftons-nervöst än ont-i-magen nervöst.
 
Det visade sig att tränaren var otroligt vänlig och lyhörd så nervositeten släppte ganska snabbt och vi kunde köra igång på riktigt. Han, Lennart som han heter, var väldigt pedagogisk och trots sin röda kalufs inte alls hetsig i humöret som jag trodde vid första anblicken. Kanske var han det i sin ungdoms dagar, men jag vet ju att han gått en lång och gedigen utbildning, så han har nog helt enkelt lärt sig att kanalisera energin.
 
Jag har ju inte så mycket erfarenhet av personliga tränare, men jag gissar att de brukar vara hyfsat vältränade. Det var Lennart också, men han var dessutom väldigt, väldigt stor. Gissar att han i runda slängar väger si sådär 600 kg. Fast det är klart. Lennart är ju inte bara en personlig tränare. Han är ju också en häst.
 
Innan dagens ridpass har jag under de senaste dagarna varit rätt låg då jag mest bara gått och inväntat morgondagens besök hos veterinären. Tusen tankar - alla i moll - har farit genom mitt huvud. Men redan efter första varvet i skritt på Lennart var huvudet tomt och leendet på plats.
 
Utöver att Lennart är en väldrillad dressyrhäst är han verkligen i alla avseenden Rufs motpol. Han är stor med massor av hals och hög nacke, han är energisk och hade så mycket luft i gångarterna att jag efter en stund i trav blev lätt sjösjuk. Det tog inte lång stund innan svetten lackade och när magmusklerna redan efter 15 minuter krampade tänkte jag att detta riskerade att bli ett synnerligen lätt och kort träningspass för Lennart.
 
Men som så ofta på hästryggen tog det bara några få minuter ytterligare så var trötthet, svett och krämpor som bortblåsta och jag bara red och red! För Lennart var det förstås ändå inte speciellt arbetsamt, men jag var så nöjd över att vi jobbade på hyfsat intensivt i 50 minuter. På slutet började vi hitta ett någotsånär gemensamt språk och kunde trava och galoppera i det tempo och den väg jag tänkt. 
 
När passet var slut tror jag att vi var lika nöjda och glada båda två. Min svett fick torka in, men Lennart fick så klart en välförtjänt dusch. När jag sedan släppte ut honom till kompisarna i hagen kunde jag inte låta bli att skratta - det är nog inte så många som har en personlig tränare som med stor njutning lägger sig och rullar i leran när träningspasset är slut!
 
/Sara
Ps. Stort tack Åse för att jag fick låna din stjärna!