Den femte årstiden

Som jag tjatat om tidigare har varje del av Sverige sin tjusning. Just nu är jag oerhört nöjd med att befinna mig här i norr. Hur mycket det än tjatas om vår och det börjar krypa in vårblommor i flödet på Facebook så vet jag precis hur kallt och ruggigt det är i Skåne i februari och mars, det är månader när man bara får bita ihop och hoppas att det snabbt ska bli härliga april och maj.
 
Här i norr är däremot slutet av februari och mars ofta en ren fröjd och vi njuter för fulla muggar av den femte årstiden och de oändliga vidder som turerna på isen bjuder på. När sedan april och maj närmar sig kommer våra kämpiga månader - då är det bara gammal skitig snö, kala gråa träd och hela Facebook-flödet svämmar över av fantastiska grönskande bilder från Skåne.
 
I söndags innan jag skulle hämta Palle vid flyget passade jag på att köra ut till Lulviken (som ligger granne med flygplatsen) för en tur på isen. Med Icebugs på fötterna kunde jag promenera helt obehindrat på den stenhårda skaren och de isiga skoterspåren.
 
Till skillnad mot isen precis vid stan var här så gott som folktomt. Hundarna gillade att få ta ut svängarna och det var en festlig syn när Emil och Kalle stod där och pinkade på de flytande (men nu fastfrusna) sjömärkena. Det är det minsann inte alla hundar som har gjort.
 
Ja, men på tal om Emil. Jag hade precis tittat på klockan och skulle vända för att hinna i tid till när Palles flyg landade då Emil fick korn på något och drog iväg snabbare än en avlöning. Jag ropade, stampade och skrek men den lilla illbattingen bara stack. Till slut var han bara en liten, liten svart prick långt bort i fjärran. Det var ju inte mycket att göra än att fortsätta en bit till och hoppas att han snart skulle vända.
 
Precis när jag trodde att han glömt bort oss helt såg jag att han faktiskt ledsnade och började larva sig tillbaka för att återförenas med oss andra. När vi till slut kunde vända och gå hemåt igen såg jag vad som lockat Emils intresse - det var tydliga spår av en stor älg som också varit ute på isen och vandrat. Tänkte i mitt stilla sinne vad Emil haft för plan att göra med älgen om han hunnit i kapp den. Bita den i benet eller?
 
/Sara

Premiärhopp!

Igår var det premiär för Ruf att hoppa lite mer på riktigt! Givetvis var hinderhöjden nästintill nedgrävd, men det var ändå ett hinder som övervanns med ryttare på ryggen och dessutom med rätt mundering på kroppen. 
 
Skulle ljuga om jag hävdade att Ruf sög på hindret, men han var inte heller rädd eller motvillig utan hoppade snällt varje gång. 
 
För egen del kändes det till en början rätt vingligt  att rida i den lånade hoppsadeln men innan passet var slut kändes det skönt välbekant. Större bekymmer var det att hoppa honom med hackamore. Kan väl säga som så att ett bett med viss hävstångseffekt inte alls behövs på Ruf när det ska hoppas hinder, snarare skulle en variant på travhästarnas uppkäk inte varit helt fel.
 
Direkt efter passet kände jag mig rätt kluven, jag var glad över att han skötte sig så bra men samtidigt funderade jag på om vi ska fortsätta på den inslagna vägen. Rent krasst är det ju så att han faktiskt inte har de allra bästa förutsättningarna att ta sig över hinder så ska man verkligen ödsla tid på sådant?
 
Efter lite funderande kom jag fram till att så länge vi båda tycker att det är kul så kör vi på - även fastän vi troligtvis aldrig ens kommer att kunna ta oss runt den allra lägsta klassen på en tävling. Förutom att hoppningen ger en variation i arbetet för hans del blev det väldigt tydligt vilka delar vi behöver arbeta mer på i det vanliga arbetet - för herrejisses vad långsam han är i aktionen. Nu blir det till att öva på tempoväxlingar i massor ett bra tag framöver!
 
/Sara