Om att fånga dagen

 
I fredags vaknade sommarkänslan till liv på allvar. Jag hade en sista arbetsdag framför mig innan det var dags för semester och gick i vanlig ordning ut med hundarna i ottan. Efter en iskall oändlig vår och en blöt försommar möttes jag äntligen av klarblå himmel, vindstilla och varmt.
 
Inte sällan hör man att man ska fånga dagen, men hur ofta gör man det på riktigt i verkligheten? När jag gick där med hundarna så slog det mig att om jag någonsin ska göra en Carpe Diem så var det just denna dag. Jag hade ju faktiskt kommit i mål med allt på jobbet och hade inget som absolut måste vara klart just på fredag. Med det i ena vågskålen och antalet perfekta sommardagar per år blev valet lätt. Jag skyndade hem och testade min plan på Palle - han var med direkt. Åt frukost och hastade till jobbet mest bara för att kolla mejlen och säga hej till kollegor och chef, sedan drog vi ut till stugan.
 
Vid 10-tiden satt vi tillsammans med mamma och hundarna i båten och styrde ut till havs.
 
Landade på favoritstranden och Tara hann bara komma av båten innan hon tog årets riktiga premiärdopp. Själv lät jag badandet anstå och låg mest bara och slappade i flera timmar. Klarade nästan hela dagen utan att Jante knackade på axeln. Lyckades även med framgång mota bort de flesta "jag-borde" och dåligt-samvete-tankar.
 
I morse vaknade jag till 9 grader, lite regnstänk kombinerat med stark nordanvind och den slitna harangen blinkar man för länge så missar man sommaren i norr kändes som en bister sanning. Jäklar vilken tur att jag faktiskt carpade det där diademet i fredags!
 
/Sara

En båt kommer lastad

Plupp sa det så var båten i sjön! Då var det bara att kajka ut och hämta bryggan.
 
Inte helt plättlätt att få den på plats, men i jämförelse med förra året då bryggan skulle släpas ner från land så krävde detta arrangemang mer teknik och hjärna än muskelkraft. Något som sällskapets ömma ryggar nog tackade så hjärtligt för.
 
När väl båt och brygga var på plats fick den riktiga sommarkänslan ytterligare hjälp på traven då mamma serverade årets första rabarberpaj. Sällskapets gottegrisar (både tvåbenta och fyrbenta) lät sig väl smaka och somliga (nämner inga namn) slickade även faten. 
 
/Sara
Ps. Fatslickarens namn slutar på -alle.
Japp, du gissade rätt - det var Kalle :D

Säsongsavslutning?

Förra söndagen tog vi med oss skidorna till stugan för att köra en sista tur ute på isen för den här säsongen. Helgen innan låg isen tjock och vi såg fram emot en skön tur.
 
Glatt skidade vi ner på isen och var väldigt belåtna över att det inte var det minsta blött vid strandkanten utan att vi kunde komma ut på viken helt torrskodda. Gissa om vi blev snopna när vi kommit halvvägs ut i viken och skymtade något blått som glittrade. Jojomen, i fjärden hade isen dragit sin kos och vi möttes av helt öppet vatten.
 
Palle skulle förstås envisas med att åka ända ut till kanten. Jag var inte helt nöjd. Speciellt inte då Kalle och Emil tyckte att det var en förträfflig idé att följa med husse. Fick ta i på skarpen innan de vände. Kalle och Emil alltså, Palle han lade dövörat till. Men han kastar ju sig å andra sidan inte ut i havet om han råkar få syn på en fågel så jag var inte så orolig.
 
I söndags kändes det definitivt som att skidsäsongen var över. I måndags var jag inte lika säker, då vräkte snön ner och jag fick klampa fram i nästan två decimeter nysnö på morgonrundan med hundarna. I år får vi nog vara nöjda om snön behagar ha tinat till midsommar. Suck.
 
/Sara