Hoppfullt

En låga av hopp tändes idag.
 
På väg till hagen lät jag Tibelle ta några travsteg på asfaltsvägen och till min stora förvåning rörde hon sig riktigt bra. Kunde knappt se någon hälta alls! I lördags fick hon sista dosen Metacam så rimligen borde den mesta smärtstillande effekten ha klingat av. 
 
Oj, så mycket lättare det känns att åka till veterinären imorgon. Håll tummar å tår!
 
/Sara

I väntan

I helgen skulle jag och Tibelle ha trimmats av Maria Dressyrtränare, men som så många gånger förr genom åren får jag nöja mig med att klappa och borsta på min halta häst. Det känns riktigt bittert. Speciellt som Tibelle fortfarande är lika halt som hon var för två veckor sedan. Även efter behandlingen linkade hon kraftigt så jag ringde veterinären som skrev ut en kur Metacam. Den gör sannorlikt varken till eller från för läkningsprocessen, men har bra smärtstillande effekt så nu är hon i alla fall inte halt i skritt och verkar ha det bra där ute i beteshagen. Ännu finns det gott om bete så det är bara att försöka blunda för hennes rondör och se fram emot augusti då det gissningsvis kommer att gå till sig.
 
På tisdag bär det av till veterinären igen. Det känns väldigt ovisst då skadan inte riktigt följer det man är van vid och fastän det är så tydligt vilket ben hon är halt på vet vi faktiskt inte riktigt vad som felar. Vi kan nog inte ens vara helt säkra på att det onda sitter i knäet. Det är ju väl känt att problem i hovarna kan vara svårt att upptäcka - förutom att det finns massor av ligament och vävnader av olika slag så är det inte ovanligt att hovbölder beter sig lurigt eller att frakturer är svåra att hitta. För att åtminstone utesluta att det är något så enkelt som att ett vasst gruskorn hamnat mellan skon och hoven plockade Palle av skon och borstade rent. När skon sedan kom på igen testade vi att springa med henne, tyvärr med nedslående resultat då hon var precis lika halt som tidigare. När hon var utan sko passade vi också på att klämma igenom hoven ordentligt med visitertång, men det gav inte heller någon reaktion.
 
Som ni säkert anar är inte livet direkt på topp för tillfället, jag går mest och väntar på att vi ska få komma till veterinären igen. Turligt nog har jag snälla stallkompisar och i förrgår fick jag sitta till häst. Det är snudd på magi vad en knapp timme på en frisk häst gör för humöret. När hästen dessutom råkas passa min förmåga och ridstil blir det ju riktigt roligt - tänk det kändes som om jag faktiskt kan rida!
 
/Sara

Hundjobb

Det är inte lätt att veta vad man ska bli när man blir stor. Emil har testat på många olika yrken, allt från harjägare och staketskällare till mockningsassistent. Emil går alltid all in och verkar gilla alla sina olika jobb, men nu så här i övre medelåldern ser man att de många arbetsuppgifterna börjar vara väl så tuffa för att orka med på heltid. Under senare år har därför Emil valt att på deltid jobba som soffpotatis, men även om det är vilsamt för kroppen kan det ju bli lite segt ibland. Som bekant är Emil en uppfinningsrik och ganska (hrm) egensinnig filur och häromdagen hittade han helt på egen hand en ny karriärmöjlighet. 
 
Som vanligt blir det bäst när man själv får bestämma själv och göra sina egna val och det är bara att konstatera att Emil är som klippt och skuren för jobbet som bokstöd. Hans kroppsform är i det närmaste perfekt för detta uppdrag och det verkar som att både intensitet och arbetsbörda ligga helt i linje med hans nuvarande ambition. Vissa utvecklingsområden finns också - först på listan är att lägga upp en utbildningsplan för matte så att hon lär sig att lägga ut en filt - grus i ögat är aldrig en tillgång i något yrke!
 
/Sara