Högröstad is ger darriga knän

Vi har gjort det enkelt för oss och gör precis som förra året, skippar julklapparna. Alla förutom en.
 
Det finns många fördelar med att hoppa över julklappar. Som att man slipper att springa och trängas i affärerna och får istället tid till att komma ut och testa havsisen.
 
Nog var jag lite darrig i benen första biten, både för ovanan att stå på skridskor men också för att isen mullrade med ganska hög volym ett par gånger. Efter att vi åkt en stund och andning och muskler börjat fungera i fas så stannade vi och pustade. Roade oss med att sticka ner staven i en av sprickorna och förstod att isen var så tjock att det nog var snudd på att man skulle kunnat köra bil på den. Med den insikten blev plötsligt benen betydligt mer samarbetsvilliga.
 
"Föret" (eller vad man nu kallar det på skridskospråk) var fantastiskt. Isen var nästan slätt som ett salsgolv och bara täckt med några millimeter rimfrost. Att det dessutom var så gott som vindstilla och sol gjorde inte saken sämre. Det var riktigt häftigt att åka skridskor där jag tidigare bara åkt skidor - för man tar ju sig fram i ett huj! Hade jag inte ödslat så mycket kraft på att spänna fel muskler i början hade vi kunnat åka riktigt långt. Efter min segdragna förkylning och efterföljande ännu mer segdragna återhämtning är ju inte orken på topp ännu så vi var inte ute så länge denna gång.
 
Det är ju viktigt med balans i livet sägs det skridskoturen avslutades med ett ordentligt gofika hos mamma och pappa så det var ju tur att jag blev i alla fall lite svettig.
 
Imorgon är det nog dags att fixa den där julklappen.  Vad det blir? Det blir ju en sådan här så klart!
 
/Sara
 
Ps. Tara mår bättre och bättre och är nästan i samma gamla goda form som vanligt.
 

Skrämselhicka

Oj, vad hon skrämde oss igår lilla Tara.
 
Redan när jag vaknade tänkte jag att det var konstigt att hon låg i fotänden av sängen och inte bredvid min sida som hon brukar. Nå, vi steg upp och klädde på oss för morgonens sedvanliga promenad. Nere i hallen blev jag på allvar lur på att något var fel då Tara satt vid dörren flåsandes och darrade som ett asplöv. Tänkte att hon kanske bara var extremt bajsnödig, då kan hon bli lite flåsig och skakig. Sedan såg jag vänster öga som på ett konstigt sätt buktade ut mycket mer än det brukar. Herregud. Nu har hon fått en stroke! Men kissa och bajsa måste hon ju ändå så vi gick ut.
 
 Väl ute var hon lika pigg som vanligt men jag lät henne bestämma hur lång turen skulle bli. Förstod att det inte var som det skulle då hon tyckte att en tiondel av den vanliga rundan var tillräckligt, sedan styrde hon hemåt. Som vanligt var det full fart mot matskålen, hon sänkte nosen mot maten men sedan tog det stopp. Inte en endaste tugga ville Tara Matglad äta.
 

Ovanligt välsynkat så hade Emil tid hos veterinären för sin årliga tandrengöring klockan 8.00 i fredags så direkt efter frukost tog jag med mig både Tara och Emil och åkte iväg till djursjukhuset. När jag skrev in Emil så nämnde jag att jag även hade en gammal terrier med mig som inte mådde så bra. Normalt ligger jourtiderna på eftermiddagen men personalen visade stor välvilja och klämde in Tara på en tid som egentligen inte fanns.
 
Klockan 9.00 hade hon blivit undersökt och fått en spruta med smärtstillande och en med antibiotika. Efter att inte ha hittat något direkt fel på själva ögat annat än ett ökat tryck samtidigt som Tara visade stark smärta när veterinären ville öppna munnen blev misstanken att hon hade fått någon slags inflammation i käken eller i vävnaderna där omkring.
 
Frågan var bara om vi skulle chansa på att bara köra på med antibiotika eller om vi skulle våga söva henne för att öppna den förmodade bölden. Att söva en så gammal hund är ju alltid riskabelt men efter att vi sett hennes smärtpåslag trots smärtstillande i kroppen beslöt vi att söva.
 
Det kändes så hemskt. Från att ha varit kärnfrisk på kvällen till att ligga på operationsbordet var en chockartad upplevelse. Jag var så förtvivlad, tänk om de skulle hitta en tumör, eller något annat hemskt och att detta var Taras sista dag i livet?
 
Efter en nervös väntan ringde veterinären strax efter klockan 14 och berättade att allt gått bra. De hade inte hittat någon varböld men hade tagit bort en tand (som förmodligen inte hade orsakat inflammationen då den satt på höger sida). Vad som verkligen orsakade inflammationen vet man inte men någon tumör hade det tack och lov inte hittat. Så precis när Ruf avslutat sin cortisonkur så har nu Tara påbörjat sin. Detta tillsammans med antibiotika ska förhoppningsvis göra susen.
 
Redan idag är hon betydligt piggare och ögat ser nästan ut som vanligt igen så vi hoppas och tror att detta strax är över och att vi ännu har många år kvar tillsammans med Tara-stumpan.
 
/Sara
 
Ps. Den som nog ändå var gladast igår var nog Emil. Då han ännu har lite hosta beslöt vi att skjuta upp hans tandrensning en månad. Hans min när han fattade att han var "off the hook" var obetalbar. Han är allt smartare än man tror den där lille odågan.

Veckans solstrålar

Igår visade sig faktiskt solen en liten stund. Idag är ordningen återställd och molnen ligger åter igen tunga över stan. Sicken tur att man har några typer som trots sin mörka päls lyser upp tillvaron. Åtminstone för det mesta. Kalle låg inte riktigt på plus igår.
 
Vi gick på skogspromenad i Gäddvik jag och alla tre hundarna. Emil fick såklart vara i koppel hela tiden men Kalle och Tara sprang lösa. Det gick alldeles ypperligt ända till vi nästan var tillbaka vid bilen och Emil fick korn på något. Han satt som sagt fast men lyckades väcka Kalles intresse som inom loppet av en halv sekund drog iväg i en jäkla fart.
 
Och borta var han. Hörde hans skall allt längre bort och förstod att detta skulle ta tid så det var lika bra att gå med de två andra till bilen. Kände mig inte allt för orolig då jag vet att Kalle inte är så vidare uthållig (som vissa andra...) men nog kittlades nerverna när jag såg spår av det han jagade. Inte hare, inte räv utan ÄLG! Smart drag Kalle.
 
Drog en lättnadens suck när jag bara hade några meter kvar till bilen och vände mig om. Där kom en liten svart flåsande hund. Utan en skråma och väldigt nöjd över att hitta matte igen.
 
Idag skippade vi skogen och promenerade längs stranden. Trots att Kalle och Emil aldrig tidigare sprungit på isen förstod jag, när de som yra höns sprang ut och testade, att isprommisar kommer att bli en favorit för dem. Tara däremot, var måttligt imponerad och höll sig på land hela tiden. Få se om gamla damen ändrar uppfattning när det lägger sig ett ordentligt snölager så hon kan trippa runt utan att behöva vara rädd för att halka.
 
/Sara