Vad hände här?

Ni som hängt med här på bloggen ett tag har nog kunnat läsa mellan raderna att jag är hyfsat ordningssam, nästintill pedantisk faktiskt. Inte bara i stallet utan även hemma ska allt vara städat och snyggt med var sak på sin plats. Men kolla hur det ser ut på mitt kontor! Och då visar bilden ändå en bra dag...
 
Några har undrat hur det går för mig på nya jobbet, har jag börjat komma in i allt? Mitt svar är enkelt. Nej jag har inte börjat komma in i något alls. För jag har blivit överkörd av en bulldozer. Under mina tidigare anställningar har jag alltid upplevt att jag haft hyfsat koll på läget och nog uppfattats som snabb och effektiv. Vid arbetstoppar har jag klarat mig genom att använda förre Flyingechefens (Ingvar Fredricssons) motto: Det är bara att röra sig snabbare så hinner man.
 
Sedan jag började på detta jobb har jag fattat vad folk menar när de säger att de inte hinner med. De människorna är, som jag ibland i min enfald trott, varken långsamma eller trögtänkta - de har helt enkelt bara en för stor arbetsbörda. Jag ska villigt erkänna att jag varit gråtfärdig både en och två gånger sedan jag började mitt nya jobb, men nu har jag hittat en strategi som jag hoppas ska funka. Jag gör helt enkelt som flugan vid högen med elefantbajs och tar en tugga i taget. Men jag gissar att skrivordet nog även framöver kommer att kännetecknas av konstant kaosartad röra.
 
/Sara

Vi gå över dagstänkta berg fallera

Ibland löper allt bara på och det går som på ett snöre.
 
Men då och då kommer någon på andra tankar, det blir tvärstopp och trafikstockning innan ordningen är återställd och traskandet kan fortsätta.
 
Även om det kan vara lite kylslaget när solen går i moln och man (läs Emil) blir stungen av en höst-slö geting,
 
...är det värt mödan att hänga med på utflykt. För husse bjuder. Alltid.
 
/Sara

Som Butch Cassidy och Sundance Kid

Inte blir det så mycket bättre än så här. Att i ottan kliva upp för att åka till stallet och där mötas av mjuka gnägganden. Mata hästarna, släppa ut i hagen och sedan sätta sig i sadelkammaren för att äta medhavd ostmacka och dricka en kopp rykande hett te - det var som om jag färdats tillbaka 30 år i tiden.
Jo men, invänder någon, det var ju vad du gjorde typ varje dag under åren i Skåne. Det är ju sant och rätt. Men just det är med att lämna sköna sängvärmen och åka till stallet, mata andras hästar och sedan sitta i fikarummet - det har jag inte gjort på eviga tider. Mysigt och synnerligen avkopplande var det.
 
Efter diverse stallbestyr tog vi oss ut i det sköna höstvädret på en ganska lång runda jag och den lille svarte.  Inga vargar, björnar eller rävar träffade vi på, bara en och annan motionär. Ruf var inte riktigt på hugget och bjudningen var ojämn när vi började galoppera. För att få upp lite "bus-känsla" så red jag så där som många tror att westernridning går till. Du vet som det ser ut i cowboyfilmerna - dask i rumpan med tygeländen, full karutta och massor av ivriga jiiihaa! Jo. Det kändes pinsamt. Inte så mycket jag liksom. Du kan vara så säker på att jag nogsamt förvissade mig om att vi var utom hör- och synhåll för både motionärer och hästfolk innan vi satte iväg. Men det hade i alla fall god effekt och Ruf galopperade på i riktigt bra fart. Fläckvis kändes det nästan som om vi kunde matchat fälttävlanshästarnas galopp både vad det gäller tempo och intensitet!
 
Trots den härliga turen kunde jag inte låta bli att sitta och grunna på vägen hem. Det oroar mig faktiskt att han så snabbt blir flåsig - det är som om att konditionen inte blir bättre trots våra utegalopper. Sedan det där med att han inte riktigt vill gå framåt. Det kan ju vara att han är unghäst, eller bara lite trött efter alla stallbyten. Men med mina trista erfarenheter av sjuka hästar är jag rädd för att det är något helt annat.
 
Känner mig kluven. Vill inte rida på för hårt om det är så att han kanske växer, eller bara är trött, men jag vill inte heller hamna i "bäst-att-vila-träsket" heller. Kanske borde jag kolla upp honom? Men samtidigt är han ju inte halt och känns inte det minsta ojämn. Du kloka hästmänniska, hur hade du gjort?
 
/Sara