På udden

Förra lördagen arrangerades klubbtävlingar i Boden. Då nästa tävlingstillfälle blir först i maj tänkte jag att det skulle vara smart att hoppa en runda under tävlingslika former bara en vecka efter vår debut på riktig tävling.

 

I teorin var det ett bra upplägg då jag kunde rida till tävlingen, hoppa en klass och sedan rida hem igen. I praktiken blev det alldeles tokigt.

 

Var på plats på BRK på morgonen och hjälpte till att bygga fram, så med gott om tid kunde jag memorera banan och sedan åka tillbaka till stallet och göra iordning Tibelle. Bedömningen var att tävlingen skulle vara klar cirka klockan 11.30 och då jag startade näst sist tänkte jag att om jag siktar på att vara på plats på framridningen klockan 10.45 så blir jag inte försenad, även om det skulle visa sig att tävlingen skulle flyta på snabbare.

 

Mockade och fixade i stallet innan jag tog in och gjorde iordning Tibelle. Jag följde min tidsplan, men precis när jag lade på sadeln fick jag ändå en känsla av att jag nog borde skynda mig. Efter att ha skrittat halva vägen till ridhuset ökade känslan av brådska och vi satte iväg i friskt travtempo. Och tur var väl det! När vi kom fram och klev in på framridningen var det bara tre ryttare kvar innan jag skulle in på banan. Hej och hå! Det fick bli några varv i galopp och sedan tre snabba språng på räcket.

 

Inne på banan hann vi i alla fall hämta andan medan ryttaren före oss red, men att hitta koncentrationen och kliva in i ”bubblan" var som förgjort. Trots de dåliga förutsättningarna tog vi oss runt banan, men jag red verkligen inte bra. Fick panik och langade iväg henne stort på flera hinder och någon rytm fanns inte att uppbringa. 

 

Lite besviken skrittade jag hem och insåg att det som skulle bli en fin lärorunda för Tibelle istället blev en läxa för mig. Förutom det uppenbara, att framridning är A och O, lärde jag mig att på klubbtävlingar ska jag hädanefter rida två klasser.  När det ändå är så få startande är det smart att först göra en "hopp- och- lek-klass" och sedan pusta en lagom lång stund, gå in igen på en hinderhöjd som kräver mer skärpa och fokus.