På guldvåg
Under andra året på stallchefsutbildningen fick vi rida några lektioner för Richard White, du vet Kyra Ks make. Av hans uppsyn att döma var denna timmen i veckan inte den allra mest efterlängtade för honom. Under den första lektionen med oss stod han lutad mot sargkanten i lilla ridhuset och rökte (jo, man rökte faktiskt i ridhusen på 90-talet!). Under de första 20 minuterna sade han inte mycket, om jag minns rätt sade han faktiskt ingenting.
Men när han inte orkade se oss hasa omkring längre så satte han igång med olika övningar, bland annat fick vi göra en öppna längs långsidan. Under denna lektion fick jag en kommentar just i denna öppna - det han sade var: Keep your left elbow close to your body. Gissa om den där armbågen sedan var som limmad mot kroppen resten av ridpasset? Och faktiskt hände det något - så fort armbågen kom nära kroppen gick hästen som en klocka i varenda öppna vi gjorde.
Den senaste veckan har ridpassen med Tibelle inte varit de roligaste. Ute i skogen har hon varit tittig och spänd och inne i ridhuset styv och allmänt motvalls. Inspirationen var med andra ord inte på topp när vi styrde mot ridhuset igår. När vi värmt upp en stund var känslan inget vidare när plötsligt Richards ord dök upp i huvudet. Med tanke på hur dåligt det gick tänkte jag att om jag inte bara håller in den vänstra armbågen utan tar med även den högra så kanske det händer något. Och ta mig tusan - det tog bara ett halvt varv på volten så började Tibelle frusta och stånka. Efter ytterligare ett varv var hon helt med på noterna och kämpade sedan så fint resten av ridpasset.
Så vad lär man sig av detta? Jo, om man inte snackar så mycket utan väger sina ord på guldvåg så kan det hända att det man säger fastnar i någons minne i typ 24 år...
I skrivande stund är jag på väg ner till Skåne för att lyssna till Ingrid Klimke. Förhoppningsvis får jag med mig någon tanke som jag kan ta till om 25 år när ridpasset känns som piss och hästen som en träbock 😊
/Sara