Lättjan är rätta vägen
Om det berodde på det intensiva snöskottandet eller bara allmän lathet vet jag inte men igår orkade jag inte hålla mig till planen. I veckan fick Tibelle en andra behandling av Maria Equiterapeut. Denna gång var det som fridens liljor gått i blom i fröken T:s sinne och hon deltog högst välvilligt i de olika behandlingsmomenten. Förutom kanske en gång eller två när det inte alls var så himla mysigt och den ondskefulla matten gott kunde fått sig ett rejält bett i armen (synd bara att man inte prickade).
Mycket av spänningarna i länden hade tack och lov släppt sedan sist så ordinationen blev denna gång bara en dag skritt vid hand och dagen därefter ett lättare pass. Då Tibelle sällan får lata sig numera fick det lättare passet bli en lång tur i skritt i skogen. Dag tre var därför planen att tuta iväg till ridhuset för att sätta igång arbetet igen. Men så igår kom Dag tre och jag gitte bara inte ta mig iväg till ridhuset. Att inte hålla sig till min uppgjorda träningsplan för hästen händer typ aldrig (såvida hästen är frisk och jag inte är döende).
Men det var ju så fint ute så jag bröt mot min vana och det fick bli en vända runt berget. Och det var väl en himla tur! Som alltid var det härligt att komma ut i skogen, men denna förmiddag var jag dessutom först ute. Eller nästan, räven hade hunnit före men var också den ende som lämnat sina spår i den två decimeter tjocka nysnön. Vi var verkligen ensamma i det knäpptysta.
Efter en lång stund i skritt joggade vi igång, men då det blev lite för brant fick jag sakta av till skritt ett par gånger. Då slog det mig att de där övergångarna mellan galopp och trav som är så himla jobbiga och som vi övar på i ridhuset kan vi ju passa på att göra ute i skogen. Inte bara göra som vanligt på våra uteturer och fatta galopp en gång eller två och sedan rulla på. Sagt och gjort. En himla massa övergångar mellan trav och galopp som givetvis, med fin utomhus-bjudning, blev ungefär hundra gånger bättre än i ridhuset.
Efter bara några få övergångar gick Tibelle dessutom så där halleluja-bra och jag satt bara och njöt av att jag valde lättjan framför planen. Samtidigt förbannade jag mig själv en aning, varför har jag inte tänkt på att jobba koncentrerat med övergångarna ute tidigare? En får ju skämmes!
Tibelle gillar som sagt att gå i skogen, men mest av allt gillar hon att äta. De gånger hon varit lite extra duktig (ja och kanske ibland annars också...) brukar vi avsluta skogsrundan med att hon får stanna vid något inbjudande träd. Där får hon låta sig väl smaka innan hon med munnen full av kvistar i sakta mak fortsätter hemåt, sannolikt är vi båda precis lika nöjda.
Det är sådana stunder som gör att livet med häst är helt omöjligt att byta bort.
/Sara