Ett riktigt hästbett
Efter mina ständiga lovsånger över Tibelles fantastiska temperament är det lätt att tro att hon är en mysfluffig teddybjörn iklädd en hästs skepnad. Det är hon för det mesta, men hon är ju faktiskt en häst avlad för fälttävlan. En sådan häst måste ha ett gott temperament, men den ska också vara modig och ha lite jävlar anamma för att utan tvekan vilja ta sig över fasta hinder i högt tempo ute i terrängen.
Jag är glad över att Tibelle ibland visar lite humör och integritet - annars skulle hon ju bli tråkig. Vissa dagar är hon helt enkelt inte på sitt allra soligaste humör och då kan hon hugga i luften när något inte passar henne. Jag brukar inte bry mig utan fortsätter bara med vad jag gör.
Vi styr ju hela hästens liv och bestämmer när och vad den ska äta, när den ska gå ut och gå in, vad de ska/eller inte ska ha på sig, när de ska arbeta hårt och när de ska vila. Vi bestämmer till och med när och hur de ska dö. Min filosofi är därför att alltid försöka ge hästar ett visst spelrum, jag tror att de mår bättre om de få ge uttryck för vad de tycker. Det kan vara allt från stå lös i stallgången vid skötsel till att faktiskt få klappra med tänderna eller vifta med bakhovarna. En viktig regel är att det får aldrig någonsin bli farligt för mig eller upplevas störande av min omgivning.
Vilket spelrum jag ger till en häst beror helt på vad det är för en individ. En odräglig slyngel får minimalt med utrymme för egna idéer medan en av de gamla hingstarna på Flyinge var så duktig och väluppfostrad att honom kunde jag låta få stanna, gnägga och stegra sig (!) varje morgon när jag ledde honom till hagen. Det var liksom hans sätt att säga god morgon och berätta att han var bäst. När han väl stegrat sig en gång gick han sedan mycket fint och lugnt på slakt grimskaft hela vägen till hagen.
I söndags innan träningen märkte jag att Tibelle var lite sur. Kanske hade hon träningsvärk och tyckte att det varit en god idé att få gå i hagen istället för att bli fixad för ridning. Sadelgjorden med magplatta som jag använder vid hoppning är på gränsen till för kort så jag får alltid ta i lite för att få den räcka till när sadeln ska spännas. I söndags var det INTE en god idé och tandklapprandet övergick med en kobras hastighet till ett rejält grepp om mitt sidfläsk. Helskotta vad ont det gjorde! Jag blev så arg och chockad, skrek som en stucken gris och dängde till fröken T. När smärtan klingat av och jag återhämtat mig ser jag Tibelle stå som ett tänt ljus med en förvånad blick i ögat. Så där har hon aldrig sett sin matte förut och verkade inte vilja se det igen. Tur det, för där gick hon verkligen över alla gränser.
Vad lärde jag mig av det här? Jo att:
- ibland går det åt pipan fastän man tycker att man har koll på läget
- det är bra att reagera starkt och ordentligt så att även en grinig dam förstår att det finns gränser
- köp en längre sadelgjord
- om hästen ska bitas så se för guds skull till att den biter i armen eller någon annan del där det kan finnas muskler. Det gör så inihelvete ont när de biter i fläsket!
/Sara