Sån´t man blir glad av
I onsdags insåg jag att sporrarna måste ha blivit kvar i ryttargången på ridskolan efter måndagens träning. Då de hängt där i mer än två dagar tänkte jag att det var nog inte ens lönt att åka och leta. Sporrarna var inga dyrgripar så det var väl ingen större förlust, om än lite irriterande att behöva lägga tid på att åka och köpa nya. Men döm om min förvåning när jag igår (fyra dagar senare) kom till ridhuset och ser att de hänger kvar exakt där jag måste ha glömt dem! Gissa om jag blev på gott humör? Speciellt med tanke på att det säkert har passerat minst 100 personer utan att en endaste kommit på tanken att "låna" dem. Det finns hopp om mänskligheten!
Väl inne i ridhuset fortsatte roligheterna. Tibelle hade "halv-ledigt" och blev longerad lite lätt på förmiddagen för att sedan gå ut på en stillsam tur med Sandra på eftermiddagen. När jag stod där och longerade (en ganska lat) fröken T slog det mig att jag faktiskt inte längre äger en fet flodhäst. Tjoho! Det har tagit lång tid men nu verkar äntligen galopperandet i snön visa resultat för hon ser ju riktigt fin ut i hullet. Ännu är vi inte i mål då ytterligare ett par kilo fett behöver omvandlas till muskler, men nu behöver jag i alla fall inte skämmas när jag tar av täcket på henne.
När vi var så gott som klara med longerandet fick vi publik. Misse Stallkatt satte sig bekvämt på pallen i hörnet och följde uppmärksamt varje steg. När vi sedan var klara följde Misse med ut i ryttargången och fick flera mjuka sniffningar i nacken av Tibelle. Misse verkade gilla uppvaktningen och strök sig mot Tibelles mule under ivrigt spinnande. De var så fina ihop att mitt hjärta höll på att svämma över.
Upphittade sporrar, lagom hull på hästen å så lite katt-mys, det är sån’t jag blir glad av.
/Sara