Övar på allt
Jag gillar verkligen inte att hålla på med hästar i mörker. Förutom att man blir klumpig och lätt frustrerad över att inte riktigt se vad man håller på med så ökar skaderisken med typ 100%. Men ibland är det bara att gilla läget och bege sig ut i mörkret.
De gånger denna vinter som jag har ridit ut i mörkret har jag hållit mig till slingorna som går i närheten av stallet. Det har känts säkrare och skulle man ha oturen att råka dimpa i backen har man inte heller så långt att traska hem. Igår när vi skulle ut var jag så vansinnigt trött och kände att det var snudd på övermäktigt att rida på slingorna för då krävs det att jag verkligen RIDER. Att ta turen runt berget är lättare för mig (men jobbigare för fröken T) då man på grund av terrängen får rida största delen av rundan antingen i skritt nerför eller fritt spring i galopp uppför.
Efter att ha vägt för- och nackdelarna med en enkel, men lite läskig, ritt runt berget eller en mer ansträngande men säkrare runda på slingorna fick det bli det förstnämnda. Med pannlampan påslagen och reflextäcket på pållen begav vi oss ut. Första biten är enkel då det är öppna partier och bred väg, men när man kommit en bit övergår vägen till att bli en stig och skogen tätnar. Ju mörkare det blev ju svårare var det att hålla tankarna borta på vad som skulle hända om vi plötsligt mötte en älg. Eller ännu värre en björn. Försökte intala mig att med tanke på hur djup snön är så lär varken björn eller älg ha lust att lufsa ur skogen för att kolla in vad det är för ljusfenomen som kommer tassande.
Tibelle var duktig så när vi tagit oss nerför den stora backen och var absolut längst bort från stallet där skogen är som mörkast kändes det som ett bra läge att galoppera på en bit. Vi hade precis fått upp farten och rytmen när ljuskäglan plötsligt började svaja helt okontrollerat och lös inte alls rakt fram utan for i konstiga runda svängar ner för vår vänstra sida. Men åh! Pannlampan hade glidit av hjälmen och landat på backen! Det blev plötsligt VÄLDIGT mörkt.
Saktade av och vände tillbaka samtidigt som jag funderade hur jag skulle göra. Skulle jag bara lämna lampan och försöka ta mig hem i mörkret eller skulle jag gå tillbaka, sitta av och hämta lampan. Rackarns synd bara om jag inte kom upp i sadeln igen eller om Tibelle, som verkligen inte gillade att gå mot den där lysande grejen i snön, skulle komma på att hon måste tvärvända och spinga hem. Då skulle jag få se fram emot en väldigt lång promenad bland tall och gran. Och kanske älg och björn.
Tänkte att det har ju gåty bra tidigare att sitta upp mitt ute i skogen så det var värt ett försök, att rida hem utan lampa kändes inte som någon höjdare. Tack och lov följde Tibelle (om än något motvilligt) med mig för att hämta lampan och stod sedan helt blick stilla medan jag satt upp. Jag pustade ut och vi fortsatte turen, men precis när vi kommit upp i fart igen så händer nästa grej. Tjoff så släppte spännet till ländtäcket! Nu var goda råd dyra. Täcket har en frontdel vilket är jättebra för man har reflexer runt om, men om spännet uppe vid manken släppet så åker liksom hela rasket av ner mot frambenen. Med ena handen fiskade jag upp den del som börjat glida ner och med rösten och den andra handen saktade jag ner tempot och fick sedan stopp på pållen. Phu! Vi klarade det med.
Jag rättade till täcket och spände fast det, men med täcke på svaj och en glidande pannlampa kände jag mig lite lätt osäker. Vi var mitt ute i skogen och nu ville jag bara hem så det fick bli galopp ändå. Berättade för Tibelle att hon var jätteduktig trots alla materialproblem och tänkte samtidigt att det kanske inte var så dumt att allt detta hände. Den dag vi tar oss ut på en terrängbana så kanske hon känner igen känslan att piloten är lite osäker men kommer ihåg att bara man tutar på friskt framåt så går det bra ändå!
Det gäller att träna på allt :)
/Sara