Sårigt
Det började med en skakning på nedre däck. Typ.
Trots att Tibell hela långa vintern gått med fyra brodd i varje sko har hon inte trampat sig en enda gång, men direkt när snön började tina och underlaget blev lite knöligt kom hon in med en blödande trampskada. Tack och lov var hon inte halt och hoven hade inte tagit skada så det var ingen större fara. Men att utsätta såret för alla bakterier som finns i ridhusets sandbotten kändes inte aktuellt så det fick bli uteritter i den rena snön istället.
Såret rengjordes och pysslades om på alla upptänkliga sätt och när det väl började läka bestämde jag att från i övermorgon får hon gå ut med boots på frambenen. Tji fick jag. När jag dagen innan övermorgonen tog in henne såg det ut som på bilden. Jahapp. Det blev ytterligare några dagar med snöridning och sårvård.
Allt läkte fint och jag planerade efter ett par dagar att ta henne till ridhuset och hoppa några språng. Nähäpp. Då hade hon kastat sig ut i djupsnön för att undkomma hagkompisen som försvarade sin mat. I djupsnön fanns tydligen något som man kunde skava upp benet på. Mera sårvård och lätt ridning. Någon hoppning var inte att tänka på då det absolut inte gick att sätta något benskydd på det ömma såret.
Såren läkte bra även denna gång och vi pratade om att vi kanske borde dela av hagen fram till att snön har tinat helt och det åter är gott om plats i hagen. Att få fast stolpar i snö och is är ju en mindre utmaning så det stannade vid en tanke. Ända till dagen då Sandra Medryttare skickade denna bild.
Broddspark på höger framknä. Nu fick jag panik - det var ju ganska exakt ett år sedan hon blev sparkad så illa att det blev en fraktur. Och det är ju först nu som hon verkligen är tillbaka i full form igen. Bara tanken på att riskera att genomlida samma resa igen gav mig rysningar.
Efter en hyfsat sömlös natt åkte jag och Palle tidigt nästa morgon ut till stallet och med viss finurlighet lyckades vi dela av hagen. Det innebar att krypa 40 meter på skaren för att kunna fästa elbandet i en permanent stolpe och sedan med borrmaskin borra upp små men djupa hål för att kunna sticka ner spetsen på plast-stolparna. Vi lyckades till och med få el på den övre tråden. Inte illa pinkat.
Sedan en dryg vecka står damerna snällt och fogligt på varsin sida av staketet. Lite trist för dem, men hellre det än en perforerad häst. Och det är ju som sagt inte för evigt. När snön väl har tinat får de gå tillsammans igen, för i grunden är de ju faktiskt kompisar. Bara det inte finns mat i närheten.
/Sara
Ps. Det mörka på bilden är inte bar mark - det är bajs och foderspill. Fast än hagen mockats prick varje dag hela vintern ser det för hemskt ut när det börjar tina. Den senaste veckan har jag skottat ut minst två kärror framtinat bajs varje dag bara från Tibelles lilla del av hagen. Rackarns starka armar få man!