På udden

Ni som hängt med mig lajv eller här på bloggen kommer säkert ihåg stjärnan CatOlena. Är det inte så att man hickar till när man ser denna bild?? Men nej, han har inte återuppstått. Det är bara fröken T som härom dagen fick låna lite westernattiraljer.

 

Efter viloveckan, som nästan blev två, fick jag två riktiga skitpass ute i skogen. Hon var så himla spänd och tittig och jag kom hem till stallet arg som ett bi. Då hon lyckats fixa två balltramp ute i hagen och var lite öm avstod jag ridhuset då ren snö kändes som ett bättre alternativ än bakteriefylld manegebotten. Att bege sig ut dag tre och få ytterligare ett skitpass såg jag inte fram emot utan tänkte att jag måste göra på något annat sätt. Efter att ha skrittat fram travade jag en bit, lät tyglarna vara långa då jag ville kolla om hon var halt av trampskadorna. Tack och lov var hon ohalt, men när jag travade där långa tyglar kom jag på att jag kanske skulle testa att rida lite "western style". Sagt och gjort, lät tygeln vara helt lång både i trav och galopp. Precis som i reiningen kortade jag givetvis upp tygeln och samlade henne, men så fort hon gav efter släppte jag ut lång tygel igen. Och tro det eller ej - men allt det där spända giraffstuket försvann och hon brydde sig inte ens om de hästätande mörka fläckarna med smutsig snö!

 

Att rida western style med engelska tyglar är inte så lätt då tyglarna är helt enkelt för korta. Dagen efter tog jag med mig ett westernträns. Trots att bettet var helt annat än vad Tibelle är van vid så funkade det riktigt bra och vi galopperade länge, länge i låg avslappnad form.