På udden

En morgon i årskurs 6 startade skoldagen med att jag sprang ut i korridoren och spydde i papperskorgen. Därefter följde närmare två veckors sängläge med rejäla febertoppar helt i körtelfeberns grepp. Sviterna känner jag av fortfarande och så fort jag blir det minsta förkyld sväller halsmandlarna upp till storlek golfboll. Inga släta och fina golfbollar inte, utan två jäkla ondbollar som river och sliter i halsen. Givetvis blir det lite tungt att andas och det verkar som att kroppen inte får tillräckligt med syre för om jag i vanliga fall är en ekorre på ecstacy är jag närmast att jämföra med en långsam sengångare när halsmandlarna bråkar.

 

Men envisheten går ju inte ur kroppen bara för några svullna mandlar så även om jag är nästintill halvdöd så släpar jag mig till stallet. Konstigt nog brukar det ändå gå bra att göra allt med hästen, men de gånger Palle fått skjutsa mig för att jag inte orkat köra bil, får jag vika ner mig och avstå från att rida.

 

I veckan spenderade jag ett par timmar i en väldigt kylslagen tågkupé, var frisk när jag klev på, men väl framme i Falun slog förkylningen till. Funkade ändå att jobba hela veckan men i morse var det helt kört. Svullen och ont i halsen, orkeslös och ingen röst. Låg i sängen och funderade hur jag skulle göra med stallet - orkar jag eller inte? Behövde inte tänka så länge - när jag försökte dricka en klunk vatten blev det glasklart att det var vilodag som gäller.

 

Men denna gång behöver jag inte känna panik över hur Tibelle Sötnos ska klara sig - jag har ju fått fatt i världens bästa medryttare! Sandra är som klippt och skuren, hon är duktig på att rida, känner alla i stallet och är (osannorlikt nog!) lika ordningssam och noga med allt som jag är. Men det bästa av allt är att Sandra och Tibelle Sötnos verkligen verkar gilla varandra.

 

Förutom att Sandra på kort varsel hoppade in idag är jag numera hästledig en dag i veckan och när vi var på träningen förra helgen följde Sandra med oss. Det var ju värsta lyxen, fatta hur lätt det är att göra saker med hästen när man någon som tar med prylar, fixar och donar. Innan jag ens behövde be om hjälp så fanns hon där och tog emot jackan, gav mig lindor, höll hästen och så vidare. Nu vet jag hur det känns att vara proffsryttare :)

 

 

/Sara