Tankens kraft
Jag är så tacksam över att ha ett så nördigt intresse för hästar. Förutom allt det där som jag beskrivit ungefär tusen gånger förut så hjälper det verkligen att vara lätt besatt av hästar de dagar då livet känns trist eller lätt meningslöst. Hästarna med sina dagliga krav på flera timmars omsorg fyller den mest tomma dag med innehåll och ger en tillfredsställelse att ha gjort något vettigt och bra.
Givetvis går lusten för hästeriet upp och ner - jag kan ju lugnt säga att jag haft rejäl motvind med hästarna i många år - och har faktiskt ofta önskat att jag kunde ta ett piller och sedan bli av med hästbegäret för gott. Några gånger har jag lyckats ta ett (välbehövligt) uppehåll från de fyrbenta, men utan att jag riktigt vet hur det gått till står jag plötsligt där i leran och mockar bajs i hagen igen.
Men så ibland händer det där som gör alla timmars slit värt mödan och man bara tackar sin lyckliga stjärna att man aldrig gav upp. Idag var en sådan dag. Jag var ledig från jobbet och åkte ut till stallet direkt efter frukost. Efter mockning och stallfix gick jag ut i hagen och väckte Tibelle ur hennes förmiddagsslummer. Glatt hängde hon med in i stallet och verkade nöjd över att vi idag styrde mot ridhuset. Då det var tidig förmiddag var båda ridhusen lediga så jag valde det nya ridhuset (som i ärlighetens namn inte är så himla nytt längre...) där vi brukar trivas bäst. Hann precis bara få av alla tjocka ytterkläder och komma upp i sadeln när jag märker att Tibelle liksom spände till. Tror fanken det - bevattningssystemet satte igång och ett fint regn kom från taket! Tur att hon är en cool häst.
Det var bara att sitta av och knalla iväg till det andra ridhuset. Vet inte riktigt vad det beror på men det är något med detta ridhus som inte faller fröken T i smaken, vi har bara ridit där några gånger men varje gång är hon så spänd och tittig som hon aldrig varit i något annat ridhus.
Nåväl. Vi började lite fint i skritt och försökte jobba på. T var motsträvig och lite sur men jag var vid gott mod. Ända till jag råkade titta upp och såg att det satt folk i cafeterian. Det var ju bara jag och T i ridhuset så det var ju givet att det var oss de tittade på och plötsligt blev det riktigt mentalt jobbigt. Hade det varit "hemma" på LRK hade jag nog inte ens noterat att någon tittade för där är jag ju känd sedan decennier. På BRK däremot är jag nog mest bara känd till namnet - Sara Palmman, det är ju den där människan som skriver upp sig på alla träningar men aldrig dyker upp. Undrans vad det är för en konstig typ?
Försökte att inte bry mig om blickarna och letade frenetiskt i hjärnan efter bra tankar. Plötsligt hittade jag precis rätt: Herrejessus - både Kyra K och Nicole Uphoff har ju sett mig rida (förvisso för 20 år sedan, so what) och jag överlevde det utan problem, så vad gör det att några personer här i Boden tittar??? Tre varv senare frustade Tibelle nöjt, kom till arbete och vi trummade på i bästa samförstånd. Ridning handlar sannerligen mycket om mental inställning!
Jag var så nöjd med vårt ridpass att jag hade kunnat hjula hela vägen hem till stallet. Det var en så oerhört efterlängtad känsla att vända en sur och motvillig häst till en glad och arbetsvillig bara genom att följa min plan och rida de övningar jag tänkt. Vi har ju såklart en miljon saker att förbättra och en lång väg att gå innan vi är redo för tävling, men dagens pass var ett så välkommet kvitto att vi är på rätt väg. Och att jag faktiskt kan rida! Till och med när någon tittar.
/Sara