Skrämselhicka

Tara Terrier har följt med oss troget i ur och skur. 14 år gammal, snart 15, har hon sina egenheter och krämpor. Hon ser dåligt, hör inte mycket och har en mage som trasslar men hon har gnistan kvar och springer glatt med på långpromenaderna.
 
Trots att vi hunnit en bit in i oktober tar hon sig gärna ett dopp. Men i söndags gav hon oss riktig skrämselhicka.
 
Vi hade gått hela morgonrundan och kommit fram till badstranden då Kalle och Tara galopperar iväg i full fart mot grillplatsen längst bort. Det gäller ju att komma först för inte sällan finns det något smaskigt att sätta tänderna i. När de kom fram till grillplatsen så tvärvänder Tara och jag ser att hon försöker se vart jag är samtidigt som hon springer i sicksack genom sanden. Plötsligt fungerar inte bakbenen som de ska och det ser ut som om hon fått kramp. Jag rusar fram mot henne och när jag är en meter ifrån henne så välter hon omkull och rullar runt med benen utspärrade. Hennes blick glömmer jag aldrig. Med ett stort kliv är jag framme hos henne, får henne att ligga på mage och håller henne stilla.
 
Efter en stund ser hon ut att ha återhämtat sig och jag låter henne resa sig upp. Då kliver hon upp och fortsätter promenaden som om inget hänt.
 
Som hon skrämde oss. Jag och Palle blev både chockade och rädda och tog kortaste vägen hem under tystnad.  Att livet är skört det vet vi, men ibland blir man brutalt påmind om hur snabbt och oväntat det vanliga vardagliga kan gå upp i tomma intet.
 
Tara är sedan det hemska anfallet precis som vanligt, hon väcker oss på morgonen, är först ut genom dörren när det är dags för promenad, skäller hysteriskt om Palle missar middagstiden (som numera kan vara redan klockan 15.30), tigger vid matbordet, krafsar på dörren så färgen flagar, hälsar en välkommen med ett nyp i näsan och tar gärna fingertopparna när godis bjuds. Alla dessa saker som vi tar för givet men som vi en dag kommer att sakna mer än vi kan ana.
 
/Sara