På udden

Med urkasst underlag och bara trakt-brodd har vi fått hålla till i ridhuset de senaste två veckorna. För att inte storkna har jag försökt att variera ridningen så gott som det bara går och har växlat mellan dressyr, markarbete, "hoppning" och även lite longering. Fastän det är tränandet och trimmandet som sätter guldkant på min häst-vardag var jag idag så less på ridhuset och kände att vi bara måste få komma ut i skogen en sväng.

 

Sagt och gjort, vi halkade ut på slingan och det kändes som att skritt skulle bli ett lagom tempo. När vi kom ut på vägen som går uppför berget blev underlaget betydligt bättre och Tibelle satte på eget bevåg iväg i trav. Lät henne hållas då det är betydligt bättre med trav uppför backen än ett glädjebus-ryck på platt (läs: knölig) glashal mark. Utan att driva med skänkeln, men med ett rejält grepp i manen och hängande tygel fick hon trava på. Jag tänkte att hon saktar väl av om det är för halkigt eller för jobbigt, men det var inte tal om att skritta. Under ivrigt frustande travade hon glatt upp för hela långa backen och saktade av först när vi kom högst upp.

 

För många år sedan var jag och Palle på Irland och red jakt. De hästarna vi red där var stela och styva och inget man skulle vilja rida med på en ridbana, men attans så säkra de var i terrängen. Av ägaren fick vi strikta instruktioner om att lätta på tygeln och låta hästarna själva välja väg och tempo. När hela fältet med hästar och ryttare satte av i galopp där jag normalt skulle ha skrittat följde jag av ren överlevnadsinstinkt hans instruktion. Tur var väl det för jag vill minnas att jag blundade ungefär halva ritten, medan hästen jag red däremot verkade ha ögon i hovarna.

 

När vi idag travade på uppför backen kändes det som ett bra tillfälle att testa samma teknik med Tibelle. Med lätt kontakt i tygeln tog vi oss runt berget och jag kunde konstatera att Tibelle inte var långt sämre än de där irländska pållarna. Med små säkra steg valde hon bästa väg och tempo utan att trampa snett eller halka en endaste gång. På en sträcka var underlaget bättre och jag lät henne galoppera, trots att hon var pigg blev det inte en tillstymmelse till bus utan hon bara gled fram hur säkert som helst. När det blev svårare underlag hann jag precis tänka att vi borde bryta av när hon saktade in och övergick till trav. 

 

På hemvägen blev det svårt att ta sig ner för berget sista biten så jag satt av och vi gick tillsammans i vägkanten. Istället för att, som många andra hästar säkert skulle ha gjort, gå på sidan om och hamna på den glashala vägen höll sig Tibelle precis bakom min rygg hela vägen ner. Väl på halkfritt underlag var det bara att stanna, lägga tygeln över halsen, sitta upp och skritta vidare. Inget krångel bara lätt och smidigt. Jag har nog inte bara norra halvklotets sötaste häst, utan även den klokaste!

 

På tisdag är det i alla fall äntligen slut på halkandet - då kommer hovslagaren och vi får på riktiga vinterskor med snösulor och fyra broddar. De lär få sitta på till i april. Eller kanske maj...

 

/Sara