Vilken missräkning
Långt innan Tibelle ens flyttat till Luleå hade jag anmält mig till helgens hoppträning för Pontus Westergren. Som jag längtat efter att få vara med och hoppa! Men vilken missräkning det blev. Jag hamnade på läktaren. Som vanligt. Tibelle hade nämligen bestämt sig för att inte åka någonstans alls i helgen.
Även om det kanske inte var helt oväntat var besvikelsen massiv.
Att det inte var helt oväntat berodde på att i måndags så gick det plötsligt inte att lasta när vi skulle hem från LRK. I 1½ timme kämpade vi innan hon till slut gick på transporten. Fattade att vi hade ett problem att bemästra så resten av veckan ägnades åt att träna lastning. När jag och Palle insåg att vi är ett urdåligt team när det kommer till att lasta häst och bestämde att jag skulle fixa det själv så gick det bättre. I fredags gick hon in två gånger och stod där till jag sade att hon skulle backa ut. Hade därför gott hopp om att det skulle gå bra även på lördag.
Det gjorde det inte. Efter drygt två timmars trasslande gav jag upp, lade på sadeln och red ut i skogen med tårarna sprutande ur ögonen. Var så ledsen och besviken. Hur kan det komma sig att en häst som normalt sett är lättlastad plötsligt tvärvägrar?
Den rationella delen av hjärnan radade upp förklaringarna - allt i Tibelles liv har förändrats och hon är säkert rätt otrygg och orolig vilket tar sig i uttryck när hon ska göra sådant som i grunden strider mot en hästs natur - att gå in i ett trångt utrymme. Transporten är inte heller den hon är van vid. Och kanske har hon inte åkt ensam så ofta tidigare? Men alla logiska resonemang föll platt för det enda jag kunde tänka på var att jag är helt och totalt misslyckad som på tre veckor lyckats få en lättlastad häst att bli absolut omöjlig.
När jag till slut torkat tårarna och snutit näsan kontaktade jag Elisa Thornell. Den minnesgode kommer ihåg Ruf som på goda grunder ruttnat på att åka transport efter att varje åktur slutade med sprutor i lederna - Elisa lastade honom på ungefär 28 sekunder blankt.
Med Tibelle fick hon jobba lite mera, men efter 40 minuter var även Tibelle inne i transporten. Förutsättningarna var inte de bästa då det blåste 20 m/s och transporten gungade ganska rejält. När vinden friskade i än mer och överluckan hotade att sjunka ner så flyttade vi på transporten och ställde oss mellan två byggnader för att få lite vindskydd.
Trots stormen var det enormt skönt att få stå på sidan om och titta på. Det kändes också bra att se att Elisa tacklade problemen med samma metoder som jag försökt med. Som det proffs hon är så kom hon till slut igenom då hon har så mycket större säkerhet och bättre tajming i det hon gör.
När Tibelle väl klivit på transporten och stått där i lugn och ro fick hon öva på att med ett steg i taget backa och gå framåt på rampen. Efter ett par gånger syntes det tydligt att hon började hitta tekniken även med bakbenen och kunde gå lugnt och säkert utan att hoppa eller skutta upp på rampen.
Imorgon kommer Elisa tillbaka för att se att lärdomarna sitter kvar och att Tibelle nu är så trygg att hon traskar in även när jag håller i grimskaftet. Vi får sannerligen hoppas att det går vägen för jag vill aldrig mer pröjsa 1 150 kronor för att bara sitta på läktaren!
/Sara