På udden

 

Att hålla på med hästar är inte farligt, men det är absolut en riskfylld sysselsättning. Hästarna är stora, starka och reaktionssnabba. Man måste vara uppmärksam, noga med säkerheten och alltid göra en bedömning om vilka risker man vill utsätta sig för. Många faktorer spelar in - hästens temperament, ålder och dagsform, men också min egen erfarenhet, kunskap och kroppskontroll. Är hästen het som en spis medan jag är ung och oerfaren hjälper det inte hur många säkerhetsvästar, stålhätteskor och hjälmar jag än tar på mig - sannorlikheten att jag snart kommer att göra mig illa är överhängande. Å andra sidan - jag må vara hur rutinerad som helst men när olyckan väl är framme går det med blixtens hastighet och har jag ingen hjälm på skallen är risken stor att livet aldrig blir som förr.

 

Oavsett om man är ung eller gammal, nybörjare eller proffs är jag helt säker på att alla vi som håller på med hästar faktiskt är rädda ibland. För egen del vet jag ganska väl vilka situationer som jag har svårast att bemästra och vilken typ av hästar som är mig övermäktiga. Efter min allvarliga olycka för massor av år sedan lovade jag mig själv att om jag överlevde så ska jag inte längre utsätta mig för hästar som har för mycket nerv eller som är för lätta i rumpan (läs: sparkas). Samtidigt förlorar ju hästeriet sin tjusning om man går omkring och är rädd hela tiden. Så min devis är att jag också måste utmana mina rädslor och låta fjärilarna i magen dansa runt en stund. Det gäller bara att välja rätt tillfälle.

 

 

Men så igår kom äntligen Tillfället. Förvisso vräkte snön ner och det fanns inte en endaste strimma ljus på himlen, men snön var djup och fluffig och direkt när jag kom till stallet såg jag att hästen hade en bra dag - inte alls så där yr som senast utan lugn och stillsam. Nog kändes det lite nervöst när jag lade på sadeln men jag motade varje räddhågsen tanke med att i den djupa snön finns det ingen häst i världen som orkar busa speciellt mycket. Skulle den ändå lyckas ta några oväntade skutt och jag vara för långsam i mina reaktioner så var det ingen fara - snön skulle ta emot mig med en mjuk kram.

 

Så upp i sadeln och ut i mörkret. Givetvis stark motvind och ögonen fylldes av hårda snöflingor så vi såg inte ett smack. Men hästen plumsade glatt genom den djupa snön utan att hitta på ett endaste bus och vi kunde både trava och galoppera utan att jag behövde göra annat än att trampa ner hälarna och hänga med. Det mest dramatiska som hände var när jag inte riktigt såg vägen och vi höll på att gira ner i ett dike. På hemvägen skrittade vi på lång tygel och jag kom på mig själv sitta och filosofera i godan ro. Fjärilarna i magen hade slagit sig till ro utan att jag ens märkt det.

 

Väl hemma i stallet var vi så nöjda - hästen för att hon fått lajja i snön och jag för att jag äntligen tagit mig i hampan och ännu en gång utmanat och vunnit över rädsle-spöket. Givetvis är inte spöket besegrat för gott utan det kommer med all säkerhet att visa sig igen i ett liknande, eller kanske helt annat, sammanhang. Men det är så gott att veta att varje gång jag utmanat och vunnit över rädslan får jag en härlig belöning, för en stund känner jag mig nämligen som världens modigaste människa med en bergfast övertygelse om att jag aldrig någonsin kommer att vara rädd igen...   

 

/Sara

 

Ps 1. Fotot är från 2008 när Embla och CatOlena träffades första gången och får illustrera att även den mest stillsamma och gomodiga häst kan reagera med blixtens hastighet.

 

Ps 2. En ryttare med ett OS-guld på meritlistan berättade för mig att när han besiktigade banan inför sin debut i internationell 1.60-hoppning såg hindrena ut som höghus och han var så rädd att knäna skakade. En av hans medtävlare såg hur blek han var och när de lämnat banan för att gå och börja värma upp hästarna klev han fram till den nervöse och bjöd på en rejäl sup med kommentaren "We have all been there".