Finsk pepparkaka
Vi kommer att komma hem som pepparkakor. Finska vita pepparkakor alltså.
Det började som bekant med flygtrassel och innan semestern ens hunnit börja hade vi tappat ett dygn. Sedan var det mulet och regn innan solen äntligen hittade hit. Som vi njöt!
Ända till jag åt en fanatisk god bruchetta med tomater och lök. Färska, råa tomater. Oj vad jag fick sota för det!
Två dygn senare var jag åter på benen men då blev det sådär thailandsvarmt med jättemycket sol och inte en vindpust. Det tuffa gänget låg ändå i sanden och stekte, vi veklingar höll oss i skuggan med solskyddsfaktor 30.
Nå, solbruna eller ej har vi trots allt haft det riktigt skönt. Efter en vecka på Koh Lanta begav vi oss till Au Nang. Färden dit vill jag helst glömma, har aldrig åkt med en sämre och mer oförsiktig bilförare. Alla vi sex passagerare tackade våra respektive skyddsänglar när vi tre timmar senare på skakiga ben klev ur minibussen.
Men väl framme vid hotellet var bilresan snabbt glömd, för vilket ställe vi kom till! Jag blir sällan så där riktigt imponerad av hotell, jag menar ett hotell är ett hotell liksom. Men detta gick inte av för hackor.
Hotellet låg på en egen liten strand omgärdad av höga berg vackert inbäddad i saftig grönska. Men temat skakiga ben återkom för på nya stället väntade en ny prövning. För att ta sig till den andra, långa stranden måste man nämligen antingen åka båt eller använda sig av en liten stig kallad Monkey Trail.
Givetvis skippade vi båten när det var dags för morgonpromenaden och kunde direkt konstatera att det inte skulle behövas några gympass de dagar vi larvade oss fram på Monkey Trail för pulsen hamnade snabbt på max.
Om man dessutom har lite anlag för svindel och hyser en viss misstro mot vingliga bambukonstruktioner så blev turen även en härlig psykisk utmaning 😄
Hotellet ligger som sagt omgärdat av gigantiska berg och det var inte utan att vi i början fick lite Jurassic Park-känsla. Inte enbart för att vi ibland känner oss som uråldriga dinosaurier utan för att området är inhängnat.
Först med ett högt nätstaket och på det även flera rader eltråd... Nu var det inga människoätande dinos som vi skulle skyddas mot utan staketet var ett sätt att försöka hålla aporna på lite avstånd. Det gick väl så där.
Nog var det fler än en gång som vi valde att gå åt ett annat håll eller helt enkelt gå in när våra håriga kusiner kom och hälsade på i allt för stora flockar.
Ungarna är ju hur söta som helst och de vuxna honorna gör ingen förnär. De fullvuxna hanarna däremot är rätt imponerande - de är inga problem så länge de inte känner sig trängda eller hotade men utmanas de så backar de inte undan och deras hörntänder är långa och vassa.
Apor, svindel och allt annat, men nog har vi det riktigt, riktigt bra! Även om håret totalvägrar att hålla sig rakt och utan kärringkrull i mer än ett par minuter efter att jag stängt av hårfönen 🙈
/Sara
Blir alltid så imponerad av Dina fina resedagböcker, Sara! Lycklig resa hem vad det lider, kramar Mirre 😍