Styrketräning

När nu bästa pållen inte får springa i galopp är det svårt att konditionsträna så vi kör styrketräning istället. Jag är ingen ryttare som gillar flängridning och kan tycka att en stilla tur på lång tygel i skritt är skönt, men nog är lite fart och fläkt en viktig ingrediens för att göra ridningen skoj.
 
Då Tibelles hälta satt i ett framben har jag fått koncentrera igångsättningen på att hon redan i skritt ska aktivera sina muskler i rumpan och lägga så mycket vikt som möjligt på bakbenen så att allt liksom "är på plats" när vi väl travar. Bästa tricket för att komma dit är tyvärr inte skritt på lång tygel i skogen utan vi har fått finna oss i att det kontemplativa skrittandet har fått bli på väg till och från områdets ridbanor och ridhus. Väl där har vi kämpat på med arbete på kort tygel, bjudning fram till bettet, rakriktning, ställning och flytta benen i sidled på alla olika upptänkliga sätt.
 
Efter ett riktigt bottennapp i lördags när vi travade våra 10 minuter och Tibelle inte bara hade fyra träben, utan minst fem, undrade jag om det verkligen var lönt mödan att hålla på och traggla med det där trista skritt-jobbet. Men så igår - wow! Tror faktiskt att det var vårt bästa trav-pass någonsin - hon skottade på med bakbenen, var framme på bettet, stadig i formen och spårade riktigt fint. Hon tog i för kung och fosterland och om hon inte har träningsvärk idag vore det konstigt. Jag för min del kunde bara sitta där och driva lite lagom, tänka på sitsen och hålla ihop handen medan hon bara gick av sig själv. Fler sådana pass så kan jag nog stå ut med tragglandet i skritt ett tag till!
 
På väg hem bjöds vi på en fin upplevelse då Mickel Räv stod och spanade på stigen. Så vacker med tjock svans och nyfiket uttryck. Emil hade älskat att få springa efter den, fast han hade inte haft en chans att hinna ikapp för när räven tyckte att den poserat klart så vände den och försvann med blixtens hastighet.
 
När Tibelles styrkeövning var klar för dagen väntade min med 222 balar skulle lyftas upp på loftet. Tack och lov var vi några som hjälptes åt och då de andra var synnerligen starka och uthålliga gick det i rappet. När det började kännas i armar och rygg kunde jag bara tänka att det är allt tur att man får lassa hö ibland för hur slitigt det än är så är det är ju minst tusen gånger roligare att bära hästmat än att lyfta vikter på gymet!
 
/Sara