Spagettiben
Efter tre dagars arbete över bommar och hinder var Tibelle väldigt nöjd över att idag få stå i hagen och äta mat för att sedan gå ut på en timmes skrittrunda i skogen.
Gårdagens träning gick fint. Tibelle hoppade och gjorde allt rätt hela tiden, men piloten däremot fick på sluttampen av passet plötsligt gelé i knäna. Trots en intensiv framridning och ganska mycket galopperande berodde spagettibenen inte på att jag blev trött, utan det var snarare någon slags mental åkomma som slog till.
Efter att ha hoppat fram hästarna startade själva övningen med att rida på ett litet räcke som följdes av en lika liten oxer. Det gick fint men jag fick hela tiden rätt långt mot oxern och kunde inte riktigt klura ut varför. Pontus förklarade att Tibelle gör precis det man vill att hästarna ska göra mellan hinder - alltså invänta en signal från ryttaren och inte kasta sig iväg på eget bevåg. Kruxet var bara att jag hade fullt sjå att hitta tillbaka till min balans efter första hindret och blev därför passiv de första sprången. Detta gjorde att avståndet till det andra hindret blev långt och då gällde det att fläska på de sista tre sprången för att komma rätt.
Det var absolut ingen katastrof, men när man inte hoppat på så många år kändes det som om språnget över oxern blev minst fyra, eller kanske fem, meter långt. Vilket det så klart inte blev, men är man ringrostig så är man. När vi pausat en stund skulle vi ta samma linje åt andra hållet och då var det som om hjärnan gjorde sina egna loopar och plötsligt blev jag lite tveksam och feg. Så här i efterhand kan jag tycka att det är ju helt galet att få gelé i knäna för att hoppa nästintill nedgrävda hinder, men där och då blev jag verkligen osäker. Tjurig är jag ju så jag bet ihop och styrde på och Tibelle hoppade precis lika snällt som tidigare, men det var inte kul att försöka rida bra med gelé i benen.
Gelén hängde sig kvar även till nästa övning och sådant som jag alltid tyckt varit plätt-lätt och självklart var plötsligt väldigt svårt - typ att styra mitt på hinder och sedan hålla ut svängen till nästa. Suck.
När jag ser min ridning på film så här i efterhand vill jag bara gå och dra en gammal filt över huvudet, men väl medveten om att det inte leder framåt försöker jag istället tänka snälla tankar och känna mig nöjd med mig själv även idag. Inser att jag skulle behöva hoppa typ fem språng varje, eller i alla fall varannan, dag för att hitta tillbaka till balans och kroppskontroll och samtidigt korta ner reaktionstiden. Rom byggdes förvisso inte på en dag, men ska det bli någon hoppning att tala om så får jag allt sätta fart annars kommer jag ju passera 80 års-strecket innan jag kan åka ut och tävla!
/Sara